Nekromanti Världen är liten

[Troberg]

Jag tänkte bara slänga upp lite ostrukturerade tankar, i hopp om att de ska få fart på en kreativitetsburst.

Ofta så reser äventyrare omkring mycket (speciellt i fantasy och space opera). Rent logiskt så innebär det att de hela tiden träffar nya människor och sällan träffar bekanta ansikten, eller hur?

Well, titta på TV-serier och film och sånt. Där känns det som att det omvända gäller, att de bekanta ansiktena poppar upp hela tiden, både fiender och vänner. Titta på Xena, där biroller som Joxer, Autolycus, Callisto, försäljarnissen osv gång på gång återkommer.

Jag gillar det. Ett av de största problemen man har som spelledare är att få spelarna att känna en tillhörighet till spelvärden, ett känslomässigt band. Att ha återkommande personer bygger upp en igenkänning, vilket i sin tur skapar att sådant band.

Därför gillar jag att kasta sannolikheterna överbord och låta sidoroller poppa upp lite då och då.

Tankar?

 

[Arfert]

Jag tycker man springer på folk i verkligheten också, på de mest oväntade ställen. Som när en polare sprang på sin morbror ute i Amazonas.. och ingen av dem hade en aning om att den andra var där.

Så kör på!

 

[Björn Wärmedal]

Jag träffade en klasskompis när jag var i Sydney. Visserligen så fick jag höra att hon var där, så jag ringde henne, men ändå.

Min mamma träffade på en gammal klasskompis när hon var mitt ute i obygden i Gambia för massa år sen.

 

[Rymdhamster]

Jag gillar också när slper återkommer, både vänner och fiender. Jag tänker så här: Om RP är äventyrare så är det väl inte så konstigt att slp:er som är äventyrare dyker upp på samma ställen ibland (byt ut äventyrare mot valfritt yrke).

Sen är frågan hur stor kampanjvärlden faktiskt är. Rör sig spelarna över en hel planet, eller i ett område som motsvarar ett land eller till och med en stad?

 

[Arfert]

Ja det är ju so att folk i samma bransch hela tiden stöter på varandra.. för att man har en massa gemensamt, inte bara jobbet. Ofta i alla fall.

 

[lijat]

Jag har de senaste åren haft som filosofi att mina kampanjer ska utspela sig innom ett begränsat område vilket i praktiken ineburit att få händelser är längre bort en ett par timmar in game tid från någon central punkt. Oftast har jag löst detta med ett begränsat geografiskt område, som en stad. Men jag har även tankar på att använda en stor expedition som den plattsen, då är expeditionsmedlemmarna de samma medans alla flyttar runt tillsammans.

Precis som du säger är återkommande karaktärer viktigt och det har gett mycket bra resultat att kunna få tag på karaktärer de stött på förut på dethär sättet.

/Lijat som på siståne klurat på hur man gör detta med olika kampoanjstrukturer, inte bara de fisktankar som hitils testats

 

[Äventyr]

Jag umgicks med en italienska för några år sedan. Hon tyckte hon kände igen mitt namn. Och så undrade hon om jag kände en svensk tjej som hon nämnde vid namn. "Ja, det är min gamla klasskamrat", svarade jag. En klasskamrat som bott några år i Italien och tydligen pratat om mig där nere.

 

[Matolo]

Den SL jag nog utsatts mest för under årens lopp gör sånt här hela tiden. De behöver inte vara betydelsefulla personer, bara sådana man minns. Den tjocka, störiga tanten som satt på flygplanet med sin skrikiga unge. Samme burduse ställningsbyggare med träskor som spottar snus på fel ställen. En hygglig gangster som gärna skryter om saker han alldeles säkert inte gjort. De kommer tillbaka. Man träffar dem igen på både väntade och oväntade ställen.

Jag tycker också om det. Jag känner mig mer hemma i världen, som blir mer levande. Jag har hittills aldrig hört en spelare beklaga sig över det statistiskt orimliga i dessa möten.

 

[Rymdhamster]

Jag gillar i synnerhet när det känns som att dessa slp:er har en liten subplot på gång som inte alls har något med spelarnas äventyr att göra. Den behöver inte vara mystiskt, helst ska det kännas som en ganska mundan subplot. DET för verkligen in lite liv i världen för min del!

 

[hakanlo]

Min första tanke, om man nu inte vill "kasta sannolikheterna överbord" är att göra världen just - liten.

Om man begränsar rollpersonerna till en viss area (en by) eller sammanhang (en klan, en orden) uppnår man ju detta. Begränsningen kan ju vara både rent fysisk (en ö eller ett fängelse) eller rent konventionell (en anställning, vara ordensbroder). Det kan nog vara ett bra dramatiskt knep.

 

[God45]

Man kan också göra en grekisk myt grej där du träffar samma människor för att deras öden och ditt är samansvettsade, om än svagt.

Du kommer slås med den här killen till döden, spelar ingen roll om han är en schyst kille och du flyr till andra sidan av galaxen. Av någon annledning kommer ni träffa på varandra på ett pistolskotts avstånd.

The gods wills it!!!

 

[mr_si]

Kanske blir lättare om man frågar sig varför RPs reser så mycket... reser de fram och tillbaka på en handelsväg så möter de samma handelsmän ofta. Letar de efter någon artefakt kanske det finns andra som letar efter samma grej o s v...

 

[solvebring]

Svinbra! ... Jag blir nog seriöst lite sur för att jag aldrig tänkt på det upplägget innan. Visst, jag har gjort det någon gång så där, med en och annan känd SLP, men aldrig gått in för att använda det. Urdumt, faktiskt, när jag tänker på reaktionerna vid de där enstaka tillfällena, vilka varit väldigt positiva och helt klart gett en känsla av samklang med spelvärlden.

 

[peta]

Har kört med en regel på sistone son funkat ganska bra. Rollpersonerna har en grupp kontakter, allt ifrån bästa vänner till bittra fiender. Om spelarna kan väva in dem i storyn på ett sätt som för storyn frammåt får de xp. Vilket naturligtvis innebär att man inte bör vara så kinkig på varför en rollpersons kusin dyker upp i en främmande stad, är det skoj så funkar det.

Dessutom ger det fördelarna att man som spelledare har en grupp SLPer att ta av som spelarna bryr sig om eftersom de fått konstruera dem själva. Dels så uppmuntrar det spelarna att vara med och skapa storyn och gör det lättare för SL.

 

[Troberg]

Kanske blir lättare om man frågar sig varför RPs reser så mycket... reser de fram och tillbaka på en handelsväg så möter de samma handelsmän ofta. Letar de efter någon artefakt kanske det finns andra som letar efter samma grej o s v...

Tja, jag är inspirerad av sådana personer som Marco Polo, Cook, Pizarro, Ibn Battuta, Charlie Marlow, Columbus och liknande. Upptäcktsresande är en bra äventyrarsyssla.

 

[God45]

dr.livingstone I presume.

 

[Erik_N]

Visst är det ett dramaturgiskt grepp, men om man tänker sig att äventyrande människor har givna resmönster, syns på en viss typ av platser (värdshus, vissa gillen eller tempel) och har gjort det ett tag, så ökar ju faktiskt sannolikheterna drastiskt att stöta på ett bekant ansikte.

Det andra dramaturgiska greppet som många rollspelskampanjer missar är att i en tv-serie så ser du inte allt som händer. Xena hinner förmodligen avverka ett par tjog mytologiska monster mellan avsnitten som inte är värt att berätta om, det anmärkningsvärda är när hon stöter på Calypso igen, det är den händelsen i sig som föranleder berättelsen som tv-avsnittet (och rollspelsäventyret) utgörs av.

 

[Mannen i skogen]

En idé:
Skriv upp varje spelledarfigur på en lista, tillsammans med ett spelvärde som anger hur mycket denne reser. Höga värden för vägfarande handelsmän, luffare och trubadurer på turné. Låga värden för lama tiggare och livegna värdshuspigor.
När rollfigurerna reser kan SL slå för några av figurerna på listan. Vid lyckat slag träffas de och SL får bestämma vilka ärenden spelledarfiguren har.
Alternativt kan spelarna få välja var sin figur på listan att slå för – typ "Tänk om jag fick träffa den snygge barden en gång till... Men, där är han ju!" eller "Bara vi 'inte' träffar den jobbiga örthandlerskan från Pytteby. Ånej, göm er!" eller "Tänk vilken trevlig värdshusvärd det var i Benstad... och han är visst kvar där, antar jag."