Mogger
Hipsteranka
Jag har nyligen byggt en värld. Det var inte meningen. Vi skulle börja spela A Song of Ice and Fire, och skulle ha en plats på kartan att placera karaktärernas förläning. Så vi pekade på ett ställe på kartan och sa "Där! Där ligger den." Så jag plockade upp Campaignboken och började läsa. Ganska snart visade det sig att ett landområde stort som Frankrike sammanfattades med typ 4 meningar. "Jaha" tänkte jag, "då får vi väl fylla ut det själva". Så det gjorde vi, eller gör, för det är ju en del som får plats.
Vad jag märkte när vi började med det här är att ganska snart börjar intrikata förhållanden utkristalliseras. Ur ingenting. Först var det bara en karta med lite namn, lite berg och floder och sånt, men snart förstod vi att det fanns mycket mer bakom de här namnen. Vi började se "The Big Picture".
Nu var det här en väldigt krävande process, det tog tid och även om det var/är kul så är var det svårt att förstå exakt när det gick från att vara ett jobb till att vara en inspirerande sysselsättning som nästan skrev sig själv.
Det här tillståndet har jag funderat en del på. Det lär ju vara övergående, men när man väl befinner sig där vill man få ut så mycket som möjligt av det. Nu börjar exempelvis pusselbitarna sätta sig, och samnbanden är tydligare. Men ett tag så låg allt liksom och bara väntade på en gudomlig hand som skulle styra det rätt. Det ögonblicket, när The Big Picture bildas är riktigt intressant.
Jag vet egentligen inte om det här inlägget inbjuder så mycket till diskussion, för den enda fråga jag har känns närmast filosofisk. Men jag vill ändå få det ur mig. Så här är det.
Vad jag märkte när vi började med det här är att ganska snart börjar intrikata förhållanden utkristalliseras. Ur ingenting. Först var det bara en karta med lite namn, lite berg och floder och sånt, men snart förstod vi att det fanns mycket mer bakom de här namnen. Vi började se "The Big Picture".
Nu var det här en väldigt krävande process, det tog tid och även om det var/är kul så är var det svårt att förstå exakt när det gick från att vara ett jobb till att vara en inspirerande sysselsättning som nästan skrev sig själv.
Det här tillståndet har jag funderat en del på. Det lär ju vara övergående, men när man väl befinner sig där vill man få ut så mycket som möjligt av det. Nu börjar exempelvis pusselbitarna sätta sig, och samnbanden är tydligare. Men ett tag så låg allt liksom och bara väntade på en gudomlig hand som skulle styra det rätt. Det ögonblicket, när The Big Picture bildas är riktigt intressant.
Jag vet egentligen inte om det här inlägget inbjuder så mycket till diskussion, för den enda fråga jag har känns närmast filosofisk. Men jag vill ändå få det ur mig. Så här är det.
