Doctor_Hell
Veteran
vet inte om det finns/funnits en sån här tråd innan men blev inspirerad av Solvebrings tråd om konstigheter och udda saker man varit med om i samband med hobbyn genom åren ...men det jag är ute efter är vilka är dom värsta personerna ni spelat med genom er rollspels karriär.
vi kan dock hålla personnamn och liknande utanför diskussionen
då det är sed att trådskaparen startar klämmer jag i med en kompis flickvän som brukade spela ihop med oss förr
Denna tjej hade för vana att hela tiden prata om sig själv och sin underbara katt som var helt fantastisk man kunde nästan tro att katten var gud reinkarnerad som hon pratade om den , visst att man kan tycka mycket om sitt djur men när hela spelmöten gick åt till att lyssna på hur hennes underbara katt hade en inbyggd klocka som gjorde att den visste precis när hon kom hem från skolan med bussen och stod och väntade på henne då gick det för långt . dessutom spellede hon Eon och hade för vana att ändra färdigheter på ens karaktär och även hela karaktärens grundkoncept ena dagen kunde jag vara en cirefalisk svärdsmästare och nästa en vanarisk köpman för att tredje dagen vara en alvisk ärkemagiker ...
Sen hade jag en kompis till mig som alltid envisades med att spela dom mest obskyra karaktärer som inte hade någon som helst förankring till gruppen , äventyret eller ens spelvärlden .. spelades det ett standard fantasy äventyr och gruppen bestod av krigare , magiker , tjuv och det behövdes en helare då skapar han en grisbonde för det e ju alltid bra att ha och sen brukade han även bli vansinnigt arg när hans karaktärer inte fick utrymme eller deras färdigheter kom till användning han kunde för sitt liv inte förstå hur djurskötsel-gris inte på nått vis var behjälpligt när man skulle inta en borg ..
spelades det ett ökenäventyr vist sjutton var han den öknens enda sjöman
vi kan dock hålla personnamn och liknande utanför diskussionen
då det är sed att trådskaparen startar klämmer jag i med en kompis flickvän som brukade spela ihop med oss förr
Denna tjej hade för vana att hela tiden prata om sig själv och sin underbara katt som var helt fantastisk man kunde nästan tro att katten var gud reinkarnerad som hon pratade om den , visst att man kan tycka mycket om sitt djur men när hela spelmöten gick åt till att lyssna på hur hennes underbara katt hade en inbyggd klocka som gjorde att den visste precis när hon kom hem från skolan med bussen och stod och väntade på henne då gick det för långt . dessutom spellede hon Eon och hade för vana att ändra färdigheter på ens karaktär och även hela karaktärens grundkoncept ena dagen kunde jag vara en cirefalisk svärdsmästare och nästa en vanarisk köpman för att tredje dagen vara en alvisk ärkemagiker ...
Sen hade jag en kompis till mig som alltid envisades med att spela dom mest obskyra karaktärer som inte hade någon som helst förankring till gruppen , äventyret eller ens spelvärlden .. spelades det ett standard fantasy äventyr och gruppen bestod av krigare , magiker , tjuv och det behövdes en helare då skapar han en grisbonde för det e ju alltid bra att ha och sen brukade han även bli vansinnigt arg när hans karaktärer inte fick utrymme eller deras färdigheter kom till användning han kunde för sitt liv inte förstå hur djurskötsel-gris inte på nått vis var behjälpligt när man skulle inta en borg ..
spelades det ett ökenäventyr vist sjutton var han den öknens enda sjöman