Nekromanti Värsta spelaren ni spelat med någonsin

[Doctor_Hell]

vet inte om det finns/funnits en sån här tråd innan men blev inspirerad av Solvebrings tråd om konstigheter och udda saker man varit med om i samband med hobbyn genom åren ...men det jag är ute efter är vilka är dom värsta personerna ni spelat med genom er rollspels karriär.

vi kan dock hålla personnamn och liknande utanför diskussionen


då det är sed att trådskaparen startar klämmer jag i med en kompis flickvän som brukade spela ihop med oss förr

Denna tjej hade för vana att hela tiden prata om sig själv och sin underbara katt som var helt fantastisk man kunde nästan tro att katten var gud reinkarnerad som hon pratade om den , visst att man kan tycka mycket om sitt djur men när hela spelmöten gick åt till att lyssna på hur hennes underbara katt hade en inbyggd klocka som gjorde att den visste precis när hon kom hem från skolan med bussen och stod och väntade på henne då gick det för långt . dessutom spellede hon Eon och hade för vana att ändra färdigheter på ens karaktär och även hela karaktärens grundkoncept ena dagen kunde jag vara en cirefalisk svärdsmästare och nästa en vanarisk köpman för att tredje dagen vara en alvisk ärkemagiker ...

Sen hade jag en kompis till mig som alltid envisades med att spela dom mest obskyra karaktärer som inte hade någon som helst förankring till gruppen , äventyret eller ens spelvärlden .. spelades det ett standard fantasy äventyr och gruppen bestod av krigare , magiker , tjuv och det behövdes en helare då skapar han en grisbonde för det e ju alltid bra att ha och sen brukade han även bli vansinnigt arg när hans karaktärer inte fick utrymme eller deras färdigheter kom till användning han kunde för sitt liv inte förstå hur djurskötsel-gris inte på nått vis var behjälpligt när man skulle inta en borg ..

spelades det ett ökenäventyr vist sjutton var han den öknens enda sjöman

 

[Hans E Magnusson]

Hmm värsta spelaren, ja utan att nämna någon vid namn då det arslet är medlem här på forumet så så kan jag väl säga att den jag syftar på var så kass på rollspel, spelades BARA när det passade han, ingen inlevelse alls, sa inget ens, hoppade av mitt i den feta kampanjen, luktade illa och fuskade ständigt slog aldrig tärningen utan bara hittade på en siffra, så att det som hände om det var dåligt för hans gubbe inte räknades och insisterade på att historien skulle backa så att han kunde välja nått annat.

Ja skulle jag träffa på den jäveln nu så skulle jag ha ett och annat att säga .

Jo spelet som spelades var såklart:

 

[Niklas73]

Spelade ni Flykt undan mörkret som äventyr i ett rollspel? Coolt men hur? EV är så jävla bra. De insiprerar mig dagligen fast jag jobbar scifi.

 

[Vimes]

 

[Hans E Magnusson]

 

[Mogger]

Han har jag också spelat med. Ett jävla as! Men det var på något konstigt sätt kul ändå.

 

[Dante]

Re: Värsta spelaren ni spelat med någonsin

Han har jag också spelat med. Ett jävla as! Men det var på något konstigt sätt kul ändå.

<div>Jag med! (Fast jag tyckte han var ovanligt snygg och cool för att vara ett sånt arsle.) </div>

 

[Mogger]

Re: Värsta spelaren ni spelat med någonsin

(Fast jag tyckte han var ovanligt snygg och cool för att vara ett sånt arsle.)</div>

Då var det inte samma kille som Hans spelade med.

 

[Hrimfar]

Hmm värsta spelaren, ja utan att nämna någon vid namn då det arslet är medlem här på forumet så så kan jag väl säga att den jag syftar på var så kass på rollspel, spelades BARA när det passade han, ingen inlevelse alls, sa inget ens, hoppade av mitt i den feta kampanjen, luktade illa och fuskade ständigt slog aldrig tärningen utan bara hittade på en siffra, så att det som hände om det var dåligt för hans gubbe inte räknades och insisterade på att historien skulle backa så att han kunde välja nått annat.

Ja skulle jag träffa på den jäveln nu så skulle jag ha ett och annat att säga .

Jo spelet som spelades var såklart:

Hahaha, klockrent!

Ja - när det gäller dåliga spelare så finns det många därute. Men det säger en hel del om spelledaren eller gruppen i fråga att man fortsatte spela med den där människan som man störde sig så mycket på...

 

[Paxen]

Spelade ni Flykt undan mörkret som äventyr i ett rollspel? Coolt men hur? EV är så jävla bra. De insiprerar mig dagligen fast jag jobbar scifi.

Det är väl inga problem. Storyn är ju superenkel. Du är en munk i ett kloster, klostret blir attackard av landets svurna fiender, klostret jämnas med marken, du är överlevare, du måste varna kungen. På vägen stöter du på de andra karaktärerna i samband med händelserna som finns i boken. Som spelledare är det vara att välja ut några av dessa som man vill ha med. Exempelvis attacken mot prinsen, ett bra tillfälle att visa hjältemod och att knyta kontakter. Mötet med Banedon är också en bra scen. osv.

Dessutom finns ju EV som multiplayerbok. Då använder man sig utav bokens regler. Enklare blir det inte.

 

[Doctor_Hell]

så ska det se ut kläm ut allt hat mot personer som förpestat er spelupplevelse

kom att tänka på en sl vi hade som var sådan fanatisk regelryttare så det gjorde ont , vi spelade nått fantasylir och vår vildmarksman skulle jaga hjort varpå sl tar upp kampanjboken letar fram avsnittet om djur och tar fram anfallsvärden och abs för en hjort och hela gruppen suckar tungt

 

[Paxen]

Jag hade under några år en fet och äcklig spelledare som luktade illa, han var dryg och tenderade att ligga i soffan med regelboken på magen och bad om att få tärningarna kastade på honom då han inte orkade sträcka sig efter dom. Vi kastade, hårt och ofta fler tärningnar än han bad om.

Han var rätt dålig spelledare nu när jag tänkter på det. Allt handlade egentligen om honom, hans episka spelledarpersoner, hans ascoola monster som inte gick att döda. Han hade inga problem att kasta skurkar mot oss som hade SKYDD E20, Tvåhandsvapen med Förtrolla Vapen E10 osv. Urgamla drakar kunde dimpa ner från himlen när man minst anade och så älskade han att överraska spelare med att totaländra våra karaktärer. "Du upptäcker att du har demonblod i dig, din pappa är sauron du känner att du måste döda de andra spelarna bla, bla, bla..."

Fan vad arg jag blir nu när jag tänker på det... Vilken jävla rövskalle!

 

[Niklas73]

Jag kan inte er lingo.

 

[Vitulv]

Jag kan inte er lingo.

Hans skojade lite. Poängen i skämtet var att det var han själv som var den usla spelaren - eftersom det var ett solospel.

 

[Navarr]

Hade en kille som alltid köpte äventyren på förhand och läste igenom dom. Sen kunde han luta sig tillbaks och säga väck mig när det blir strid.

Grymt inspirerande att vara spelledare då

Han var nog mest ute efter den sociala biten med chips, cola och kompisar där nere i källar lokalen och alla förstod nog det och så förlåter man ju sina vänner för det mesta.

Dessutom är det ju så att i små sammhällen finns det inte så många som spelar. Inte lika lätt i en liten by att hitta spelare som i Malmö.

 

[shotgun_ramadan]

Vi hade en skön filur med vid ett tillfälle - han gav ständigt intrycket av att vilken sekund som helst kunna brista ut i gråt. Utseende, ögon, rösten - allting! Det blev extremt tryckt stämning, eftersom ingen var riktigt säker på om spelaren ifråga höll på att bryta ihop, eller om han bara var sån.

 

[Niklas73]

Ah, oki!

 

[Niklas73]

Kul! EV är så kul!

 

[Möller]

Hm. Jag har inte varit med om så mycket konstigheter i min relativt korta rollspelskarriär, men några saker har inträffat.

Det värsta var nog en spelare som inte kunde bestämma sig. Jag skulle dra igång ett nytt äventyr till »gamla« fina DoD6:R, och det var några nya spelare som var aktuella, några som jag inte kände så bra från skolan.

Nåja, jag tänkte mig att låta alla spela människor. Jag var, och är, av den åsikten att dethär med fantasyraser ofta är ganska löjligt. Ska man använda dem måste man lägga tonvikt på att göra det coolt, annars blir det bara snygga, långörade alternativt korta öldrickande människor.

Men denhär spelaren ville inte spela människa. Det var ocoolt. Han ville spela dvärg, och påväg hem från skolan en dag lyckades han övertala mig. Det skulle bli coolt, och bergen var ju ändå nära där vi skulle spela. Så vi rullar upp en dvärg-rollperson, och allt är bra.

Så, när vi börjar spela, är personen ytterst missnöjd med sin rollperson. Det är ju en dvärg! Det är inge coolt. Han ville istället spela alv, och tänkte sig att rulla upp en ny rollperson där på plats.

Jag tröttnade, sa att han fick spela sin dvärg spelmötet ut och lämnade dörren öppen för att kanske byta rollperson senare.

Han surade sig igenom spelmötet, och jag tror inte jag spelade med honom igen.

 

[Man Mountainman]

Jag spelade med en snubbe ett GothCon som mest var odräglig för att han konstant satt och hackade på sin yngre kompis, och förklarade hur fel han hade och hur dum han var. Sen mot slutet av äventyret förklarade han och spelledaren hur idén om "tolerans" inte hade uppstått förrän efter andra världskriget, och då som ett resultat av dåligt samvete över förintelsen. Så han var inte ens särskilt smart själv.

Sen spelade jag med en annan kille som jämt skulle dra långa anekdoter under spel. Detta var i en grupp där det inte var ovanligt att pausa berättandet för att lägga in något ovidkommande, men hans berättelser drog ut på tiden i det oändliga. Sedan var han enormt självupptagen och kunde bli förbannad på en för att man inte spelade som han behagade.

Jag träffade honom senare på ett lajv där han deltog i systematisk mobbing på en utvecklingsstörd kille. Att jag inte ställde mig upp då och sa några väl valda ord är ett av mitt livs skamligare stunder.