Nekromanti Vårt förhållande till demokrati och partipolitik

[krank]

Nope, jag menar att man bara skippar förbi det i turbofart helt utan några som helst detaljer

Och med "man" antar jag att du menar just specifikt de här ungarnas historialärare...

...och de böcker kursen grundar sig på.

Jag har en lärobok när jag undervisar i engelska. Hittills i terminen har vi använt den en lektion.
Man ska inte dra alltför stora växlar på läromedlen.

Also: Kurser "grundar" sig inte på läromedel. Läromedel skrivs för att passa in på skolverkets kursmål. Det finns definitivt flera olika alternativa läromedel för varje kurs. På gymnasiet brukar det vara ämnesgrupperna som väljer vilket läromedel man vill använda sig av, och sedan väljer varje lärare i hur hög grad man vill använda sig av läroboken. De flesta lärare jag känner brukar försöka använda film, berättande och otaliga andra källor för att komplettera läromedlen. Just eftersom läromedlen sällan tar upp något område sådär särskilt detaljerat.

Sedan beror det också mycket på årskurs. Nu var det ett tag sedan jag läste till historialärare, men vad jag minns så är det först i gymnasiet man börjar med de mer komplexa sambanden kring till exempel andra världskriget, och det är också ungefär då man diskuterar efterkrigstiden lite mer detaljerat.

Lite, givetvis, beroende på vad läraren väljer att fokusera på. Målet med historiaundervisningen är, och bör inte vara, att lära sig all historia. Man måste sålla.

 

[Arfert]

Exakt. Titta på vad kidsen lär sig i skolan idag. Vet de varför WW2 startade? Vet de varför Vietnamkriget startade och vad det gick ut på? Heck, de får inte ens lära sig om israels tillkomst, så i allra högsta grad är relevant idag. Historielösa människor är okunniga människor som röstar på SD.

Israels tillkomst är en av de kapitel i världshistorien som får en liten liten del av mig att vilja rösta på SD.
Framför allt turerna omkring Irgun och Lehi.

Ehm, du vet att SD är israelvänliga? Du vet, det är inte judar nassarna hatar nuförtiden, det är muslimer.

Ja det är förvirrat. Nazister ska hata judar och digga muslimer, som på den gamla goda tidan. Ack denna historielöshet!

 

[Troberg]

Nope, jag menar att man bara skippar förbi det i turbofart helt utan några som helst detaljer

Och med "man" antar jag att du menar just specifikt de här ungarnas historialärare...

...och de böcker kursen grundar sig på.

Jag har en lärobok när jag undervisar i engelska. Hittills i terminen har vi använt den en lektion.
Man ska inte dra alltför stora växlar på läromedlen.

Also: Kurser "grundar" sig inte på läromedel. Läromedel skrivs för att passa in på skolverkets kursmål. Det finns definitivt flera olika alternativa läromedel för varje kurs. På gymnasiet brukar det vara ämnesgrupperna som väljer vilket läromedel man vill använda sig av, och sedan väljer varje lärare i hur hög grad man vill använda sig av läroboken. De flesta lärare jag känner brukar försöka använda film, berättande och otaliga andra källor för att komplettera läromedlen. Just eftersom läromedlen sällan tar upp något område sådär särskilt detaljerat.

Sedan beror det också mycket på årskurs. Nu var det ett tag sedan jag läste till historialärare, men vad jag minns så är det först i gymnasiet man börjar med de mer komplexa sambanden kring till exempel andra världskriget, och det är också ungefär då man diskuterar efterkrigstiden lite mer detaljerat.

Lite, givetvis, beroende på vad läraren väljer att fokusera på. Målet med historiaundervisningen är, och bör inte vara, att lära sig all historia. Man måste sålla.

Sure, men min poäng består, varken bok eller lärare tog upp massor av viktiga bitar, och ingen av dem gav någon som helst förklaring till VARFÖR saker hände.

 

[krank]

Sure, men min poäng består, varken bok eller lärare tog upp massor av viktiga bitar, och ingen av dem gav någon som helst förklaring till VARFÖR saker hände.

Vilket låter dig uttala dig trovärdigt om just den läraren och just det läromedlet på just den skolan och den årskursen. Inget annat.

 

[Leon]

Jag tror det beror på en kombination av saker:

* Folk har tappat förtroendet för partierna. De lovar dyrt och heligt före valet, sedan gör man en helomvändning så fort man fått makten. Det gör att man känner sig lurad.

* Partierna har samlats i en klump i mitten. Vårt blocksystem är ett kamouflerat tvåpartisystem, och eftersom att i tvåpartisystem så slåss man om mittenväljarna så blir de i längden ett kamouflerat enpartisystem. Därmed minskar skillnaden på var rösten läggs.

* Folk är inte intresserade av att hålla sig informerade, utan går istället på kvällspressens "sanningar" om "dödsnakenchocksvirus", "klimathot", "dödssnöstormar" och så vidare. Istället för att rösta på fakta, så röstar de på sensationsjournalistik.

* Det finns ett utbrett förakt mot kunskap, och en utbredd historielöshet. Denna fördumning leder till att partier som tex SD får röster, helt enkelt för att folk inte fattar bättre.

Hur ska man reparera det då? Jag tror att man måste börja med att:

* Skolan måste lära ut en mer kritisk hållning. Jag gillar hur man tex i tyska skolor har civil olydnad på schemat, där man lär ut att man måste tänka själv och inte alltid lyda order.

* Vi måste sätta press på politikerna. Ett ignorerat vallöfte måste bli en definitiv karriäravslutare.

* Media måste ta sitt ansvar. De kan inte anvarslöst fortsätta bräka ut sensationalistisk bullshit, de måste bli journalister igen, istället för freakshowmanagers.

Jag haller helt med om allt du skriver har - och tycker att du gor riktigt starka poanger. Sedan tror jag att det finns en ytterligare forklaring, som nog ar den framsta for mig. Folk kanner sig/ar maktlosa. Man kan diskutera varfor det ar sa - ar det Washingtonkonsensusens dominans, okade klyftor, "enda vagens politik" efter slutet pa kalla kriget eller allt detta samtidigt? Men min kansla ar att folk inte engagerar sig i politiska partier eftersom de inte ser det som en realistisk, eller ens mojlig, vag att forandra eller forbattra. Och att detta delvis ar en sjalvuppfyllande profetia.

 

[Mogger]

En slags analys:

Partier, som ideologiska organisationer, blir allt mer inaktuella. Istället är vi mer intresserade av sakfrågor och individuella politiker. Det gör att både vår och politikernas identitet blir svårare att sätta fingret på. För väljarna är det inte längre intressant att rösta på ett parti, så därför måste pariterna profilera sig på andra sätt, genom att säga och göra det de tror att vi vill höra.

Problemet här, som jag ser det, att det "vi vill höra" inte nödvändigtvis är samma sak som det som måste göras. Jag anser inte att det är politiernas jobb att ge mig det jag vill ha, deras jobb är att ge oss det som krävs för att vi ska forsätta fungera.

En tydlig ideologi med en tydlig och lojal väljarbas ger politierna en riktlinje.

Jag säger absolut inte att det därför är vår uppgift att bli mer partipolitiskt aktiva, jag säger att systemet antagligen måste anpassas efter rådande situation.

Annars tror jag bara att det en urlakad spiral där vi rösatar fram politiker som ger oss samma som alla andra politiker - det vi vill ha.

Nu kan man så klart tycka att vi ska få det vi vill ha. Det tycker jag också. Men ibland måste vi även få sånt som vi inte vill ha. Vi kan inte alltid i varje given situation kompromissa på majoritetens villkor. Eller, det kan vi sannolikt, men jag tror inte att det är bra i längden.

Det är ju politikernas jobb, att ta de obekväma besluten för "the greater good" (oavsett om vi håller med om det eller inte).

Finns det någon lösning på det här, eller är min analys bristfällig?

 

[Leon]

Sure, men min poäng består, varken bok eller lärare tog upp massor av viktiga bitar, och ingen av dem gav någon som helst förklaring till VARFÖR saker hände.

Vilket låter dig uttala dig trovärdigt om just den läraren och just det läromedlet på just den skolan och den årskursen. Inget annat.

Krank: klart Troberg kan uttala sig. Det har ar ett rollspelsforum, anekdotiskt ar ok. Kom med motargument istallet, om du inte haller med!

 

[krank]

Krank: klart Troberg kan uttala sig. Det har ar ett rollspelsforum, anekdotiskt ar ok. Kom med motargument istallet, om du inte haller med!

Klart han kan uttala sig, det var inte det jag skrev.
Det jag säger är alltså att han inte kan uttala sig trovärdigt om hur skolan i stort ser ut, om han bara har anekdoter att komma med.

Och ja, jag tycker nog att det är han som har bevisbördan i det här fallet; det här han som kommer med märkliga påståenden om en hel yrkeskår och bara backar upp det med en anekdot.

Men visst, jag kan komma med en motanekdot: Jag läste Historia A och B på gymnasiet, plus Kulturhistoria. Senare läste jag till historialärare (hoppade av när kurserna slutade handla om att vara historialärare) och var ute på VFU. Den lärare jag hade i gymnasiet, som jag sedan gick VFU åt, pratade extremt mycket om historiska samband. För att få högre betyg fick man köra muntlig tenta, där man förväntades resonera kring samband och orsaker. Jag vet inte om läromedlet vi använde var så detaljerat, men vi använde inte läromedlet speciellt mycket, annat än som avstampspunkt.

Det här säger naturligtvis inte heller någonting om "hur det är i skolan", om man menar skolan i stort. Det säger bara något om den lärare jag hade.

En annan anekdot: När jag skrev på min B-uppsats i historia, som tyvärr aldrig avslutades, så analyserade jag läromedel i historia för att se hur bildandet av staten Israel beskrevs. Jag fick inte tag i alla läromedel som funnits; urvalet var begränsat till de läromedel som av en eller annan anledning undgått förstörelse på olika gymnasieskolor kring Hälsingland.

Mina preliminära slutsatser var att när Israel nyss bildats så framställdes staten som en närmast idyllisk socialistisk sådan. Många judar beskrevs med namn, deras handlingar beskrevs i detalj. Inga araber fanns med; arabstaterna hade knappt namn. Sedan skedde en glidning, där man spenderade allt mindre tid åt att upphöja Israel som fina och perfekta, och det blev mer och mer balanserat; arabstater fick namn, därefter enskilda araber. Palestinierna började nämnas, liksom de otrevliga saker Israel gjort (policies vad gäller arabers rätt att arbeta etc). Utrymmet Israel-palestina fick i böckerna minskade med avståndet till händelsen. I de nyaste jag läste hade det hela kanske en sida eller en halv sida, dvs ungefär motsvarande de flesta "områden" (romarriket kanske fick två). Där gavs en inte särskilt detaljerad bild av händelseförloppet, men helt klart en som beskrev samband och anledningar till att det som hände, hände.

I de läromedel för gymnasieskolan jag tittat i beskrivs också orsakerna till andra världskriget (versaillesfreden, etc) ganska väl, om än även där inte jättedetaljerat. Böckerna har tack och lov rört sig bort från fokus på personer, truppförflyttningar och datum för att istället fokusera på just samband och historiska flöden.

Den nyaste boken jag har tillgänglig är "Alla Tiders Historia A", från Gleerups förlag, 2005. Där ges Israel och Palestina sidorna 323-327, och man går igenom israels bildande, Suezkrisen, sexdagarskriget, okroberkriget och olika fredsöverrenskommelser.

Däremot har jag inga nyare böcker än så, och det är definitivt inte säkert att Gleerups historiebok från 2005 är representativ för historiböcker från samma tid. Återigen kan jag bara tala trovärdigt om en bok, en lärare, en skola.

 

[Leon]

Det jag säger är alltså att han inte kan uttala sig trovärdigt om hur skolan i stort ser ut, om han bara har anekdoter att komma med.

Jag menade trovärdigt. Vi har helt enkelt olika syn pa vilken niva av forarbete och saklig grund som kravs for ett rimligt val underbyggt foruminlagg. Detta ar dock OT - jag lamnar garna fragan har, och foreslar ett ev. vidare diskussion om hur anekdotisk Trobergs inlagg ar fors i annan trad.

 

[Troberg]

Sure, men min poäng består, varken bok eller lärare tog upp massor av viktiga bitar, och ingen av dem gav någon som helst förklaring till VARFÖR saker hände.

Vilket låter dig uttala dig trovärdigt om just den läraren och just det läromedlet på just den skolan och den årskursen. Inget annat.

Nja, tre skolor, tre lärare. Två kids, plus att en av dem har en pojkvän.

 

[Sömniga Isaac]

En slags analys: Jag säger absolut inte att det därför är vår uppgift att bli mer partipolitiskt aktiva, jag säger att systemet antagligen måste anpassas efter rådande situation.

Annars tror jag bara att det en urlakad spiral där vi rösatar fram politiker som ger oss samma som alla andra politiker - det vi vill ha.

Nu kan man så klart tycka att vi ska få det vi vill ha. Det tycker jag också. Men ibland måste vi även få sånt som vi inte vill ha. Vi kan inte alltid i varje given situation kompromissa på majoritetens villkor. Eller, det kan vi sannolikt, men jag tror inte att det är bra i längden.

Nu plockade jag igen men just det här med vad som är gott för oss och vad som är gott i större perspektiv är alltid en intressant fråga. Här tror jag att vi som samhälle kanske måste börja studera hur vi definierar samhällsfrågor och samhällsproblem för att därigenom komma till en ny inblick i vad det innebär att arbeta för det som är bra för oss själva. När det kommer till argument till exempel så har jag hört att de tyngsta argumenten som flest människor kan ställa sig bakom i regel bygger på rättviseperspektivet som då utgår ifrån det som är bäst för såväl grupp, samhälle som värld. Det vill säga att människan har tendenser att se sitt eget bästa som det som är bäst för allmänheten och då inkluderat minoriteter så kanske måste vi börja med att lära hur vi kan se och argumentera för det som är bäst för oss själva utifrån ett rättviseperspektiv. Om denna argumentationsstil även vinner gehör på högre nivåer i politiken kan det eventuellt resultera i att tuffa beslut blir accepterade och godtagna då människan ser det förståndiga i handlingen då argumentet grundar sig på en högre grad av rättvisa. Notera nu att rättvisa i detta fall står över lag vilket medför att det är en fråga om värderingar som hela tiden måste omvärderas med det gemensamma bästa för ögonen. Den sista punkten i detta fall går att anföra på vilken ideologi som helst i sin tur då alla ideologier i sin grund, med undantag för somliga, har en grundtanke om samhället och människans bästa utifrån frihet och rättvisa. Förändringen som skulle ske i retoriken i detta fall är således att politiker liksom medborgare måste överge den retorik som bygger på att fånga upp väljarnas intresse i sak för att istället rikta in sig på att besvara dessa intressen på ett övergripande plan där lösningarna måste vara mer inkluderande. Det går således inte att yrka på ena gruppens vinst över den andres då argumenten hela tiden måste motivera varför valet går att rättfärdiga mot den grupp som eventuellt blir förlorar i fallet. Märk här att sådan retorik skulle kräva flera steg, från egennytta ända upp till rättvisa, och även medföra en högre medvetenhet om de valmöjligheter som ständigt finns vid mötet av ett problem.

 

[walium]

Jag tror att du har rätt i att vi har ett behov av politiskt nytänkande och att vi befinner oss i någon form av brytningsperiod - åtminstone i vår del av världen.

Generellt är det så att människor i Sverige fortfarande är politiskt intresserade i hög utsträckning, men de är mindre förutsägbara eftersom de inte längre röstar efter samma tydliga mönster som förr. Röstsplittring och tvära kast när det gäller sympatier och stöd blir vanligare och vanligare. Även om vi fortfarande är föreningsaktiva är vi inte längre särskilt engagerade i politiska partier, utan om vi engagerar oss politiskt så sker det ofta i enfrågerörelser eller vid enstaka tillfällen till exempel att vi går med i en demonstration.

Samtidigt är partierna inte lika beroende av att ha många partimedlemmar längre - åtminstone inte rent ekonomiskt - även om ett parti som är mer förankrat i befolkningen förstås har större trovärdighet.

Jag tycker dock att man ska akta sig för att idealisera det förflutna; att partierna förr var större berodde inte nödvändigtvis på att människor var mer engagerade och intresserade. En hel del personer var, mer eller mindre, tvångsanslutna och samhället var både mer hierarkiskt och auktoritärt. Sedan har det alltid varit så att vissa grupper har varit överrepresenterade bland politiker och politiskt intresserade. Dessa grupper får också ett oproportionerligt stort inflytande på den förda politiken genom sitt engagemang och sina vana att ta plats och synas och höras.

Media bidrar också till att skildra politiken som en kamp eller betona vilka grupper som förlorar och vinner på vissa politiska beslut - oftast då enligt en strikt ekonomisk måttstock.

Människor överlag är visserligen politiskt intresserade men sällan särskilt politiskt insatta och kan ha en väldigt kluven och motsägelsefull inställning till politik: de hatar politiker som grupp, men älskar enskilda politiker. Överlag är många människor dåligt insatta i politiska sakfrågor - i synnerhet på lokal nivå. Det är många som inte vet vem som styr deras kommun eller landsting, vilka de lokala stridsfrågorna är eller vem som företräder de olika partierna. De personer som är insatta kan dessutom vara insatta för att de är rättshaverister och inblandade i någon form av tvist med kommunen.

Jag nämnde i början att det politiska landskapet har förändrats: här tänker jag framförallt på att vi har uppnått ett helt annat välstånd och står inför helt andra utmaningar än vad vi gjorde för 100 år sedan. Den tillväxtfokuserade politik som samtliga partier framgångsrikt drivit sedan rösträtten infördes är inte lösningen på dagens problem och utmaningar. Frågan är om inte jobblinjen i sin nuvarande form - i alla fall delvis - saknar samma relevans 2013?

De frågor och utmaningar vi idag brottas med är större, vagare och mer abstrakta än åtta timmars arbetsdag, anständiga löner och lika rösträtt för alla. Att förmedla detta till väljarna är en stor politisk utmaning. Dessutom behöver vi större inslag av både hoppfullhet, handlingskraft och pragmatism.

En väldigt förenklad skiss: Vänstern är generellt bra på att analysera samtiden och se de problematiska strukturerna, men erbjuder inte särskilt mycket hopp eller realistiska framtidsscenarion. Högern har en fantastisk tilltro på individen och att lösningar kommer att uppenbara sig när de bäst behövs, men är mer eller mindre blinda för normer och farorna med ohejdad konsumtion.

Jag skulle vilja se en kombination av synsätten: en pragmatisk analys av våra problem i kombination med pragmatiska och möjliga reformer och lösningar. Saker som medborgarlön, miljöskatter, Tobinskatt, sänkt arbetstid och andra snarlika idéer behöver studeras och diskuteras av seriösa företrädare och tänkare även inom mainstream-politiken.

Jag är själv fritidspolitiker på kommunnivå och ett ypperligt exempel den där sortens bekymrad medelklassnubbe som det vimlar av i de flesta politiska sammanhang. Den pedagogiska utmaningen för mig och andra blir att även föra diskussionen vidare till resten av samhället - vilket är lättare sagt än gjort och ofta innebär en del obehagliga överraskningar.

 

[walium]

När det gäller skolan har alla åsikter, men få ordentliga insikter.

Dessutom är de ofta villiga att lägga sig i lärarnas arbete på ett sätt som de inte skulle göra om det handlade om andra yrkesgrupper.

Skolans uppgift är inte att tillgodose varje särintresses egna önskemål på innehåll och upplägg. Barn lär sig dessutom väldigt mycket även utanför skolans väggar. Tycker man till exempel att historieundervisningen missar viktiga bitar kan man själv undervisa sina barn om detta istället för att anse sig vara en representant för någon slags allmänintresse. Jag uppmuntrar alla föräldrar att intressera sig för sina barns skolgång, uppmuntra dem till studier, kritiskt tänkande och läsning och diskutera mycket hemma. Att ha barn borde också vara en av de starkaste drivkrafterna för att själv agera som en god förebild.

 

[Troberg]

Skolans uppgift är inte att tillgodose varje särintresses egna önskemål på innehåll och upplägg. Barn lär sig dessutom väldigt mycket även utanför skolans väggar. Tycker man till exempel att historieundervisningen missar viktiga bitar kan man själv undervisa sina barn om detta istället för att anse sig vara en representant för någon slags allmänintresse. Jag uppmuntrar alla föräldrar att intressera sig för sina barns skolgång, uppmuntra dem till studier, kritiskt tänkande och läsning och diskutera mycket hemma. Att ha barn borde också vara en av de starkaste drivkrafterna för att själv agera som en god förebild.

Naturligtvis håller jag med dig här, och jag gör vad jag kan för att reparera skolans tillkortakommanden (hint: ett Axis & Allies-bräde och tillhörande pjäser är attans bra för att illustrera WW2).

Dock, så tycker jag att om skolan inte kan lära ut tillräckligt för att förmedla förståelse för varför världen ser ut som den gör idag, då har den misslyckats.

 

[Arfert]

En form av brytningsperiod tror jag också vi är i.

Och det gäller inte bara partier, utan alla typer av folkrörelser o.dyl (vår del av världen). De flesta har väl problem med att skaffa nya medlemmar idag? Kyrkor, nykterhetsrörelsen, etc etc.. De är alla barn av en annan tid, brytningen mellan 1800- och 1900-tal. Kollektiva grejer känns konstigt för allt fler. I alla fall för ett längre engagemang. Nåt år hit och dit, visst, men sen lockar nya frågor.

 

[Troberg]

En form av brytningsperiod tror jag också vi är i.

Och det gäller inte bara partier, utan alla typer av folkrörelser o.dyl (vår del av världen). De flesta har väl problem med att skaffa nya medlemmar idag? Kyrkor, nykterhetsrörelsen, etc etc.. De är alla barn av en annan tid, brytningen mellan 1800- och 1900-tal. Kollektiva grejer känns konstigt för allt fler. I alla fall för ett längre engagemang. Nåt år hit och dit, visst, men sen lockar nya frågor.

Visst är det så. Liksom, varför gå ut och faktiskt försöka ändra något, när man kan klicka "Like" och ha ett färglatt band på kavajen?

...säger jag som debatterar på internetforum istället för att göra något...

 

[Arfert]

Tror att likes och färgade band kan göra nytta också, man ska nog inte underskatta FB.

 

[Leon]

En form av brytningsperiod tror jag också vi är i.

Och det gäller inte bara partier, utan alla typer av folkrörelser o.dyl (vår del av världen). De flesta har väl problem med att skaffa nya medlemmar idag? Kyrkor, nykterhetsrörelsen, etc etc.. De är alla barn av en annan tid, brytningen mellan 1800- och 1900-tal. Kollektiva grejer känns konstigt för allt fler. I alla fall för ett längre engagemang. Nåt år hit och dit, visst, men sen lockar nya frågor.

Fast det ar kanske individuellt/kollektivt som ar brytningen? Det brukar ju ga i vagor, det dar. Aven om alla protestrorelser (taksim, brasilien, occupy) hittils har puttrat ut i den allmanna missnojessoppan sa har de visat hur snabbt och plotsligt en folkrorelse kan koka till.

 

[God45]

Länk

 

[Arfert]

Klart det dyker upp nya folkrörelser, men frågan är om de har staying power. Ha medlemmar som stannar i decennier. Tveksamt.