Nekromanti Vårt förhållande till demokrati och partipolitik

[Mogger]

Jag vill först och främst säga två saker:

1. Jag tar upp det på wrnu för att jag är jag gillar forumet och känner er.
2. Det här handlar inte om att parti X tycker rätt/fel.
3. Det handlar om i hur stor utsträckning våra partier är förankrade hos befolkningen, och vad det innebär för demokratin.

Ok, så här:

Allt tyder på att Sveriges befolkning blir allt mindre intresserade av partipolitik. De siffror jag har fått fram ser typ ut så här, grovt:

5% av befolkningen är medlemmar i ett politiskt parti, eller på annat sätt engagerade.
25% av befolkningen är anhängare av ett politiskt parti.
70% av befolningen är inte alls anhängare av något politiskt parti.

Sedan 90-talet har partiernas medlemsantal mer än halverats. (det finns en del anomalier här, som typ Piratpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna som i olika omgångar, lokalt och/eller nationellt har haft helt andra kurvor).

Trots det har valdeltagandet inte minskat nämnvärt. Siffran var visserligen över 90% på 70-talet, men var vid förra valet 84.6%.

Vad beror den här diskrepansen på?

Varför går vi och röstar trots att vi inte känner någon partipolitisk tillhörighet, och vad gör det med demokratin?

Det handlar inte om politisk apati, som ibland först fram som ett argument. Vi bryr oss, bara inte om partipolitik.

Prognoser säger att det här kommer att fortsätta. Men partierna behöver inte medlemmar, de funkar ändå. De får sina pengar från annat håll.

Jag vet inte, men jag har precis insett det här och finner det djupt chockerande.

Vad finns det att säga om det här? Vad har sagts och vad kan vi (och partierna) göra åt det?

Vad kommer det att leda till?

 

[Korpen]

Sedan 70-talet har partiernas medlemsantal mer än halverats. (det finns en del anomalier här, som typ Piratpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna som i olika omgångar, lokalt och/eller nationellt har haft helt andra kurvor).

Du missade en jätteviktig skillnad: kollektivanslutningen försvann i början på nittiotalet.
Det innebar att LO-medlemmar inte längre automatiskt blev medlemmar av Socialdemokraterna. Det gjorde att SAP på bara några år tappade 80-90% av sina medlemmar.

 

[Mogger]

Sedan [edit]90-talet har partiernas medlemsantal mer än halverats. (det finns en del anomalier här, som typ Piratpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna som i olika omgångar, lokalt och/eller nationellt har haft helt andra kurvor).

Du missade en jätteviktig skillnad: kollektivanslutningen försvann i början på nittiotalet.
Det innebar att LO-medlemmar inte längre automatiskt blev medlemmar av Socialdemokraterna. Det gjorde att SAP på bara några år tappade 80-90% av sina medlemmar.

Nej, jag hade skrivit fel. Det skulle stå 90-talet, inte 70-talet i stycket du citerar.

 

[Cybot]

The short answer:
Svenskarna är allt mindre intresserade att politiskt tillhöra, men fortfarande intresserade av att politiskt påverka.

The somewhat longer answer:
Valdeltagande handlar dels om förtroende för det politiska systemet (vilket inkluderar tron att man kan påverka systemet), dels om ett intresse när det gäller politik överlag.

Att vara partianhängare handlar om någonting helt annat. Dvs, identifiering med en politisk rörelse.

Svenska identifierar sig inte längre i samma grad med politiska rörelser, och vi är också mer individualistiska.

När vi röstar så är det inte längre "Go [Parti X]! Parti X rules!" utan snarare ett utilitärt "Parti X är nog nyttigast för mig/för Sverige" eller "Personerna X och Y är vettiga personer som säkert kommer att göra ett bra jobb" (pga idérelaterat språkbruk och åsiktssystem så betyder det också ofta att de ligger i samma eller en närliggande politisk fåra).

När vi vill påverka mer specifikt än att bara rösta i valet så ger vi oss ofta inte in politiken som partipolitiker, utan snarare som lobbyister. Vi stöder lobbyorganisationer på olika sätt. Deltagande, pengar, skriver på petitioner eller stödjer dem genom diverse nätverksverksamhet.

 

[Mogger]

Ja, jag tror att det är mycket som stämmer här:

• Vi är för demokrati
• Vi vill påverka

Samtidigt finns det en uppenbar indignation. Vi tror inte längre på våra politiker.

Jag tror att vi även röstar av andra orsaker:

• Vi röstar mot något annat.
• Det är vad som förväntas av oss. Och alla andra gör ju det.

 

[krank]

• Vi röstar mot något annat.

Det här tror jag väldigt mycket på. Man röstar på Moderaterna för att man är mot vänsterpartiet, och tvärtom. Och man röstar då antingen på det parti i Alliansen som riskerar att ramla ur riksdagen annars, eller så röstar man på det parti man tycker är minst dåligt.

Givet att de flesta partier är väldigt lika i väldigt många frågor så tror jag att det helt naturligt, i en värld där varje människa i princip bygger sin egen ideologi utifrån ställningstaganden i enskilda sakfrågor, att individens ideologi inte kommer att stämma 100% med ett partis ideologi eller ställningstaganden i specifika sakfrågor.

Jag menar, ideaologiskt ligger jag väldigt nära Vänsterpartiet, men det sätt de väljer att omsätta ideologin till ställningstaganden i vissa frågor, och de kompromisser de gör, gör att jag har svårt att identifiera mig som "vänsterpartist". Socialist är jag helt säkert, men jag har svårt att helhjärtat ställa mig bakom ett parti som verkar ha gett upp alla ambitioner vad gäller arbetstidsförkortning och som inte driver medborgarlönsfrågan. Den socialism de representerar är inte exakt den socialism jag representerar, och därför är jag inte vänsterpartist - eller ja, jag är medlem i partiet och jag röstar på dem i riksdagsvalet, men jag identifierar mig inte med dem. Så att säga.

//Krank, som inte ens tänkte rösta alls. Och sen vann Alliansen i valet, och plötsligt blev det väldigt viktigt att hursomhelst hålla borgarna borta från makten.

 

[Arfert]

Folk är numera individualister i högre grad än förr. Vi vill inte tillhöra ett kollektiv, vi vill lätt kunna byta åsikt och parti. Lite som man byter telefonabonnemang, hittar man ett bättre så hej då. Vi är konsumenter av det partierna "levererar", och partierna är dåliga på att odla sina varumärken. Folk kan tatuera in en Harley Davidson-logga, men få skulle tatuera in en partilogga.

Och man kanske inte identifierar med saker som socialgrupp, klasstillhörighet och sådant som fick folk välja parti förr.

 

[Sömniga Isaac]

Notera att detta är egna antagande och dylikt. Jag har läst om politiska system och dylikt men nedan är fria spekulationer, så slå mig på fingrarna om ni tycker att jag låter helt oförståndig.

Jag vill först och främst säga två saker:
3. Det handlar om i hur stor utsträckning våra partier är förankrade hos befolkningen, och vad det innebär för demokratin.

Ok, så här:

Varför går vi och röstar trots att vi inte känner någon partipolitisk tillhörighet, och vad gör det med demokratin?

Plockade lite från grundinlägget men ska försöka binda samman resonemanget med partipolitik. Påverkan på demokratin beror så att säga på hur vi ser på demokratin. Det som skett kan delvis förklaras i en förskjutning på hur svensken ser på demokrati där individualisering kan resultera i ett större krav på direktdemokrati istället för den svenska demokratimodellen som bygger på representativ demokrati. När en sådan förskjutning i perspektiv sker blir således inte partierna som organisationer lika viktiga för medborgaren då denne istället kommer utgå från ideologisk hemvist på ett mer överlappande sätt. Detta skulle kunna resultera i fler tankesmedjor där dialogen mellan medborgare och makthavare blir viktigare för det politiska systemet. Det vill säga att allt eftersom att svensken blir mer socialindividualistisk kan det uppstå ett behov av en förnyelse av det demokratiska systemet. Denna förnyelse kan liknas vid den demokrati som förs i deliberativ form där dialog, möte och gemensam förståelse för samhällsproblem ligger till grund för besluten istället för ideologiska värderingar, även om värderingar har en viktig plats i en sådan demokrati så förskjuts blicken från ideologiska övertygelser till dialog om gemensamma problem och hur dessa ska lösas. I en sådan form v demokrati väger således medborgarens ord lika mycket som makthavarens ord där demokratin som form istället ligger i värderandet av den lösning som flest parter kan enas om är god nog för nationen och dess befolkning.

Som du själv påpekar har inte intresset för politik minskat utan den har istället tagit sig nya former där jag hört att en sådan förändring är de många samtalsgrupper som uppkommit över forum på nätet. Intresset i dessa grupper är inte ideologisk diskussion utan problemformulering, förståelse för problem och hur detta problem kan lösas utifrån den erfarenhet som finns bland de olika medlemmarna i gruppen. En sådan metod att bemöta och arbeta demokratiskt är inte vad svensken är van vid vilket kan medför att det som inte bearbetas i den representativa demokratin riskerar att falla utanför det vi kallar demokrati,detta medför att vi inte ser de demokratiska former som uppstår vid sidan av partipolitiken. En risk med detta kan bli att den som ingår i den "alternativa" demokratin således känner sig exkluderad då dennes metoder inte accepteras som god ton då de inte förs inom de demokratiska ramar vi har i Sverige. Med andra ord blir rösten på ett parti en väg genom vilken svensken, och den utstickande svensken, tydligast kan visa sin demokratiska anda och även föra igenom sina åsikter. Vid sidan av detta system fortsätter dock arbetet med den demokratiska form som ständigt är pågående och kan efterliknas vid något som är mer direktdemokratiskt och deliberativt.

 

[Mogger]

Och tydligen har vi stort förtroende för våra politiker. Det trodde jag inte.

 

[Cybot]

Folk kan tatuera in en Harley Davidson-logga, men få skulle tatuera in en partilogga.

Övertydliga lojaliteter till politiska symboler har haft en ganska dålig image sedan andra världkriget. Nazism, communism, etc you know.

De enda som gör det är ju typ extremister (framför allt nazister).

 

[Arfert]

Folk kan tatuera in en Harley Davidson-logga, men få skulle tatuera in en partilogga.

Övertydliga lojaliteter till politiska symboler har haft en ganska dålig image sedan andra världkriget. Nazism, communism, etc you know.

De enda som gör det är ju typ extremister (framför allt nazister).

Ja, och jag tycker faktiskt det är rätt skönt att de flesta svenskar verkar vara rätt pragmatiska, och inte styrs blint av ideologiska övertygelser.

Som jag skrev tidigare, folk röstar rätt ofta nog som "konsumeter", inte efter ideologi. Och jag gissar att det beteendet blir allt vanligare.

 

[krank]

Ja, och jag tycker faktiskt det är rätt skönt att de flesta svenskar verkar vara rätt pragmatiska, och inte styrs blint av ideologiska övertygelser.

Som jag skrev tidigare, folk röstar rätt ofta nog som "konsumeter", inte efter ideologi. Och jag gissar att det beteendet blir allt vanligare.

Nackdelen jag ser är väl att systemet som det ser ut just nu verkar anpassat för just partipolitiska övertygelser. Just nu drivs alla partier in i mitten just pga väljarnas rörlighet, och det blir lätt såna "paket" som t.ex. med Alliansen. Gillar man Fp men inte Kd är man liksom fast med dem ändå, eftersom en röst på Fp i praktiken är en röst för en regering med Kd i.

Så jag tycker definitivt att det finns problem i systemen, som antagligen har att göra delvis med förändringarna i hur folk röstar. Men då är det systemen som bör modifieras, inte hur folk röstar. Tänker jag.

 

[Arfert]

...att partierna drivs mor mitten beror nog snarare på att väljarna finns där, och partier hellre vill vinna val än att hålla på en ideologiska övertygelse som grundlades för de flesta partier för rätt länge sen.

 

[Möller]

...att partierna drivs mor mitten beror nog snarare på att väljarna finns där, och partier hellre vill vinna val än att hålla på en ideologiska övertygelse som grundlades för de flesta partier för rätt länge sen.

Fast varför är väljarna mindre ideologiska och mer i mitten än tidigare? När de äldsta av våra riksdagspartier grundades gick det ju att få väljare med sin ideologiska övertygelse som ledstjärna.

Har individualismen gjort oss mer lika varandra?

 

[Ond bråd död]

...att partierna drivs mor mitten beror nog snarare på att väljarna finns där, och partier hellre vill vinna val än att hålla på en ideologiska övertygelse som grundlades för de flesta partier för rätt länge sen.

Det här tror jag är problemet. Alla partier utom V och SD är i stort sett samma sak (möjligen kan mp och pp räknas dit också). Det är svårt att vara lojal mot ett parti som börjar kalla sig "nya arbetarpartiet" eller gömmer sin kristna övertygelse, för att vinna nästa val.

Edit: Sen så har ju även V och SD gjort sitt bästa för att fila ner allt som sticker ut för mycket, även om det är med blandad framgång.

 

[Ond bråd död]

...att partierna drivs mor mitten beror nog snarare på att väljarna finns där, och partier hellre vill vinna val än att hålla på en ideologiska övertygelse som grundlades för de flesta partier för rätt länge sen.

Fast varför är väljarna mindre ideologiska och mer i mitten än tidigare? När de äldsta av våra riksdagspartier grundades gick det ju att få väljare med sin ideologiska övertygelse som ledstjärna.

Har individualismen gjort oss mer lika varandra?

Intressant fråga. Kanske har utjämningen av klassklyftor inneburit att ytterligheter och ideologisk övertygelse minskat. Antagligen något fördröjt pga ideologisk retorik.

På sätt och vis är det kanske positivt om man jämför med USA där utvecklingen verkar gått åt andra hållet.

 

[Mogger]

Det är väl snarare så att när partierna vet att vi inte längre tror på deras traditionella budskap så försöker de istället nå ut till någon slags majoritetsgrupp för att maximera sina chanser att få röster, som en producent som identifierar sin målgrupp och anpassas sin produkt därefter.

Jag tänker att det måste vara enklare att föra en egen politik om man vet att man har en lojal väljarskara.

 

[Cybot]

Har individualismen gjort oss mer lika varandra?

Politiskt sett ja. Överlag, nej. Men om man ska praktisera en individualismvänlig politik och skär bort alla delar av politiken som är direkt moraliserande (istället för att vara utilitaritär) så blir den ganska mitten-orienterad.

Tja, förutom de där resonemangen om vad som faktiskt ökar personlig frihet. Frihetsekvationen viktig (på ett rent nyttoplan) men inte särskilt okomplicerad. Höger och vänster har riktig jävla olika idéer om hur det ska ske, men tacksamt nog så är politiker i Sverige (tja, de flesta. Vet inte när det gäller Beatrice Ask och liknande puckon) medvetna om att balansen mellan positiv och negativ frihet inte är enkel på något sätt.

 

[Arfert]

...att partierna drivs mor mitten beror nog snarare på att väljarna finns där, och partier hellre vill vinna val än att hålla på en ideologiska övertygelse som grundlades för de flesta partier för rätt länge sen.

Det här tror jag är problemet. Alla partier utom V och SD är i stort sett samma sak (möjligen kan mp och pp räknas dit också). Det är svårt att vara lojal mot ett parti som börjar kalla sig "nya arbetarpartiet" eller gömmer sin kristna övertygelse, för att vinna nästa val.

Edit: Sen så har ju även V och SD gjort sitt bästa för att fila ner allt som sticker ut för mycket, även om det är med blandad framgång.

Problem? Nej, SD och V är ju skitpartier. Inte sådana som klarar av att styra att land. Tycker jag då.

 

[Arfert]

Höger-vänster är nog delvis en gammalmodig och föråldrad modell, som inte spelar den moderna situationen.