Nekromanti Vad är bra med svavelvinter?

[Minimoni]

Tjo och hej!

Min grupp spelar rollspel varje vecka och har gjort så i 16 år med få undantag. Under den här tiden har det blivit många olika spel och kampanjvärldar men den fantasyvärld vi började med var Ereb-altor.

Så av nostalgiska skäl så finns det ett intresse från min sida att undersöka Svavelvinter, men vad är bra med spelet och settingeni jämförelse med alla andra fantasyspel som finns? Varför Svavelvinter och inte Trudvand, Artesia eller ASOIAF rollspelet?

Kort sagt vad gör Svavelvinter unikt i jämförelse med andra fantasyrollspel?

Med vänlig hälsning, Minimoni

 

[Botulf]

Det har lite mer fokus på samberättande och ger spelarna mer makt och utrymme runt spelbordet att driva sin karaktär i den riktningen man vill. I den meningen alltså gällade själva äventyret. Spelets regler gör det möjligt att fokusera på just rollpersonerna mål och medel för att nå dit. Men förutsätter också spelare som är pådrivande och tar egna initiativ i högre grad än vad många är bekväma eller vana vid alla gånger. Men går också att spela som ett helt vanligt rollspel. Det är väldigt abstrakt vilket för mig bara är bra. Mer fokus på att reglerna ska stödja rollspelandet än att vara en världssimulator. Reglerna täcker även att rollpersonerna kan samtidigt spela maktfraktioner och politiska maktstrider mot varandra. Ibland känns reglerna lite överväldigande. Inte för att de är väldigt komplexa utan mer för att de är rätt annorlunda mot vad jag är van vid.

Världen har vissa likheter med Trakorien från Ereb Altor men mycket av fantasyinslagen är borttagna. Trotts att världen har utökats en hel del så kan jag inte undgå att känna att den snarare har blivit lite torftigare. Det nya Trakorien är ganska svåröversiktligt och att man är bekant med romanerna är att rekomendera.

Skulle nog själv hellre använda Svavelvinter i Trudvang istället. Men det skulle kräva en hel del konverteringar.

 

[God45]

Reglerna för hur din karaktär fungerar tvingar dig till att rollspela för att få fördelar. Mördade du din fästmö och din bror för att de förådde dig så får spelet dig att spela mot att vara någon som hämnas och är kalsinnig nog att mörda familjemedlemar. Faktum är att du måste göra någontin längs de banorna för att öka din ödestyngd (levla)

Sättet man skapar skuggmakter (makthavare och viktiga organisationer i settingen) och npc:er på när man skapar sin karaktär får en att vara kopplad till världen på ett sät som tar väldigt många sessioner i andra rollspel. Man får också till effekten där det känns som en tv-serie som the Wire eller Game of thrones med väldigt många ganska djupa karaktärer eftersom spelarna uppmanas att spela npc:erna och ge dem det djupet av spelets regler.

Magi systemet är också guld eftersom det är 1. Öppet nog att göra väldigt mycket med din magi. 2. Väldigt mäktigt. 3. Dyrt och farligt att använda. Magin är driven helt av ödestärningar som är spelets valuta vilket gör att du tänker efter både en och två gånger innan du använder magi. Magi kan också gå fruktansvärt fel ochd esto mer magi du har desto lättare går den fel och desto värre går den fel. Tycker du dina spelare blir för magi glada så börja använda magi-missöde reglerna för skapelsevidrig magi istället för de vanliga, det kommer få dem att frukta att använda magi sammtidigt som det bör få andra att frukta dem

 

[Minimoni]

Det där med magi låter minst sagt intressant då magi har en tendens att bli ett verktyg för alla situationer. Jag gillar när magi må vara mäktigt, men det bör finnas risker med det.

Hur ser själva världen ut? Schtajner säger att den kan uppfattas som torftig. Någon som vill utveckla detta eller berätta mer om världen?

Är den högmagisk eller mer grisig som tex westeros?

Med vänlig hälsning, Minimoni

 

[Botulf]

Är den högmagisk eller mer grisig som tex westeros?

Mitt emellan tror jag. Angående torftighet så menar jag att det inte riktigt har lika mycket innehåll av den charmiga sjuka humorn från ÄS Trakorien(som tittar fram en del även i romanerna). Den äldre versionen kändes lite mer wild&crazy som jag fann tilltalande. Samt att det känns lite ibland som "fantasy som inte vill vara fantasy" vilket försvårar min inlevelse. Det verkar dock kunna kringås av fokusera på något avgränsat specifikt område eller tema man finner mest tilltalande i en kampanj och hålla sig inom vissa ramar. Det gör helheten lite mer lättsmält. Vilket gör att mitt intryck är att det känns lite spretigt. Vill dock påpeka att Granströms världsbygge är ett gedigert och robust sådant.

 

[Minimoni]

Ok

Då förstår jag lite mer.

Tackar för din hjälp!

Med vänlig hälsning, Minimoni

 

[Leon]

- Ett skönt regelsystem som dels är smidigt och flexibelt på karaktärsnivå, och dels har en intressant strategisk nivå med ett politiskt spel mellan maktfaktioner och profetior.

- En spännande och brokig spelvärld någonstans mellan gamla babylonien och renässansitalien. Istället för det gamla vanliga tolkienharvet med alver och dvärgar finns här djurfolk, jättestammar, besjälad natur och en kamp mellan gudarnas ordning och svartkonstnärer som vill nå sann frihet.

 

[God45]

Det känns ganska skitigt och smutsig tidig renesans där kirurgi och grejer finns men det där med bakterier är inte upptäckt än. Krut (heter cruta) finns men skjutvapen är inte uppfunna ännu vilket gör att du antingen måste använda en båge, vilket är svårt att vara diskret med, eller se folk i ögonen när du dödar dem. En grej är att man inte dödar folk så ofta i svavelvinter som i andra rollspel, om du dödar någon så är det viktigt. Även om du bara dödade en stadsvakt eller en bandit.

Klass är viktigt men inte alls like viktigt som pengar. Pengaguden är en av de mest inflytelserika (Kan inte komma ihåg pengagudens namn jsut nu) och att låna ut pengar mot ränta och annat kyrkan fnyste åt i verkligheten görs öppet över allt. Det annses till och med skumt och nästan hädiskt att inte se till att man tjänar så mycket pengar som möjligt.

Magiker kan tekniskt sett vandra mellan världar och frammana demoner och på grund av hur magi-fummel systemet fungerar de lite som "konstighets magneter". Skuma grejer händer alltså magikerna men inte vanligt folk.

Världen har absolut jämstäldhet mellan män och kvinnor på ett sätt som inte finns i verkligheten. Personligen finner jag inte att det påverkar så mycket men det är något man kan fokusera på om man vill det.

 

[Bassejr]

Vad är Inte bra med svavelvinter? Jag har nog haft alla mina absolut roligaste spelupplevelser från det spelet.

Men det kräver en hel del av spelarna, och det är allt annat än your classic trad-rollspel. Med tilläg som skuggspelet, karaktärsöden, en originell tärningsekonomi, och en hel del andra grejer som händer runt omkring, i kombination med hur spelet är relativt demokratiskt och regel lätt, kan göra det svårt att förstå vid första anblicken av någon som bara har spelat drakar och demoner hela sitt liv.

Men världen är episk (om man gör den episk vill säga), men fortfarande smutsig och farlig. Det är en väldigt svensk fantasy, skulle jag vela hävda, i motsats mot den amerikanska och engelska Tolkien-fantasyn. Den enda dominerande rasen är människorna, trots att det finns andra spelbara raser, och magin är väldigt fri till skillnad från det vanliga rabblandet av svårighetsgrader, formler, mana värden, magisk kraft, etc. Och eftersom levlandet är beroende på spelaren och inte på det klassiska XP, är det lätt för issa spelare att glömma bort att använda "erfarenheter" och gå upp i level.

Men jag rekkomenderar spelet starkt. Det är ett solit system, och som sagt, det roligaste jag någonsin spelat.

 

[Cassius]

Nu jävlar börjar jag bli peppad på Svavelvinter har undivikt fantasy jätte länge nu. Men jag borde ta tag i det.

 

[Hubarth]

Vad är Inte bra med svavelvinter?

Systemet är en aning trubbigt där regelerna har konstruerats nästan uteslutande för att driva karaktärsberättelse på (för stor) bekostnad av simulationen och lämnar inget större utrymme för taktik. Dessutom så är det klart muppigt när all dådkraft i hela systemet beror på hur mycket öde man råkar sitta på. Har man inget öde är man lika kass som vilken sopa som helst (går ganska lätt att justera dock).

Med detta sagt så håller jag med om det mest som står ovan, men tror inte att spelet tilltalar alla (sannolikt ej heller avsikten förstås!). Skall dock erkännas att spelet ifråga bara är läst och inte spelat än, men det var mitt intryck när jag läste det

 

[Bassejr]

Vad är Inte bra med svavelvinter?

Systemet är en aning trubbigt där regelerna har konstruerats nästan uteslutande för att driva karaktärsberättelse på (för stor) bekostnad av simulationen och lämnar inget större utrymme för taktik. Dessutom så är det klart muppigt när all dådkraft i hela systemet beror på hur mycket öde man råkar sitta på. Har man inget öde är man lika kass som vilken sopa som helst (går ganska lätt att justera dock).

Med detta sagt så håller jag med om det mest som står ovan, men tror inte att spelet tilltalar alla (sannolikt ej heller avsikten förstås!). Skall dock erkännas att spelet ifråga bara är läst och inte spelat än, men det var mitt intryck när jag läste det

Spela det så kommer du få ett annat intryck. Man är inte helt värdelös utan ÖT, så länge ens egenskaper inte bara är magi. Och tärningsekonomin (trots att jag har för vana att modda den lite för att passa high fantasy känslan) är väldigt välbyggd och uträknad. Jag rekomenderar att man spelar med 3-4 spelare plus berättare för bästa upplevelse, och inte fler än 6 spelare plus berättare.

 

[Minimoni]

Vidare tankar. Vilka typer av kampanjer lämpar sig spelet bäst för? Detta med tanke kanske främst på settingen och mindre på regelbiten.

 

[Bassejr]

Jag tänker dra mig för att säga någon specifik setting, men med skuggspelet och profetia går det bäst som fishtank. Eller som något sorts episkt stort krisgsspel.
I boken beskrivs kampanjer som sträcker sig från ett enda adelshus, där skuggmakterna är medlemmar i familjen, och spelarna tjänstefolk, till en kampanj där spelarna är gudar och kartan sträcker sig över alla de interdimensionella planen. Men spelet går förståss att spela helt utan skuggspel, som start scenariot, "Arhems sista dagar".

Men jag skulle inte säga att det lämpar sig för old school gaming i drakar och demoner stuk, och heller inte typisk dungeonearing. Men jag vill inte säga att det fins kampanjtyper som direkt inte fungerar.

 

[Cybot]

Klass är viktigt men inte alls like viktigt som pengar. Pengaguden är en av de mest inflytelserika (Kan inte komma ihåg pengagudens namn jsut nu) och att låna ut pengar mot ränta och annat kyrkan fnyste åt i verkligheten görs öppet över allt. Det annses till och med skumt och nästan hädiskt att inte se till att man tjänar så mycket pengar som möjligt.

Hur kan du komma ihåg Cruta och inte Kastyke, Hon som älskar den som älskar sig själv?

Kastyke och Kastykedyrkan är ju det bästa med Trakorien. Framför allt för att det lockar en in i världen av scenarios där lösningarna är luddiga och suddiga, samt karaktärer som både är osympatiska OCH älskvärda (samtidigt!).

 

[Hubarth]

Man är inte helt värdelös utan ÖT, så länge ens egenskaper inte bara är magi. Och tärningsekonomin (trots att jag har för vana att modda den lite för att passa high fantasy känslan) är väldigt välbyggd och uträknad.

Som sagt, har ingen större problem med detta, men minns jag inte rätt om det var så att man är precis lika in/kompetent som vilken SLP som helst om man har sumpat alla sina ödestärningar och bara har grundtärningar? Jag föreställer mig att det kan bli lite krystat om man måste springar unt och gamea till sig tärningar genom att göra karaktärsmässiga saker för att man egentligen vill göra Svår Utmaning X? Problemet kan ju iofs ganska enkelt lösas genom att öka upp antalet grundtärningar, så någon större grej är det inte.

 

[CapnZapp]

Kort sagt vad gör Svavelvinter unikt i jämförelse med andra fantasyrollspel?

Svavelvinter är ett väldigt annorlunda rollspel om du kommer från traditionella spel (som Drakar och Demoner, Eon, Mutant etc).

Testa det gärna, men ha detta faktum i åtanke.

(Tyckte inte tidigare svar varit tillräckligt tydliga på denna punkt)

 

[TomasFriaLigan_UBBT]

• Du har alltid dina erfarenheter, som ger dig en boost även om ödestärningarna sinar.
• Du kan vinna ödestärningar även på andra sätt än att spela ut din karaktär, t ex genom stordåd och att utföra uppdrag, och i skuggspelet.

 

[Hubarth]

Jo, men erfarenheterna används ju bara i de fall det kan motiveras. Sinar ödestärningarna vid en given stund (och då är det nog inte aktuellt att utföra stordåd eller börja skuggspela) så får det konsekvensen att ens garvade hjälte med ens förvandlas till en genomsnittlig sopa, vilket är lite olyckligt och knappast (om jag får bedöma) eftersträvansvärt.

 

[TomasFriaLigan_UBBT]

Jo, men erfarenheterna används ju bara i de fall det kan motiveras. Sinar ödestärningarna vid en given stund (och då är det nog inte aktuellt att utföra stordåd eller börja skuggspela) så får det konsekvensen att ens garvade hjälte med ens förvandlas till en genomsnittlig sopa, vilket är lite olyckligt och knappast (om jag får bedöma) eftersträvansvärt.

Well, logiken här är inte simulationistisk utan narrativistisk. Med dina ödestärningar kan du glänsa - men lyckan tar slut någon gång. När dina ödestärningar sinar är det dags att ta ett steg tillbaka och låta någon annan karaktär glänsa en stund. Innan du kan komma tillbaka med nya ödestärningar och utföra nya stordåd måste du gå till ditt inre och visa vem du är - eller byta riktning i spelet och finna ett nytt öde.

Men det måste man förstås inte gilla. Smaken är som bekant delad.