Nekromanti Vad är culture gaming?

[Zire]

Frågan har gnagt länge och jag försökte söka på forumet. Folk hänvisar till det, nämner det och det ges någon generellt riktning, men nu är jag trött på att gissa: Vad är culture gaming? Varför är det bra? Varför är det dåligt? Är det något du strävar efter att ha med i ditt spel? Eller är det något som satt krokben för dig?

 

[Celledor]

Det handlar väl om att man tar hänsyn till väldigt mycket info om de olika fiktiva kulturer som finns i den aktuella spelvärlden. Som spelskapare så handlar det nog om att du lägger ner tid att beskriva saker i detalj som egentligen inte behövs. Vad heter maträtterna, vilka sånger sjunger man osv.

Jag trycker det både är bra och dåligt, beroende på spel och hur man vill spela.

Man tar sig tid att lära sig saker, slår upp i utgivna böcker och ser till att det blir "rätt".

 

[Krille]

Culture gaming är en spelstil som är en form av simulationism, där huvudsyftet är att leva sig in i spelvärldens kultur. Den kombineras ofta med regelmässig simulationism, och har likheter med immersionism.

Syftet är att spela så likt spelvärldens kultur som möjligt, utan att nödvändigtvis ta hänsyn till berättelsens driv eller spelmässiga fördelar, så att man kan uppleva spelvärldens kultur snarare än att ha den som bakgrund för en story.

Fördelen är att man får uppleva en främmande kultur och får därmed förståelse för främmande kulturer. Ofta får man en massa historiekunskap på köpet eftersom det är därifrån många culture gamers hittar sin förebild.

Nackdelen är att ingångströskeln är rätt hög och att vardagsrollspelandet gör att ståryn går långsamt framåt.

 

[Lupus Maximus]

Att man har en massa fokus på hur kulturen i spelet fungerar. För de som har ett problemlösar/äventyrarfokus på sitt spelande kan kulturen vara en oviktig kuliss, något som enbart nämnts i förbifarten. Ytterligheten åt andra hållet är att skippa det klassiska "äventyrandat" och fokusera på "det vanliga vardagslivet" (vilket inte behöver vara så vanligt, beroende på rollpersonerna och settingen).

Men det måste inte vara att man spelar överklass, utan det är hur folk umgås och relaterar till varandra, vad är acceptabelt att ägna fritiden åt, att äta och dricka osv.

Vill man att settingen skall vara en kuliss som håller sig ur vägen, så är culture gaming dåligt.

Vill man t.ex. leva sig in i själva världen, eller bygga berättelser runt kulturkrockar så är culture gaming bra.

 

[Ram]

Syftet är att spela så likt spelvärldens kultur som möjligt, utan att nödvändigtvis ta hänsyn till berättelsens driv eller spelmässiga fördelar, så att man kan uppleva spelvärldens kultur snarare än att ha den som bakgrund för en story.

Jag skulle nog omformulera det en liten droppe; Att uppleva kulturen genom att låta dess möjligheter och problem vara motor/hinder i storyn.

Åtminstone när jag culture game:ar så handlar det mycket om att försöka skapa framgång för sin karaktär i kulturen som jag spelar i och kulturen ger då intressanta framgångsvägar och besvärlighetrer.

 

[Zire]

Det handlar väl om att man tar hänsyn till väldigt mycket info om de olika fiktiva kulturer som finns i den aktuella spelvärlden. Som spelskapare så handlar det nog om att du lägger ner tid att beskriva saker i detalj som egentligen inte behövs. Vad heter maträtterna, vilka sånger sjunger man osv.

Jag trycker det både är bra och dåligt, beroende på spel och hur man vill spela.

Man tar sig tid att lära sig saker, slår upp i utgivna böcker och ser till att det blir "rätt".

Många (de flesta) spelvärldar har ju relativt lite information om detaljerna i spelvärlden. Det rör sig ju snarare om små nedslag av detaljer t.ex. kring hur folk organiserar sig, hur krig förs (och vilka vapen etc. det för med sig), hur man bor, vad man sysselsätter sig med, roar sig med etc. och det gör det svårare att skaffa sig en helhetsbild. Finns det mycket detaljer så blir det ju också mycket svårare (och tidskrävande) att sätta sig in i. Det gör det ju också svårare för spelskaparen också, eftersom det finns mer detaljer som kan bli fel.

Måste det handla om detaljer, eller kan cultur gaming vara mer övergripande också? Där det blir upp till spelledaren att hålla världen konsekvent (i enlighet med kulturreglerna)?

 

[Zire]

Culture gaming är en spelstil som är en form av simulationism, där huvudsyftet är att leva sig in i spelvärldens kultur. Den kombineras ofta med regelmässig simulationism, och har likheter med immersionism.

Syftet är att spela så likt spelvärldens kultur som möjligt, utan att nödvändigtvis ta hänsyn till berättelsens driv eller spelmässiga fördelar, så att man kan uppleva spelvärldens kultur snarare än att ha den som bakgrund för en story.

Fördelen är att man får uppleva en främmande kultur och får därmed förståelse för främmande kulturer. Ofta får man en massa historiekunskap på köpet eftersom det är därifrån många culture gamers hittar sin förebild.

Nackdelen är att ingångströskeln är rätt hög och att vardagsrollspelandet gör att ståryn går långsamt framåt.

Finns det isåfall simulationism som inte är culture gaming? Eller handlar det mer om målet, att istället för att simulationismen används för konsekvenser i spelvärlden, så är målet upplevandet av personerna och deras tillvaro, handlingar och kultur?

Behöver ingångströskel vara hög, eller skulle t.ex. reglernas utformning kunna hjälpa deltagarna att leva sig in i spelvärlden kultur och på det viset vara grunden för cultur gaming:en? Jag tänker t.ex. hur Status i Järn hjälper spelgruppen att agerande enligt den högre vikten av status i järnålderssamhället än vad den är i dag.

Måste culture gaming alltid innebära att det blir vardagsrollspelande, eller kan det handla om att det blir en annan slags ståry?

 

[Zire]

För de som har ett problemlösar/äventyrarfokus på sitt spelande kan kulturen vara en oviktig kuliss, något som enbart nämnts i förbifarten. Ytterligheten åt andra hållet är att skippa det klassiska "äventyrandat" och fokusera på "det vanliga vardagslivet" (vilket inte behöver vara så vanligt, beroende på rollpersonerna och settingen).

Så culture gaming är som en motpol till äventyrande? Skulle det kunna sammanfalla?

Men det måste inte vara att man spelar överklass, utan det är hur folk umgås och relaterar till varandra, vad är acceptabelt att ägna fritiden åt, att äta och dricka osv.

Vill man att settingen skall vara en kuliss som håller sig ur vägen, så är culture gaming dåligt.

Vill man t.ex. leva sig in i själva världen, eller bygga berättelser runt kulturkrockar så är culture gaming bra.

Jag tänker mig att en vanlig typ av skillnad i spelvärldens kultur från spelarnas är att spelvärldens är mycket mer våldsam. (Åtminstone om man kollar på topplistan över de vanligaste spelen som spelats 2016 av forumiter.) Kan inte det också vara en slags culture gaming, hur folk agerar, organiserar byar, skickar iväg äventyrare, samlar skatter i ett pseudo-medeltida fantasyspel? Går det verkligen att hålla settingen som en kuliss?

 

[Zire]

Att uppleva kulturen genom att låta dess möjligheter och problem vara motor/hinder i storyn.

Aha, skulle du säga att det är kärnan i själva culture gaming:en? För det känns som att det är en skillnad i hur man använder kulturen mellan att det är någonting man målar upp kring rollpersonerna - de kan agera på det, men det är inte i huvudsak vad som påverkar storyn - och att det är vad rollpersonerna behöver förhålla sig till för att ta sig framåt (med framgång och motgång) och vad som sätter hinder för rollpersonerna.

 

[Lupus Maximus]

Så culture gaming är som en motpol till äventyrande? Skulle det kunna sammanfalla?

Det är ingen motsats mellan dem, utan det var exempel då man renodlat.

Jag tänker mig att en vanlig typ av skillnad i spelvärldens kultur från spelarnas är att spelvärldens är mycket mer våldsam. (Åtminstone om man kollar på topplistan över de vanligaste spelen som spelats 2016 av forumiter.) Kan inte det också vara en slags culture gaming, hur folk agerar, organiserar byar, skickar iväg äventyrare, samlar skatter i ett pseudo-medeltida fantasyspel? Går det verkligen att hålla settingen som en kuliss?

För att jämföra med film. I spagetti-western är settingen egentligen bara en ganska papp-aktig kuliss till äventyret. I HBO-serien Deadwood är settingen mer detaljerad och det är en hel del om livet på den tiden. Båda är dock western, med våldsamma personer och eldstrider.

Culture Gaming är nog alltid krävande av spelledaren, då spelledaren inte kan komma undan med att lära sig settingen eftersom. Men en rollperson kan komma utifrån (oberoende om det är Narnia, Matrix, Marco Polo, eller liknande) och därigenom lära sig eftersom. Men om rollpersonen är uppväxt inom kulturen anser jag att spelaren måste sätta sig in i kulturen innan man ens börjar skapa rollpersonen.

Så om man skippar Culture Gaming för rollspelet Noir så blir det nog lätt att man skippar att det är ett angivarsamhälle, då det antagligen inte är något de flesta spelare tänker på och lätt kan komma i vägen för action. Men om man kör Culture Gaming i den settingen så är det något rollspersonerna växt upp med och även om det inte är en del av äventyret kommer det att vara ständigt närvarande.

 

[Mundo]

En variant jag gillar och tyckte var mycket intressant var att köra båda två. Två spelar som var utredare för Sandukars mordrotel. Dagarna spenderade vi med förhör, jaga mördare, lösa gåtor, etc.

Kvällarna var att gå hem, gå på pubben med vänner, lösa vardagskonflikter etc. Så culture gaming och "traditionellt" äventyr måste inte vara motpoler till varandra, men de kan såklart vara det.

 

[Minimoni]

Game of Thrones! Rollspelet är med rätt husreglande ett perfekt exempel på culturegaming och äventyrande på samma gång. Hela Westeros är gjort för att blanda de båda

 

[Nässe]

Vet spelarna vilka kläder deras rollpersoner har, hur de tillverkas och färgas?
Förstår spelarna saker om SLP genom att SL berättar om deras klädval?
Tar sig spelgruppen tid att i scener beskriva klädbyte inför en festlighet?

Svarar du ja på dessa frågor är risken stor att du sysslar med Culture gaming.

OBS kläder kan bytas mot mynt, frisyrer, hälsningsfraser, mat, spel etc

 

[Zire]

Culture Gaming är nog alltid krävande av spelledaren, då spelledaren inte kan komma undan med att lära sig settingen eftersom. Men en rollperson kan komma utifrån (oberoende om det är Narnia, Matrix, Marco Polo, eller liknande) och därigenom lära sig eftersom. Men om rollpersonen är uppväxt inom kulturen anser jag att spelaren måste sätta sig in i kulturen innan man ens börjar skapa rollpersonen.

Man kan ju tänka sig att en smart struktur på skrivet material skulle kunna göra att man bara behöver läsa in sig på de aktuella kapitlen när behovet dyker upp. En annan variant är när spelgruppen hittar på kulturen och världen tillsammans allt eftersom. T.ex. så brukar vi då och då stanna upp och ställa frågor kring både större och mindre grejer. Det var så vi kom på att svartmjöd är vargfolkets favoritdryck, hur klanen bor när de flyttar sig till ceremoniplatsen, vad deras festmat är, att renar och stora järnstycken är deras främsta medium för ekonomi, vad som är det mest populära vapnet bland klankrigarna osv.

 

[Lupus Maximus]

Man kan ju tänka sig att en smart struktur på skrivet material skulle kunna göra att man bara behöver läsa in sig på de aktuella kapitlen när behovet dyker upp. En annan variant är när spelgruppen hittar på kulturen och världen tillsammans allt eftersom. T.ex. så brukar vi då och då stanna upp och ställa frågor kring både större och mindre grejer. Det var så vi kom på att svartmjöd är vargfolkets favoritdryck, hur klanen bor när de flyttar sig till ceremoniplatsen, vad deras festmat är, att renar och stora järnstycken är deras främsta medium för ekonomi, vad som är det mest populära vapnet bland klankrigarna osv.

Är man inte någorlunda insatt i kulturen innan, om rollpersonen är det, så kanske man skulle agerat helt annorlunda i andra situationer långt innan.

Spelar man under andra Puniska kriget behöver man förståss inte läsa in sig på om den samtidiga maktkampen om i det som blir Kina. Men rollpersonerna vet nog en del (även om det är rykten och desinformation) om Kartago, Grekland samt lite om Gallerna.

Men hittar man på kulturen eftersom anser jag att man absolut inte ägnar sig åt Culture Gaming. De grova dragen måste vara klara innan, och en del detaljer. Men det kommer att finnas glipor, som man får se till att fylla i eftersom.

 

[Mundo]

Game of Thrones! Rollspelet är med rätt husreglande ett perfekt exempel på culturegaming och äventyrande på samma gång. Hela Westeros är gjort för att blanda de båda

Systemet de har med att skapa ett hus och driva det är skitroligt. Kan leka massvis utan några stora äventyr när syskonen försöker bygga intriger mot varandra om vem som egentligen ska få ärva!

 

[Ram]

Aha, skulle du säga att det är kärnan i själva culture gaming:en? För det känns som att det är en skillnad i hur man använder kulturen mellan att det är någonting man målar upp kring rollpersonerna - de kan agera på det, men det är inte i huvudsak vad som påverkar storyn - och att det är vad rollpersonerna behöver förhålla sig till för att ta sig framåt (med framgång och motgång) och vad som sätter hinder för rollpersonerna.

Jag ser egentligen två typer av culture gaming. En är att utforska och upptäcka kulturen. Tänk Marco Polo eller liknande fall där man droppas in i en kultur och skall överleva och frodas.

Den andra och den som jag generellt sett gillar mest är den där man antar rollen av en medborgare i en mer eller mindre radikalt annorlunda kultur och däri låter sin karaktär utvecklas organiskt.

När vi pratar story i culture gaming så ser jag nästan undantagslöst att storyn kommer att handla om och drivas av karaktärernas vilja kryddat med lämplig mängd bomber. För att det skall vara intressant så måste karaktärerna utmana världen och sträva efter utveckling.

Det bästa sättet att uppleva en värld är att försöka förändra den eller förändra sin roll i den.

 

[Lupus Maximus]

Jag ser egentligen två typer av culture gaming. En är att utforska och upptäcka kulturen. Tänk Marco Polo eller liknande fall där man droppas in i en kultur och skall överleva och frodas.

Den andra och den som jag generellt sett gillar mest är den där man antar rollen av en medborgare i en mer eller mindre radikalt annorlunda kultur och däri låter sin karaktär utvecklas organiskt.

När vi pratar story i culture gaming så ser jag nästan undantagslöst att storyn kommer att handla om och drivas av karaktärernas vilja kryddat med lämplig mängd bomber. För att det skall vara intressant så måste karaktärerna utmana världen och sträva efter utveckling.

Det bästa sättet att uppleva en värld är att försöka förändra den eller förändra sin roll i den.

Behovet av att utmana, utveckla och förändra världen ser jag inte som ett behov för culture gaming utan just en personlig preferens. Förutom rent slice of life-spelande utan några konflikter så kan man t.ex. spela ärkekonservativ och sträva efter att bevara kan nog vara rätt intressant också. T.ex. beskydda den Romerska sättet att leva mot typer som Spartacus.

Men annars håller jag med

 

[Zire]

Men hittar man på kulturen eftersom anser jag att man absolut inte ägnar sig åt Culture Gaming. De grova dragen måste vara klara innan, och en del detaljer. Men det kommer att finnas glipor, som man får se till att fylla i eftersom.

Var går gränsen isåfall? Räcker det med "Nordamerikansk indianstaminspirerad kultur", "babylonisk bronsålder" eller mer "Dick Wases tolkning av gotländsk leverne under tidigt 1400-tal". Det som händer när det uppstår glapp eller logiska luckor får man antingen retconna (låtsas som att det alltid har varit korrekt) eller att någon helt enkelt säger emot ("hade det varit kutym för smeder att bära med sig pärlor för att visa sin status så hade jag haft pärlor, det har jag inte, så det är inte sedvänjan"). Ett smidigt sätt att undvika glipor är att man helt enkelt vänder sig till närmast sörjande ("du som är smed, hur visar ni smeder status?" "Genom storleken på hammaren." "Ni ser en kvinna med mycket stor hammare komma ut ur tältet...").

Men jag tolkar det som att du ser culture gaming som att kulturen är i stort färdig och att man förhåller sig till det (den befintliga information) snarare än att man får hitta på nytt? Lite liknande som att man inte riktigt löser deckarmysterier om man hittar på allt eftersom (man skapar storyn kring lösandet av ett mord) istället för att man samlar ledtrådar etc som SL tänkt ut i förväg, för att lösa mordet?

 

[Zire]

När vi pratar story i culture gaming så ser jag nästan undantagslöst att storyn kommer att handla om och drivas av karaktärernas vilja kryddat med lämplig mängd bomber.

Menar du att karaktärerna inte har ett förutbestämt motstånd, utan att storyn är omvärldens reaktion på rollpersonernas agerande? Skulle inte SL kunna driva en story i historisk miljö baserad på en verklig historisk person? T.ex. hur rollpersonerna strävar efter att föra en ung adelsman till tronen i ett medeltida sverige, tidigt 1500-tal?

Hmm... jag tycker iofs att du har en poäng där. Om inte spelarna har en viss frihet att "känna" på kulturen, istället för att följa ett mer bestämt spår, så blir det nog knappast culture gaming heller.