Vad är culture gaming?

[Rickard]

Yay, en definitionstråd!

Jag är mest intresserad av vad du lägger i benämningen "culture gaming". Det finns inget rätt eller fel i denna tråd.

Varför jag funderade kring detta var för att jag insåg att när jag nyligen snackat om culture gaming kanske inte har någonting med det eller att det bara är en undergrupp till culture gaming.

För jag har kört samberättande culture gaming, där ingenting var satt förrän vi diskuterade igenom det i grupp eller improviserade ihop nya saker medan vi spelade. Det handlade inte så mycket om att träda in i rollen och förstå omgivningen, utan att upptäcka och få en sensation av det främmande. Jag faller tillbaka till mina WHY och WHAT, där jag gör skillnad på Sensation och Exploration av värld. I korthet:

• WHY (varför vi spelar): Sensation, Exploration, Tävling, Förstörelse, Uttryck
• WHAT (vad vi spelar med): fiktion, värld, grupp, mekanik, mening

Totalt (5x5=) 25 olika sätt att ha kul med rollspel, där varje individ givetvis har olika stora delar av alla sätt att tycka rollspel är kul.

Så med Sensation+värld i åtanke, faller det in i din uppfattning av culture gaming? Att komma i samma sinnesstämning som Lucy när hon träder ut ur garderoben in i Narnia och förundras av världen.

 

[Quadrante]

För mig är culture gaming ”att sätta sig in i andra perspektiv och en lins att tolka välden genom”. Så det ska vara något jag själv inte känner att jag är, men vill pröva att förstå genom att vara det.

Det kan mycket väl vara samberättande och upptäcka-medan-du-spelar. Men i mina försök har det alltid varit fördefinierade [insert].

 

[krank]

Jag spelar ju inte culture gaming, men här är den uppfattning jag fått:

Jag ser culture gaming som ett sätt att spela där tonvikt ligger på att gestalta och leva sig in i / sänka ner sig i ("immerse") en kultur och/eller tid som inte är vår. Ett spel med CG-fokus skulle jag säga antagligen har mycket info om riter, vanor, vardag, kultur i största allmänhet. Jag tänker att det kanske också finns andra förhärskande moraluppfattningar och världsbilder än den egna – att man när man CG:ar inte ställer sig på tvären mot vad man uppfattar som väldigt annorlunda mentalitet eller syn på saker och ting, utan snarare bejakar och spelar med. Så spelar man t.ex. ett spel där andetro är central så spelar man inte den skeptiker man kanske är IRL utan man spelar någon som är en del av den kulturen och tar sig an den på dess egna premisser. Man utforskar en främmande kultur genom ögonen och hjärnan på någon som lever i den.

Typ. Men det kan ju såklart bara vara min något romantiserade/exotifierade bild.

 

[erikt]

Vad jag tänker på som culture gaming är att man verkligen grottar ner sig i den kultur/värld man spelar i, vilket närmast kräver att det finns en detaljerad sammanhängande värld att grotta ner sig i.
Inte så mycket upptäcka kulturen, då rollpersonerna nog oftast antas vara väl bekanta med den, som att utforska den genom rollpersonerna.

 

[Sömniga Isaac]

Vad jag tänker på som culture gaming är att man verkligen grottar ner sig i den kultur/värld man spelar i, vilket närmast kräver att det finns en detaljerad sammanhängande värld att grotta ner sig i.
Inte så mycket upptäcka kulturen, då rollpersonerna nog oftast antas vara väl bekanta med den, som att utforska den genom rollpersonerna.

Instämmer i detta. Min bild har alltid varit att du lever kulturen och världen snarare än att upptäcka världen. Med det sagt kommer jag hålla ögonen på tråden för att få ett vidgat perspektiv.

 

[Rymdhamster]

För mig är det helt enkelt att man sätter "lore" i förgrunden. Sen kan den vara förskriven, eller etableras allt eftersom.

Sen kan spelet handla om lite vad som helst. Det går att kulturspela ett kryptkräl. Det går att kulturspela en såpa. Det kan vara räls, sandlåda, och/eller öppen värld.

Men loren är alltid i förgrunden. Hos både SL och spelare. Och båda äventyr, rollpersoner, och agerande bottnar i den loren.

 

[God45]

Det finns ett alternativt samhälle med en annan kultur. Vi spelar för att utforska den kulturen och dess normer.

 

[Genesis]

Fokuset är att gestalta (för mig är ju inte immersionen viktig) en annan kultur. Det kan vara pre-muslimska araber, svenska raggare, eller till och med helt påhittade kulturer. De kan vara beskrivna i förväg eller, när det handlar om påhittade kulturer, hittas på efterhand man spelar. Det sociala umgänget är mycket i fokus, och att visa på hur det sociala samspelet och världssynen skiljer sig från spelarnas är en stor del av poängen.

Jag tycker mycket om kulturspel, och har skrivit några själv. Plommonkrönikan fokuserar på södra Kina, från kejsartid till idag. Huldran fokuserar på svenskt 1800-tal. Se & göra i Aliatra på en fiktiv himalayisk kultur. Den store Gwaq fokuserar på en kultur som sätter stort värde på socialt anseende. Jag är själv inte så intresserad av fiktiva kulturer i fiktiva världar, men det är ju min egen preferens.

 

[Lemur]

Stor fokus på att få rollpersonerna att kännas som att de är del av en specifik kultur. Ser inte att det finns krav på att definiera kulturen i förväg så länge som alla tycker att kulturen är konsekvent och liksom känns trovärdig och äkta.

 

[Quadrante]

Så, är det skillnad på att upptäcka en kultur och att leva sig in i en, ur detta begrepps perspektiv.

 

[lupmet]

Jag ser culture gaming som ett sätt att spela där tonvikt ligger på att gestalta och leva sig in i / sänka ner sig i ("immerse") en kultur och/eller tid som inte är vår. Ett spel med CG-fokus skulle jag säga antagligen har mycket info om riter, vanor, vardag, kultur i största allmänhet. Jag tänker att det kanske också finns andra förhärskande moraluppfattningar och världsbilder än den egna – att man när man CG:ar inte ställer sig på tvären mot vad man uppfattar som väldigt annorlunda mentalitet eller syn på saker och ting, utan snarare bejakar och spelar med. Så spelar man t.ex. ett spel där andetro är central så spelar man inte den skeptiker man kanske är IRL utan man spelar någon som är en del av den kulturen och tar sig an den på dess egna premisser. Man utforskar en främmande kultur genom ögonen och hjärnan på någon som lever i den.

Jag tycker det här är en ganska bra beskrivning som jag ser det. För mig är det att svara på frågan "hur skulle en person som är uppväxt i den här staden agera och uppleva den här situationen?". Det går fortfarande att planera inbrott, jaga orcher genom natten eller fundera över ett klurigt pussel vid ingången till ett grottkomplex. Det är inte ett alternativ till vilken typ av äventyr som utspelas utan en extra dimension, ett extra lager på hur äventyret spelas och rollpersonen gestaltas. Jag upplever det som att rollpersonerna ofta är på besök i världen, de rör sig genom staden som spöken och lämnar inga egentliga spår (utöver en saknad McGuffin och ett par lik), men vid kulturspel så är de en dimension till. En alv är inte en människa med spetsiga öron.

 

[JohanL]

Vad jag tänker på som culture gaming är att man verkligen grottar ner sig i den kultur/värld man spelar i, vilket närmast kräver att det finns en detaljerad sammanhängande värld att grotta ner sig i.
Inte så mycket upptäcka kulturen, då rollpersonerna nog oftast antas vara väl bekanta med den, som att utforska den genom rollpersonerna.

Håller med - typisk CG gör man inifrån.

 

[JohanL]

En alv är inte en människa med spetsiga öron.

I just alvens fall kompliceras det hela ytterligare av att det inte bara är kulturen utan antagligen ännu mer psykologin som annorlunda, i alla fall om det är Tolkien-alv.

 

[lupmet]

I just alvens fall kompliceras det hela ytterligare av att det inte bara är kulturen utan antagligen ännu mer psykologin som annorlunda, i alla fall om det är Tolkien-alv.

Jag skulle vilja säga att psykologin är en del i kulturen som åsyftas här. Det gäller än mer utomjordingar i SF-spel, där är verkligen hur de är funtade en central del i "hur skulle en sådan här livsform ha för förhållningssätt i den här situationen?". En varelse som evolverat ifrån betesdjur som levde i stora hjordar kommer ha andra instinkter än en som kommer ifrån en lång rad av apexpredatorer. För mig är "kultur" här allting, både arv och miljö.

 

[Mikl]

Jag må vara i minoritet här, men Rickards trådstart inbjöd ju till det, så...

Culture gaming är för mig simulationism i dess mest renodlade form. Och att spel med inlevelse vs. spel utan inlevelse är en skala som till stor del är frikopplad från CG.

Jag uppfattar CG som spel i kampanjmiljöer som spelgruppen bestämt sig för att inte "äga" själva. Förebilden kan vara en historisk period eller komma från film, litteratur, datorspel eller vad som helst. Poängen är att emulera förebilden (till skillnad från att göra den till sin egen). Och det är väl egentligen det hela. Spelstil kan variera stort.

 

[JohanL]

Culture gaming är för mig simulationism i dess mest renodlade form. Och att spel med inlevelse vs. spel utan inlevelse är en skala som till stor del är frikopplad från CG.

I det första ledet håller jag med (även om det ofta inte är regelburen simulationism), men i det andra är jag mer osäker - det finns ett stort överlapp mellan simulationism och immersion, i delen "göra vad ens rollperson skulle ha gjort" snarare än att agera utifrån vad som resulterar i mest story eller i bästa framgång utifrån användande av reglerna. (Därför tror jag också att det är relevant för både simulationism och immersion att försöka hålla rollpersonens och spelarens beslut i linje med varandra, t.ex. genom att inte ha någon metavaluta som rollpersonen inte kan vara medveten om finns (medan valuta som rollpersonen känner till konceptuellt och bara inte sätter siffror på, som Glory eller Rune Points, är helt OK).)

 

[Bifur]

Som många säger, att låta rollpersonen leva i en kultur. Hur skulle en RP i denna miljön och bakgrunden reagera? Spelvärldens förutsättningar främst som någon skrev. Vilket för mig också har en handgriplig betydelse i att låta spelet formas av spelvärldens begränsningar. (Inga patronrevolvrar 1824, vilket betyder att det tar lång tid att ladda om den mynningsladdade pistolen. Det kan också vara ett element av culture gaming för mig.)

Kan man samberätta detta? Jo, det går nog, men det är nog lite svårare, om inlevelse i kulturen är det primära målet. (Mycket eftersom jag uppskattar lika mycket att se alla andra spelares handlingar genom en sådan lins, som mina egna. Det bästa är när man bara förstår drivkrafterna utan att det behöver uttalas, och det är ju svårt om jag inte redan vet.)

 

[God45]

Ni vet hur det är lajv om man står upp?

Det är culture gaming om någon beskriver maten.

 

[JohanL]

Det är culture gaming om någon beskriver maten.

Jag tror att jag kan ställa upp en hel festmåltid i Glorantha utan att ens behöva slå upp något, är jag rädd...

Andra tecken på att det är culture gaming är att du "måste" slå upp hur deras bikupor ser ut (staplade cylindrar, som i Mellanösterns), eller vet vad växelkursen mellan skäppor korn och kossor är (50:1).

 

[adrian_of_arcane_lore]

Ah, ännu ett av dessa härliga rollspelbegrepp som många använder, men när man ser till hur spretiga betydelser folk skänker dem så visar de sig rätt oanvändbara.

För mig handlar culture gaming om tung simulering av fiktiva kulturer, som du som spelare och grupp lever i och lever er in i. Det handlar inte om att upptäcka kulturen, utan om att uppleva kulturen, och har väldigt starka band till realism-vågen på 80 och 90-talet.
Culture Gaming är att sätta sin in i världar som Glorantha, Mundana och Hârn och sedan spela de världarna utifrån rollpersoner som växt upp i dem och lever i de kulturerna.

Är culture gaming ett bra begrepp för det?
Jag vet inte, min definition är ju ömsesidigt uteslutande från den i trådstarten, så bägge kan ju inte kallas för samma sak då det är två fundamentalt olika sätt att spela på.