Det där är en attityd som jag förknippar med modern nördkultur. Världsbygge och intern logik, och allt det där. Att berättelsen utspelar sig i en värld som är oberoende av den, istället för att världen är till för berättelsen. Jag säger inte att det är dåligt, även om det inte är min smak, men det känns som en attityd som startade med Tolkien (även om det såklart säkert finns föregångare, för det finns det alltid).
Jag tänker dock att det är en bra attityd att ha för kulturspel.
Det här är något vid sidan av, men en annan egenskap i litterära världar är hur pass väl de är anpassade för att annat ska hända i dem, respektive hur "avslutade" de är. Tolkiens Midgård är rätt otacksamt här - handlingen i böckerna är liksom grejen, och ska man göra annat blir det automatiskt i alla fall mindre viktigt och sekundärt till detta. Det gör att man måste tänka till extra mycket kring sidoadapteringar, och framför allt att det kan bli extra svårt att sätta handling efteråt (Fjärde åldern är liksom
inherent mindre intressant, eftersom de verkligt viktiga sakerna redan har skett).
Star Wars lider av det här fast i litet lägre utsträckning, där det mesta handlar om att fylla ut allt mindre kvarstående ställen kring huvudberättelsen, som alltid kommer att vara "det viktiga".
En CG-värld behöver ha mycket plats för andra berättelser än den stora hjältesagan som redan finns. (Ibland är det till och med ett designval - för att fortsätta prata Glorantha handlade det förra spelet mycket om vad just
era rollpersoner gör nu när kriget som kommer att innebära tidsålderns slut är här, medan det innevarande när den kampanjen kommer handlar om hur ni är assistenter åt den superviktige NPC:n som gör alla de tunga sakerna. Tycker jag att det känns som ett steg bakåt? Svar ja.)