Vad är den svenska stilen?

[Magnus Seter]

Hello!

I tråden om Ligans senaste Kickstarter för The One Ring kom det upp en fundering om att det finns de som ser att Fria Ligan kanske kommer att överge svenska som språk för sina spel i framtiden, då den engelskspråkiga marknaden är så mycket större. Det finns saker som talar för det, det finns saker som talar emot det.

En sak som talar emot att Ligan överger svenska språket är vad jag väljer att kalla "den svenska stilen", alltså något som svenska rollspel har som man endast får om man utgår från vår tradition och våra spelförfattare.

Ligan har ju som ingen annan tidigare fört ut svenska rollspel internationellt (inte ens Äventyrsspel/Target klarade det på det här sättet), i en sådan grad att det dyker upp diskussioner om just "den svenska stilen" på olika forum och i poddar.

Men är det verkligen så att det finns en sådan stil? Vad skulle det kunna vara, tror ni?

 

[Theo]

Intressant fråga! Tyvärr har jag alldeles för dålig koll på svenska spel från senare årtionden för att ha något bra svar på den själv.

 

[Bifur]

Till att börja med tänker jag på diskussionen om KSR som @wilper startade för några år sedan. Det fanns en hel del där.

Annars några grejer, grovt generaliserat:
- Förkärlek för det lite småskaliga i relativ mening, mer trovärdiga och relaterbara (tråkigare för dem som inte gillar det)
- Förankring i en sagotradition via litteraturen (både via barnböcker och andra former)
- Rollspelsmässigt väldigt stark förankring i BRP. Jag hörde nyligen Nepitello säga det i en intervju (apropå ToR) att BRP är mer av en öppen verktygslåda (än DnD-systemet) vilket gör det enklare för användarna att både skapa eget och tvingar konstruktörerna att lägga upp sina äventyr för mer varierade ansatser och lösningar. Det låter rimligt men jag kan inte jämföra själv så jag vet inte om det är sant.
- Rent konkret just nu flera begåvade konstnärer och layotare aktiva inom branschen. Fast jag vet inte om det har något med den svenska stilen att göra, annat än att de är produkter av rollspelsscenen.

 

[Gurgeh]

Det är alltid svårt att peka ut specifika trender, men här är två saker:

1) Lite mer jordnära. De stora svenska fantasyspelen är mindre heroiska och spektakulära än Dungeons & Dragons. Förre magiska föremål, färre spektakulära förmågor, och inte samma utveckling mot mäktiga hjältar som kan gå i närstrid med drakar och halvgudar. I Drakar och Demoner får du nöja dig med dina 12 kroppspoäng och din ringbrynja även efter tio äventyr, och en vältränad orch är fortfarande en utmaning.

2) Lite mer buskis. Främst i Mutant då där fåniga namn och uttryck funnits med från början och sedan exploderat när Järnringen tog över.

 

[God45]

Det är en ganska långsam stil fokuserad på grisodlande men inte grimdark som utvecklats eftersom BRP fantasy/nästan fantasy varit så dominerande här + att vi är mindre blyga om vårt innehåll eftersom vi har andra kulturella värderingar runt sådant än amerikanerna och britterna.

 

[PhilArt]

Det kanske är en urvalsfråga, men jag tycker att svenska spel ofta står ut som mer humoristiskt skrivna än engelska dito.

 

[Magnus Seter]

Det kanske är en urvalsfråga, men jag tycker att svenska spel ofta står ut som mer humoristiskt skrivna än engelska dito.

Det är en intressant vinkel som flera tar upp. Det som är extra spännande är att det även är en av grundpelarna som ofta framhålls när det pratas om brittiska rollspel som WFRP, Judge Dredd och andra. Och det finns (eller åtminstone fanns) stor uppskattning av brittisk humor i Sverige, vilket säkert också påverkar rollspelen.

Så när jag tänker "humor" så tänker jag faktiskt främst på brittisk speltradition, om jag ska vara ärlig.

 

[Fiktionslek]

Spännande tråd! Jag tror också att man kan försöka skilja på sådant som är marknadsföring och sådant som är egentligt i detta.

T.ex. så kommer ju humorn och språklekarna från spel som Gamma World, Warhammer och Planescape. Det jordnära finns i Runequest (liksom ankorna). Jag gissar att det kan bli väldigt svårt att peka ut enskildheter som inte kan visas vara inlån. Om man hittar något är det nog istället någon sorts svensk helhet det handlar om. För mig är M:UA liksom väldigt utpräglat svenskt, trots att det är lätt att peka på hur spelsystemet, konceptet, äventyrsformaten, språklekarna o.s.v. finns i internationella förlagor.

Men som sagt, marknadsföringsmässigt är det nog inte en dum idé att hävda "of Sweden" .

Bästa,

C

 

[Rangertheman]

Jag tror också att BRP-arvet är starkt i svensk rollspelstradition, även för spel med regelsystem som har få likheter med BRP. Det småskaliga, sårbarheten och snarare en resa från zero to zero point five, än från zero to hero. Ett rätt stort mått av tungsinne; det glättiga tycks inte särskilt populärt bland svenska spelskapare. Kan kanske hänga ihop med DDR light-mentaliteten som rådde i samhället på 80-talet. I rollspelen kan du uppleva fantastiska äventyr, men tro inte att du är någon (Jante).

 

[Magnus Seter]

Jag ska ställa samma fråga till lite utländare också ... så får vi se vad de säger.

/Magnus

 

[Bifur]

Jag gissar att det kan bli väldigt svårt att peka ut enskildheter som inte kan visas vara

Det där ju å andra sidan sant för den mesta kultur, oavsett ursprung. Det är kombinationen som blir unik.

 

[Organ]

Jag tror att en del av svaret faktiskt är Astrid Lindgren. När rollspelen på allvar dundrade in i Sverige i början av 80-talet i och med Drakar och demoner så var det tämligen skralt med Fantasy att använda som inspiration och referens. Visst, den allestädes närvarande Tolkien fanns likväl här som överallt annars. Men utöver det var det skralt. I alla fall för andra än ganska nischade genrenördar. Och t o m där så var Sci-Fi större än Fantasy.

Undantaget var Astrid Lindgren. Hennes böcker var stapelvara för alla som började spela rollspel. Oavsett om man inte ens kände till Fantasy som genre så var man väl bekant med Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Och det färgade av sig. De flesta som började att spela DoD 1982 hade inte svärdsvingande barbarer i ökenlandskap eller uråldriga besvärjare med magisk energi blixtrande runt sina höjda händer på toppen av torn som referens. Utan det var istället ganska ynkliga men modiga barn vilse i trolska skogar fulla av mystik och rumpnissar. Och fienderna, som t ex Katla eller Riddar Kato, besegrades inte, om det ens var möjligt, med vapenmakt, utan med mod, list och rättrådighet.

Detta tror jag är en av faktorerna som ligger bakom det som gör svenska spel unika och, i omvärldens ögon, exotiska.

 

[avatarex]

Ett gemensamt drag för Drakar och Demoner, Mutant och Eon är den myckna förekomsten av referenser, såväl bildade som populärkulturella och internhumoristiska. Exempelvis Granströms mytologiska referenser i Svavelvinter/Konfluxsviten, Ingemar Stenmark-citat i Eon IV:s färdighetskapitel och Victor Kotnik/Vicotnik i Den nidländska reningen.

Förekommer det liknande referenser i Dungeons & Dragons eller för den delen i andra amerikanska rollspel?

 

[Mekanurg]

Jag vill gärna peka på några kulturella företeelser som har präglat det svenska rollspelstänket från 1980-talet och framåt:

• Frans G Bengtssons Röde Orm
• Robin Hood + Karl Bertil Jonsson
• TV-Ivanhoe
• Ivar Lo-Johanssons och Pär-Anders Fogelströms böcker med folkhemsversioner av klasskamp (gäller i synnerhet Mutant)
• traditionell svensk laganda (vi lyckas tillsammans) + en teknikvänlig världsbild; det är därför svenska företag som Volvo, Scania, Saab och Ericsson är globalt framgångsrika med komplexa tekniska produkter
• måttfullhet och anspråkslöshet är svenska dygder; i exempelvis USA räknas ingendera som dygder

 

[DanielSchenström]

Förekommer det liknande referenser i Dungeons & Dragons eller för den delen i andra amerikanska rollspel?

Jupp. Formler som Melfs acid Arrow kommer från rollpersonen Melf som är förkortningen Male elf.
För att tända eldcantripen så knäpper du med fingrarna och säger Zippo.

D&D är fullt av referenser av diverse slag, och många av TSRs andra spel för den delen. Och såklart finns det en massa andra spel med referenser, illa förtäckta pastisher eller lån/rån.

 

[Fiktionslek]

Jag tror att en del av svaret faktiskt är Astrid Lindgren. När rollspelen på allvar dundrade in i Sverige i början av 80-talet i och med Drakar och demoner så var det tämligen skralt med Fantasy att använda som inspiration och referens. Visst, den allestädes närvarande Tolkien fanns likväl här som överallt annars. Men utöver det var det skralt. I alla fall för andra än ganska nischade genrenördar. Och t o m där så var Sci-Fi större än Fantasy.

Undantaget var Astrid Lindgren. Hennes böcker var stapelvara för alla som började spela rollspel. Oavsett om man inte ens kände till Fantasy som genre så var man väl bekant med Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Och det färgade av sig. De flesta som började att spela DoD 1982 hade inte svärdsvingande barbarer i ökenlandskap eller uråldriga besvärjare med magisk energi blixtrande runt sina höjda händer på toppen av torn som referens. Utan det var istället ganska ynkliga men modiga barn vilse i trolska skogar fulla av mystik och rumpnissar. Och fienderna, som t ex Katla eller Riddar Kato, besegrades inte, om det ens var möjligt, med vapenmakt, utan med mod, list och rättrådighet.

Detta tror jag är en av faktorerna som ligger bakom det som gör svenska spel unika och, i omvärldens ögon, exotiska.

Man vill ju gärna hålla med, och du uttrycker dig ju också försiktigt, men jag tänker ändå att det kan vara värt att göra en invändning:

Det fanns en hel del fantasy på svenska 1982, och fantasy hade introducerats i svenska dagstidningar under 60- och 70-talet (i en tid när alla läste tidningarna). Burroughs, Chant, Lewis, Tolkien, Alexander, Raymond, Hope, Craenhals, Foster, Goscinny, Mårtensson, Peake m.fl. fanns såväl på stadsbibliotek som på skolbibliotek. Conan, Prins Valiant, Blixt Gordon, och Tarzan hade enorma serietidningsupplagor och hade i de två senares fall haft det i decennier. Tarzanböckerna (där man alltså regelbundet utforskar ruiner och hittar skatter) är ikoniska ungdomsböcker som givits ut i översättning sedan 20-talet och också en utpräglad konvergenskultur med böcker, tidningar, film och filmisar. På radio fick alla Herkules storverk till livs, i skolan läste alla Odyssén och på TV och bio hade man sänt fäktningsmatinéer av medeltids- och piratsnitt i evigheter.

Inget av det material som gavs ut på svenska som rollspel anspelade ju på Astrid Lindgren eller på rädda barn, utan i huvudsak på det ovanstående. (Astrid Lindgren är ju också internationell författare -- de titlar du nämner översattes tämligen omgående.)

Hälsar

Christian

 

[Khan]

Jag tycker @Dilandau sammanfattade det rätt bra en gång i tiden.

One moment, please...

piruett.se

 

[Magnus Seter]

Jag vill gärna peka på några kulturella företeelser som har präglat det svenska rollspelstänket från 1980-talet och framåt:

• Frans G Bengtssons Röde Orm
• Robin Hood + Karl Bertil Jonsson
• TV-Ivanhoe
• Ivar Lo-Johanssons och Pär-Anders Fogelströms böcker med folkhemsversioner av klasskamp (gäller i synnerhet Mutant)
• traditionell svensk laganda (vi lyckas tillsammans) + en teknikvänlig världsbild; det är därför svenska företag som Volvo, Scania, Saab och Ericsson är globalt framgångsrika med komplexa tekniska produkter
• måttfullhet och anspråkslöshet är svenska dygder; i exempelvis USA räknas ingendera som dygder

Baserat på din kunskap och erfarenhet, är svenska rollspel mer präglade av Sagan om Ringen eller Trollkarlen från Övärlden?

 

[Mekanurg]

Baserat på din kunskap och erfarenhet, är svenska rollspel mer präglade av Sagan om Ringen eller Trollkarlen från Övärlden?

Tolkien definitivt, och i hans fall snarare Hobbitens småskaliga vildmarksäventyr än Ringarnas herres världsskakande dramatik.

 

[avatarex]

Jupp. Formler som Melfs acid Arrow kommer från rollpersonen Melf som är förkortningen Male elf.
För att tända eldcantripen så knäpper du med fingrarna och säger Zippo.

D&D är fullt av referenser av diverse slag, och många av TSRs andra spel för den delen. Och såklart finns det en massa andra spel med referenser, illa förtäckta pastisher eller lån/rån.

Förmodade att det var så, det är väl lätt hänt att en hittar fler referenser skrivna på ens modersmål än på ens andraspråk.