Vad är den svenska stilen?

[Ymir]

Jämfört med amerikansk rollspelsfantasy är det väldigt påtagligt, upplever jag, hur icke-gonzo svensk rollspelsfantasy har varit. Sure, Erik Granströms grejer har alltid varit fett utflippade, men i övrigt har vår scen länge, vad det verkat, haft väldigt lite utrymme för sådant. Idag är det annorlunda, genom tex OSR-vågen och alla tokigheter jag och Svarte Faraonen injicerat i Eon IV, men det verkar fortfarande finnas en anmärkningsvärt stor grupp som verkligen ogillar sånt, jag tänker tex osökt på den kritik som Zdenek Siews utflippade scenario till Svärdets sång fick, bland annat här på forumet.

I amerikansk fantasy däremot har gonzo weirdness alltid varit en viktig komponent, och ända sedan begynnelsen haft ett stort inflytande på Dungeons & Dragons. Jämför bara monsterböckerna till DoD och D&D, så blir det helt uppenbart vad jag menar.

 

[Skarpskytten]

Men Äventyrsspel sålde väl tennfigurer till Drakar och Demoner?

Det var Prince August (tror inte Ä-spel hade en egen försäljning). PA saluför fortfarande samma formar: här och här. På Lekcenter i Halmstad kunde man köpa både rollspel och formar; gissar det var likadant på andra håll på 80-talet?

 

[Skarpskytten]

Jämfört med amerikansk rollspelsfantasy är det väldigt påtagligt, upplever jag, hur icke-gonzo svensk rollspelsfantasy har varit. Sure, Erik Granströms grejer har alltid varit fett utflippade, men i övrigt har vår scen länge, vad det verkat, haft väldigt lite utrymme för sådant. Idag är det annorlunda, genom tex OSR-vågen och alla tokigheter jag och Svarte Faraonen injicerat i Eon IV, men det verkar fortfarande finnas en anmärkningsvärt stor grupp som verkligen ogillar sånt, jag tänker tex osökt på den kritik som Zdenek Siews utflippade scenario till Svärdets sång fick, bland annat här på forumet.

I amerikansk fantasy däremot har gonzo weirdness alltid varit en viktig komponent, och ända sedan begynnelsen haft ett stort inflytande på Dungeons & Dragons. Jämför bara monsterböckerna till DoD och D&D, så blir det helt uppenbart vad jag menar.

Jag tycker det här är en bra poäng, men man ska inte glömma att den amerikanska fantasyscenen även hade mer sansade element. Som Runequest och Pendragon.

Also, Svavelvinter var ursprungligen en kampanj i ADnD, så den gode Granström hade ju troligen plockat upp sitt gonzo stråk därifrån.

 

[Ymir]

Svenska rollspel verkar även extremt intresserade av historical fantasy, jämfört med amerikanska.

Listan på svenska rollspel som är historical fantasy i varierande grad kan göras lång, men tex Khelataar, Gondica, Western, En Garde, Pirater, DoD Trudvang, Götterdämmerung, Eon, Järn, Viking, Fornsaga, Saga, svenska CoC, Väsen, Blood Feud.

Amerikanska rollspel präglas inte, upplever jag, av ett alls lika stort intresse för antropologi, geografi, mytologi och historia, i synnerhet inte vad gäller mainstream-produkter. Ta bara det faktum att det inte finns något självklart, stort amerikanskt Western-spel - istället är det så bisarrt att det by far mest ambitiösa Western-rollspelet är från Sverige. Amerikaner verkar fundamentalt ointresserade av att utforska sin egen historia i rollspel, medan vi svenskar verkligen älskar att mine:a vår (intressant att det fortfarande i princip aldrig gjorts ett rollspel som utspelar sig under svensk medeltid, bara.)

 

[Skarpskytten]

Svenska rollspel verkar även extremt intresserade av historical fantasy, jämfört med amerikanska.

Listan på svenska rollspel som är historical fantasy i varierande grad kan göras lång, men tex Khelataar, Gondica, Western, En Garde, Pirater, DoD Trudvang, Götterdämmerung, Eon, Järn, Viking, Fornsaga, Saga, svenska CoC, Väsen, Blood Feud.

Amerikanska rollspel präglas inte, upplever jag, av ett alls lika stort intresse för antropologi, geografi, mytologi och historia, i synnerhet inte vad gäller mainstream-produkter. Ta bara det faktum att det inte finns något självklart, stort amerikanskt Western-spel - istället är det så bisarrt att det by far mest ambitiösa Western-rollspelet är från Sverige. Amerikaner verkar fundamentalt ointresserade av att utforska sin egen historia i rollspel, medan vi svenskar verkligen älskar att mine:a vår.

Precis. Och deras historisk rollspel inkluderar Seven Seas och Deadlands, på tal om Gonzo.

Det där är fö intressant i relation till den påstådda svenska historielösheten.

 

[Ymir]

Precis. Och deras historisk rollspel inkluderar Seven Seas och Deadlands, på tal om Gonzo.

Det där är fö intressant i relation till den påstådda svenska historielösheten.

Fast det är inte konstigt alls: nördar har aldrig omfattats av historielösheten. Men du kan inte med lätthet göra historiska grejer med bred mainstream-appeal i Sverige, på det sätt du kan i tex Kina.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tycker det här är en bra poäng, men man ska inte glömma att den amerikanska fantasyscenen även hade mer sansade element. Som Runequest och Pendragon.

Vänta lite, ska bara låta några durulz slåss mot en jack-o'-bear medan ett jättebarn flyter ned för Vaggornas flod.

 

[Magnus Seter]

Jämfört med amerikansk rollspelsfantasy är det väldigt påtagligt, upplever jag, hur icke-gonzo svensk rollspelsfantasy har varit.

Väldigt intressant iakttagelse!

/M

 

[Mogger]

Väldigt intressant iakttagelse!

/M

Jo, men vi hade det ju från hästens mun i trådens början:

• måttfullhet och anspråkslöshet är svenska dygder; i exempelvis USA räknas ingendera som dygder

High Fantasy var ju länge ett skällsord i rollspelskretsar, och Chronopias ställning som svart struts går knappast att underskatta

 

[Mekanurg]

Jämfört med amerikansk rollspelsfantasy är det väldigt påtagligt, upplever jag, hur icke-gonzo svensk rollspelsfantasy har varit. Sure, Erik Granströms grejer har alltid varit fett utflippade, men i övrigt har vår scen länge, vad det verkat, haft väldigt lite utrymme för sådant. Idag är det annorlunda, genom tex OSR-vågen och alla tokigheter jag och Svarte Faraonen injicerat i Eon IV, men det verkar fortfarande finnas en anmärkningsvärt stor grupp som verkligen ogillar sånt, jag tänker tex osökt på den kritik som Zdenek Siews utflippade scenario till Svärdets sång fick, bland annat här på forumet.

I amerikansk fantasy däremot har gonzo weirdness alltid varit en viktig komponent, och ända sedan begynnelsen haft ett stort inflytande på Dungeons & Dragons. Jämför bara monsterböckerna till DoD och D&D, så blir det helt uppenbart vad jag menar.

Vi har Mutant när det gäller gonzo weirdness.

 

[Franz]

Det var Prince August. De slauför fortfarande samma formar: här och här. På Lekcenter i Halmstad kund man köpa både rollspel och formar; gissar det var likadant på andra håll på 80-talet?

Ah, då är jag med.

 

[Ulfgeir]

Vi har Mutant när det gäller gonzo weirdness.

Och jag menar, det finns få andra svenska spel som ens kan börja konkurrera: Svenil och kanske Drakar och Demoner Chronopia.

 

[Khan]

High Fantasy var ju länge ett skällsord i rollspelskretsar, och Chronopias ställning som svart struts går knappast att underskatta

Absolut! Det där minns jag så väl från mina två första rollspelsföreningar. High Fantasy var urtöntigt, för det var inte trovärdigt. Samtidigt hade vi inga problem med att spela Warhammer...

 

[Bifur]

men det verkar fortfarande finnas en anmärkningsvärt stor grupp som verkligen ogillar sån

Yes, vi är många .

Men det sagt verkar finns väl det knasiga inom den strömningen också, men återigen på ett mer jordnära vis. Warhammer som nämns är ju ofta absurt och tokigt men knappast gonzo (i min bild av det).

 

[Bifur]

Warhammer som nämns är ju ofta absurt och tokigt men knappast gonzo (i min bild av det).

Ska jag nyansera mig själv tänker jag mycket på de äventyr till rollspelet jag läst.

 

[Theo]

Min bild av genren skapades nog lika mycket av Drakborgen som av litteratur (återigen om vi plockar bort den svenska) inledningsvis. (Som ju motstridigt nog är ett grottkräl!)

Inte bara det, den är mig veterligt den mest - om inte den enda riktigt - ikoniska och stilrena gestaltningen av riktigt oldschool-grottkrälande som framställdes på helsvensk botten då det begav sig.

Det var f ö en sak jag så småningom insåg kändes lite konstigt med t ex Äventyrsspels översättning av Grymkäfts fällor/Grimtooth's Traps: den var en parodi på en spelstil som aldrig riktigt fick fotfäste i Sverige, eller åtminstone inte var fullt så ikonisk och omedelbart igenkännbar som för amerikanska spelare.

 

[Mogger]

Ska jag nyansera mig själv tänker jag mycket på de äventyr till rollspelet jag läst.

Nej, gonzo tycker jag är när något är galet och saknar sammanhang. När något är skruvat eller absurt men ändå en del av en konsekvent setting är det inte gonzo i min bok.

 

[Theo]

Jämfört med amerikansk rollspelsfantasy är det väldigt påtagligt, upplever jag, hur icke-gonzo svensk rollspelsfantasy har varit. Sure, Erik Granströms grejer har alltid varit fett utflippade, men i övrigt har vår scen länge, vad det verkat, haft väldigt lite utrymme för sådant. Idag är det annorlunda, genom tex OSR-vågen och alla tokigheter jag och Svarte Faraonen injicerat i Eon IV, men det verkar fortfarande finnas en anmärkningsvärt stor grupp som verkligen ogillar sånt, jag tänker tex osökt på den kritik som Zdenek Siews utflippade scenario till Svärdets sång fick, bland annat här på forumet.

I amerikansk fantasy däremot har gonzo weirdness alltid varit en viktig komponent, och ända sedan begynnelsen haft ett stort inflytande på Dungeons & Dragons. Jämför bara monsterböckerna till DoD och D&D, så blir det helt uppenbart vad jag menar.

Här är det ju också lite intressant att jämföra med den brittiska traditionen, som jag som sagt misstänker haft mer direkt inflytande på den "klassiska svenska stilen" än den amerikanska. De gamla brittiska grejorna är ju också ofta rätt knasiga och utflippade men på ett annat sätt än de amerikanska, och kanske ett mer jordnära sådant. Som den här bloggposten lite pregnant sammanfattar det: "American trolls – the fantasy variety, not the online kind – are wild, free, and feral. Our trolls are employed as nightwatchmen in Port Blacksand and Ankh-Morpork."

Men det är ju också en poäng att den svenska traditionen i huvudsak är än mer jordnära och o-utflippad än den brittiska.

Å tredje sidan finns det ju inte bara en amerikansk rollspelsfantasytradition heller - inte ens bara en D&D-tradition. Kollar man på de stora kampanjvärldarna till AD&D när det blir riktigt stort på 80-talet ("Silver age"?) som Forgotten Realms och Dragonlance så är de ju inte så där våldsamt gonzo.

 

[Gamiel]

Nej, gonzo tycker jag är när något är galet och saknar sammanhang. När något är skruvat eller absurt men ändå en del av en konsekvent setting är det inte gonzo i min bok.

kan du ge exempel på båda sakerna?

 

[Skarpskytten]

En sak som slår mig, en aspekt av detta med det jordnära, är att konflikter i svenska fantasy-, post-ap- och historiska rollspel tenderar att likna konflikter i den verkliga världen: de handlar om territorier, handelsvägar, ideologi, religion, etnicitet. I spel som DnD (från c 1983), WHFR och Stormbringer genomsyras världen snarare av en stor metafysisk konflikt - ont/gott, ordning/kaos - som definierar världen. Det är inte svårt att hitta undantag från detta både om vi talar om svenskt och icke-svenskt, men jag tycker mig se en sådan tendens.