Nekromanti Vad är det för unikt med mediet rollspel?

[APM]

Jag vill höra vad ni tycker kring en fundering jag har: vad har rollspel som inget annat medium har? Varför spelar ni inte bara brädspel istället? Eller ägnar er åt improvisationsteater? Eller spelar något RPG / MMORPG på datorn?

Alltså, Vad har just Bordsrollspel som de snarlika medierna saknar?

 

[Henke]

En total frihet i fantasi och improvisation? Ett brädspel har ett bräde som sätter gränserna men i rollspel sätter enbart fantasin gräns. Samma gäller datorspel som har färdig spelvärld som går inom vissa ramar.

Detta beror kanske iofs lite på vilket rollspel det gäller. Vissa spel är ju centrerade runt en viss plats, tid och händelse men handlingsutrymmet är ändå obegränsat inom spelbordets fantasi.

Spelar man dungeoncrawl däremot så har jag svårare att argumentera...

 

[Bifur]

På ett teoretiskt plan är det väl vad Henke säger men i praktiken är det mycket kombinationen av de olika elementen som lockar mig, rollspel är helt enkelt den perfekta mixen av saga och spel. Att kunna skapa en gemensam berättelse som har friheten i fantasi samtidigt som det fortfarande finns element som är helt oförväntade av alla deltagare och som skapas genom tärningarnas utfall.

 

[APM]

Det låter som att improvisationsteater också har de aspekter du nämner Henke. Har du provat det? Vad tycker du i så fall är skillnaden där?

 

[Bolongo]

Jag har litet svårt att avgöra ifall de här frågorna är allvarligt menade, men OK då...

Skillnad mot brädspel och dataspel? Vad Henke sade, ungefär.

Skillnad mot impro? Att det finns struktur. Det finns något sätt att avgöra händelseutfall som inte bygger på godtycke. Den delade fiktionen har en potentiell permanens, och i bästa fall en inre logik som kan driva handlingen på egen hand.

 

[Lupus Maximus]

* Rollspel har en frihet som inget fördefinierat medium har (brädspel, dataspel) då det är en mänsklig gärna som kontrollerar spelvärlden och dess möjligheter.

* En i förväg skapad berättelse, t.ex. en roman, tillåter inte några val som att gå till vänster istället för höger, eller att titta runt hörnet.

* Författande har samma mängd frihet, eftersom det är då berättelsen skapas. Men rollspelandet flyttar bort en del av kontrollen till en annan hjärna (nåja, det händer att figurer hittar på egna saker även för ensamma författare).

Men rollspel är ett medium med minst lika stort spann som film. Så medan vissa kan ha mindre världsbyggande än vilken randomförfattare som helst, så skulle Tolkien antingen dregla eller gråta om han såg Eon. Men jag tror knappast han skulle vara oberörd över den mängden världsbyggande.

Jag tror faktiskt skillnaderna mellan olika sätt att rollspela på är minst lika stort, om inte större, än ett specifikt sätt att rollspela på till en närliggande icke-rollspelsaktivitet.

 

[Fiktionslek]

Bordsrollspel kan också vara ”unikt” i kraft av sin kombination av saker som finns — en här, en där — i andra kulturyttringar. Det behöver inte vara något som saknas överallt annars.

Spännande tråd!

C, i all hast

 

[God45]

Du har en realistisk chans att skapa någonting nytt och fantastiskt eftersom mediumet är så ungt och så litet. DU kan vara en innovatör. Du kan skapa den mest perfekta formen av något. Du kan skriva vår Citizen Kane. Du kan spelleda vår China Town. Det är en ny kreativ värld och den tillhör alla som vill göra den till sin egen.

 

[Bolongo]

Bordsrollspel kan också vara ”unikt” i kraft av sin kombination av saker som finns — en här, en där — i andra kulturyttringar. Det behöver inte vara något som saknas överallt annars.

Ja, just det. Din kommentar triggade något i mitt minne, så jag gick tillbaks till mina läsanteckningar från essäsamlingen "Dungeons & Dragons and Philosophy" och saxade det följande:
Why Dungeons and Dragons Is Art - Pete Wolfendale and Tim Franklin
Börjar med några sidor rollspelshistoria och beskrivning av ett spelmöte, för att göra poängen att rollspel består av flera komponenter i en unik blandning.
Så kommer själva frågan: är rollspel konst, och i så fall på vilket sätt? Många av dess komponenter liknar andra konstformer, men det är inget bra svar eftersom det inte kommer åt rollspelens unicitet.
Essän bestämmer sig för Kants estetiska teori: en estetisk upplevelse kommer av en intresselös kognitiv process. När vi använder våra förståndsförmågor utan något praktiskt syfte, utan bara för att demonstrera vår fantasi och tankekraft, får vi en upplevelse av ”det sköna”. Kant kallar detta tillstånd ”fri lek”.
Det unika i rollspelens fria lek är sättet som världar byggs. Många konstformer använder vår kapacitet att förstå den verkliga världen till att bygga fiktiva världar, men det är bara rollspel som kan härma den ”friktion” vi upplever gentemot verkligheten. En spelvärld har såväl givna sanningar som flexibilitet, interaktivitet, inslag av slump och regelstyrning. Ingen bok, film eller dataspel kan skapa en fiktiv värld som är så lik vår erfarenhet av den verkliga världen.

 

[krank]

Det finns ingenting rollspel har som inte finns även i andra verksamheter. Ingenting.

Dessutom finns det ingen tydlig ram för vad rollspel "är". Det finns bara en samling lösa egenskaper som, när de kombineras, upplevs ha "rollspelskaraktär". Ju fler sådana som samlas, desto mer "rollspelig" upplevs verksamheten.

För egen del behövs inte ens något "istället". Jag spelar och skriver rollspel, men jag engagerar mig också i andra verksamheter som delvis delar egenskaper med rollspel - brädspel, datorspel etc. Jag har också pysslat med till exempel teater.

Så. Det jag uppskattar med rollspel: social interaktion, interaktivitet, att allt bara händer i ens huvud, möjlighet att uppleva problem- och mysterielösande. Det är inte en komplett lista över alla egenskaper som upplevs som rollspeliga, och rollspelen är inte unika på något sätt med att erbjuda någon av dem. Det råkar bara vara så att rollspel råkar jag just de egenskaperna, och eftersom jag gillar det mesta där de egenskaperna kombineras så gillar jag rollspel.

De flesta av egenskaperna gillar jag också när de är helt fristående; jag uppskattar till exempel böcker av Agatha Christie eftersom jag där får uppleva mysterielösande samtidigt som allt bara sker i mitt huvud, jag gillar Myst-datorspelen för att jag får uppleva problemlösande, jag gillar datorspel överlag eftersom de är interaktiva, jag gillar brädspel för att de är interaktiva och ger social interaktion.

 

[Bolongo]

Nej, det är nog helt riktigt att alla komponenterna kan återfinnas var för sig på andra ställen. Men så är det ju med mycket här i livet, få saker har en enda unik egenskap, men de kan ha en speciell kombination av egenskaper vilken ger synergieffekter som inget annat har.

För att referera ytterligare en essä ur den tidigare nämnda boken:
What Dungeons and Dragons Is and Why We Do It - Carl Ehrett and Sarah Worth
Är D&D ett spel? Det beror på hur vi definierar ett spel. Efter att kort ha refererat Platons metod - att definiera begrepp genom att hitta den egenskap som är gemensam för alla exempel på begreppet - går författarna snabbt över till Wittgensteins definition genom familjelikhet, och bygger resten av essän på den.
Rimligen är vissa av de egenskaper som förenar medlemmar av familjen ”spel” mer centrala än andra. E&W identifierar två: att ha vinnare och förlorare, och att vara styrt av regler. Rollspel har oftast bara det senare. Men är de verkligen regelstyrda? Å ena sidan kan de ha mängder av regler, å andra sidan bryts och ändras reglerna ofta - så fungerar inga andra spel.
Men regelbrotten sker för ett högre syfte: att skapa en god berättelse. Efter en längre utvikning om varför berättelser är engagerande, där de i förbigående ger en känga åt Coleridges ”suspension of disbelief”, blir slutsatsen (något plötsligt) att rollspel är mer engagerande än andra berättelser eftersom spelarna är medskapande.

 

[anth]

Vad har bordsrollspel som andra saknar (och varför jag tycker att bordsrollspel är överlägset).

- Bordsrollspel vs. rollspel via skype / MMORPG: man träffar personer på riktigt IRL.
Jag kan tänka mig att gå ut och ta en öl med kompisarna, men jag skulle ALDRIG tänka mig att "ta en öl med en kompis via skype".

- Bordsrollspel vs. brädspel / kortspel: man kan göra vad man vill.
Nästa gång ni spelar Fia med knuff - se vad som händer när ni säger: " nä, nu drar min pjäs till Frankrike".

- Bordsrollspel vs. improvisationsteater / lajv: man sitter ner vid ett bord.
Jag tycker om att röra på mig, men spelar jag spel vill jag sitta ner.

Ge exempel på något som inte är ett rollspel där man träffar folk på riktigt, sitter ner vid ett bord och får fantisera fritt och göra vad man vill*.

*Nu vet jag att många opponerar sig och säger att man inte har total frihet i rollspel, för man måste följa reglerna och hålla sig inom kampanjen/äventyret.
Men mitt acid-test för rollspel har det senaste decenniet varit: vad händer om min rollperson säger: "jag drar till Frankrike" - bryter spelet samman är det ett dåligt rollspel.

 

[krank]

Men mitt acid-test för rollspel har det senaste decenniet varit: vad händer om min rollperson säger: "jag drar till Frankrike" - bryter spelet samman är det ett dåligt rollspel.

Så... Med andra ord spelar jag bara dåliga rollspel.

Jag skulle kunna sätta upp ett acid-test för spelare: En spelare som plötsligt mitt i ett deckaräventyr säger "jag drar till Frankrike" och därmed derailar kampanjen är inte en spelare jag vill ha kring mitt bord om jag slipper =)

 

[anth]

Så... Med andra ord spelar jag bara dåliga rollspel.

Jag skulle kunna sätta upp ett acid-test för spelare: En spelare som plötsligt mitt i ett deckaräventyr säger "jag drar till Frankrike" och därmed derailar kampanjen är inte en spelare jag vill ha kring mitt bord om jag slipper =)

Jag tror du missförstår.

Det är inte frågan om att min rollperson ska göra något oväntat, utan om denne kunde göra det.

Jag tror inte att du skulle förbjuda min rollperson att ta en välförtjänt semester på franska rivieran efter att ha löst ditt deckaräventyr.
Det kan t.o.m. vara så att du i framtiden konstruerar ett deckaräventyr som kräver att rollpersonerna åker till Frankrike.

Eller för att ta en annan liknelse.
Skulle du säga nej ifall min rollperson alltid vill gå runt i rosa kostym och vara beväpnad med en LeMat-revolver från 1800-talet fastän ditt deckaräventyr utspelas i nutid?

I ett datorspel skulle det vara omöjligt att beväpna mig med en LeMat om inte programmerarna uttryckligen lagt in den som vapen i spelet.
Spelleder du är det inte alls omöjligt för min rollperson att använda en LeMat.

 

[soda]

Så... Med andra ord spelar jag bara dåliga rollspel.

Jag skulle kunna sätta upp ett acid-test för spelare: En spelare som plötsligt mitt i ett deckaräventyr säger "jag drar till Frankrike" och därmed derailar kampanjen är inte en spelare jag vill ha kring mitt bord om jag slipper =)

??Det är ju skillnad på att spelet bryter samman och att SL gör det. ;-)

?Rollspel är en undanflykt för människor att få sitta och berätta sagor för varandra.

 

[krank]

Eller för att ta en annan liknelse.
Skulle du säga nej ifall min rollperson alltid vill gå runt i rosa kostym och vara beväpnad med en LeMat-revolver från 1800-talet fastän ditt deckaräventyr utspelas i nutid?

Det är inte tekniskt sett omöjligt, men om genren är "CSI-brottslösande" så förstör du ju stämning och atmosfär genom det, och jag skulle starkt ifrågasätta ifall vi verkligen kommunicerat kring förväntningar etc. på förhand.

Jag säger sällan "nej", men egentligen är det ett nej eftersom det skulle innebära att jag drog mig lite från att spelleda den kampanjen med dig som spelare. Jag är bara för socialt feg för att säga nej.

 

[Björn den gode]

Nej, det är nog helt riktigt att alla komponenterna kan återfinnas var för sig på andra ställen. Men så är det ju med mycket här i livet, få saker har en enda unik egenskap, men de kan ha en speciell kombination av egenskaper vilken ger synergieffekter som inget annat har.

För att referera ytterligare en essä ur den tidigare nämnda boken:
What Dungeons and Dragons Is and Why We Do It - Carl Ehrett and Sarah Worth
Är D&D ett spel? Det beror på hur vi definierar ett spel. Efter att kort ha refererat Platons metod - att definiera begrepp genom att hitta den egenskap som är gemensam för alla exempel på begreppet - går författarna snabbt över till Wittgensteins definition genom familjelikhet, och bygger resten av essän på den.

Även Elias, Garfield, Rutschera i Characteristics of Games landar i att Wittgensteins definition är den mest användbara, och jag kan nog tycka att för icke-akademiska texter så är det kontraproduktivt att försöka göra en mer exakt definition.

 

[Henke]

Det låter som att improvisationsteater också har de aspekter du nämner Henke. Har du provat det? Vad tycker du i så fall är skillnaden där?

Inte provat, men det finns som jag ser det en överbryggande bredd mellan många av dessa medium. Vissa rollspel använder kort och bräden (kartor och battlemaps) som knyter det nära de formerna av spel. Andra rollspel är väldigt fria och på gränsen till improvisationsteater (se t.ex. A flower for Mara). Rollspelen har oftast någon form av regelbok och slumpmekanik att förhålla sig till vilket väger tyngre mot kort/brädspel - de som inte har det väger förmodligen mer mot improvisationsteater.

 

[Jocke]

Alla deltagare är medskapare, i stället för att som i ett datorspel eller brädspel helt enkelt konsumera kultur någon annan har skapat.
Om vi tittar på impro så har det fortfarande tanken på en publik som mottagare, men i rollspel är alla kulturskaparen.

 

[zonk]

När rollspel är som bäst känner jag den där känslan av att jag kan leva ut och förverkliga min karaktär på ett helt annat sätt än i ett datorspel - valen är friare, möjligheterna fler, vägarna otaliga.. samtidigt som jag gillar när det finns ett stöd för att spela fram farliga scener eller strid enligt regler och dra ner på godtycke / välj det som känns "rätt". Det blir farligt på riktigt, det blir viktigt på riktigt, liksom. Den kombon tror jag inte man hittar någon annanstans.