Nekromanti Vad är det för unikt med mediet rollspel?

[Zappelina]

Jag tänker mycket kring det goda samtalet när det handlar om rollspel. En grupp personer sitter ner tillsammans för att på enligt på förhand definierade ramar skapa en berättelse tillsammans. Vi skapar inget mervärde, det finns inget mål, inget som strängt taget måste uppnås. Jag tror inte heller att det är unikt på något sätt, men däremot något mycket ovanligt i vår kultur. Mycket av lockelsen med rollspel tror jag ligger i detta sociala samförstånd, även om det kanske inte definierar rollspelet som sådant. Jag vill tro att vi ligger närmre artonhundratalets aristokratiska samtalskonst än onlinerollspel eller improteater, även om vi lånar teman friskt från det första.

 

[Khan]

Jag tänker mycket kring det goda samtalet när det handlar om rollspel. En grupp personer sitter ner tillsammans för att på enligt på förhand definierade ramar skapa en berättelse tillsammans. Vi skapar inget mervärde, det finns inget mål, inget som strängt taget måste uppnås. Jag tror inte heller att det är unikt på något sätt, men däremot något mycket ovanligt i vår kultur. Mycket av lockelsen med rollspel tror jag ligger i detta sociala samförstånd, även om det kanske inte definierar rollspelet som sådant. J

Det ligger definitivt något i det här. Jag tycker den bästa förklaringen av rollspel jag sett i ett rollspel hittills är från Hjältarnas Tid: Rollspel är att prata med varandra. Det är inget unikt för genren, men fångar väldigt mycket av hur det hela går till. Det är omöjligt att spela rollspel utan att kommunicera.

En annan sak som skiljer rollspel från andra kulturutövningar är att utövare och publik är samma sak. Nu har det väl blivit lite uppluckrat med alla dessa spelpoddar som spelar in och spelar upp, men i grunden - vi spelar rollspel för att vi gillar att spela rollspel, inte för att underhålla någon annan. Det är en stor skillnad mot improvisationsteatern.

Sedan vette fanken om jag tycker att rollspel är ett så bra medium att kommunicera en berättelse genom, till skillnad från de allra flesta andra (böcker, datorrollspel, etc). Det vi gör är ju att vi skapar en berättelse tillsammans. Annars hade spelledaren varit en ren sagoberättare som körde högläsning, inte en samberättare som leder spelet längs någon sorts förskriven skiss. Det är spelarna som tillsammans skapar berättelsen. Samspelet är det viktiga för mig, inte själva berättelsen. För att citera Karin Boye:
Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Alltså, det är inte spöa slutbossen i grottan eller hitta mördaren i mysteriet som är det viktigaste för mig som spelare, även om det är det för min rollperson. Hur vi tar oss dit, samspelet mellan rollpersonerna, karaktärsspelet, karaktärsutvecklingen och så vidare är det som räknas och gör att jag ständigt kommer tillbaka till nya spelmöten. Det är det som är kul helt enkelt.



P.S -> Det är också klart lättare att "komma under huden" på en person i ett rollspelssammanhang än i ett datorspel eller en bok. Tycker jag i alla fall. Men det är ju subjektivt.

 

[Henke]

Jag tycker den bästa förklaringen av rollspel jag sett i ett rollspel hittills är från Hjältarnas Tid: Rollspel är att prata med varandra. Det är inget unikt

Inte nödvändigtvis
http://www.thornygames.com/sign/

 

[Khan]

Inte nödvändigtvis
http://www.thornygames.com/sign/

1 - sjukt cool premiss för ett spel.
2 - Jo. Hela spelet handlar ju om kommunikation och att prata med varandra. Bara att man inte använder stämbanden.

 

[Henke]

1 - sjukt cool premie för ett spel.
2 - Jo. Hela spelet handlar ju om kommunikation och att prata med varandra. Bara att man inte använder stämbanden.

Haha Jaja fast jag tycker prata kräver röst, annars är det ”kommunikation”. Jag pratar tex inte med folk via e-post.

 

[Khan]

Haha Jaja fast jag tycker prata kräver röst, annars är det ”kommunikation”. Jag pratar tex inte med folk via e-post.

Jo, ska man vara petnoga så. Men för att återgå till ämnet; att prata med varandra är inte unikt för mediet rollspel. Men det här med att vi som spelar är vår egen publik tror jag är betydligt ovanligare. Till och med improvisatörer som gör radioteater förväntar sig att det finns någon annan som lyssnar.

 

[Henke]

Jo, ska man vara petnoga så. Men för att återgå till ämnet; att prata med varandra är inte unikt för mediet rollspel. Men det här med att vi som spelar är vår egen publik tror jag är betydligt ovanligare. Till och med improvisatörer som gör radioteater förväntar sig att det finns någon annan som lyssnar.

...och detta överbryggar till såklart till andra medier via AP-poddad och krönikor av alla dess slag...

 

[Björn den gode]

Haha Jaja fast jag tycker prata kräver röst, annars är det ”kommunikation”. Jag pratar tex inte med folk via e-post.

Om vi ska vara noga så är det där en ganska gammaldags syn, till och med språkrådet skriver att det går att säga att "man pratar med någon" istället för att man chattar med någon ifall det framgår av sammanhanget hur kommunikationen sker.

Jag brukar inte heller säga att jag pratar med någon på epost men jag brukar absolut säga till exempel "Vi pratade på skype" eller "Vi pratade på facebook" även när jag menar att kommunikationen skett i skrift.

Men för att återknyta till ämnet så menar du att det inte är bordsrollspel om kommunikationen inte sker med hjälp av stämbanden? (eller ja, jag antar att vi kan räkna in folk som spelar på teckenspråk i samma rum som att de spelar bordsrollspel också annars blir det en väldigt konstig avgränsing).

Edit: Källa: http://www.sprakochfolkminnen.se/sp...att&svar=44710&sv.url=12.c17e514db30bb2a810ea

 

[Henke]

Om vi ska vara noga så är det där en ganska gammaldags syn, till och med språkrådet skriver att det går att säga att "man pratar med någon" istället för att man chattar med någon ifall det framgår av sammanhanget hur kommunikationen sker.

Jag brukar inte heller säga att jag pratar med någon på epost men jag brukar absolut säga till exempel "Vi pratade på skype" eller "Vi pratade på facebook" även när jag menar att kommunikationen skett i skrift.

Men för att återknyta till ämnet så menar du att det inte är bordsrollspel om kommunikationen inte sker med hjälp av stämbanden? (eller ja, jag antar att vi kan räkna in folk som spelar på teckenspråk i samma rum som att de spelar bordsrollspel också annars blir det en väldigt konstig avgränsing).

Edit: Källa: http://www.sprakochfolkminnen.se/sp...att&svar=44710&sv.url=12.c17e514db30bb2a810ea

Har ingen koll på språkrådet, utan utgår från vad jag tycker låter naturligt och "pratar" anser jag primärt hänger ihop med att använda rösten.

Har inte (mig veterligen) påstått att bordsrollspel kräver röster, utan nämnde på halvskämt att jag inte tycker "pratar" inkluderar ett smått unikt spel som istället använder teckenspråk.

 

[APM]

Himla bra synpunkter hörrni!

Det är nog en riktig observation att rollspel är en kombination av komponenter!

Men vilken typ av berättelser lämpar sig för rollspel då? Finns det vissa berättelser som passar bättre för rollspel än andra? Kan man uppleva precis vad som helst i rollspel?

 

[Bolongo]

Men vilken typ av berättelser lämpar sig för rollspel då? Finns det vissa berättelser som passar bättre för rollspel än andra? Kan man uppleva precis vad som helst i rollspel?

Överlag är det nog bättre med berättelser som inte har en given utgång. Visst är det möjligt att styra ett spel stenhårt efter ett manus, men då missar man större delen av formens egenart.

 

[Fiktionslek]

Rimligen är vissa av de egenskaper som förenar medlemmar av familjen ”spel” mer centrala än andra. E&W identifierar två: att ha vinnare och förlorare, och att vara styrt av regler. Rollspel har oftast bara det senare. Men är de verkligen regelstyrda? Å ena sidan kan de ha mängder av regler, å andra sidan bryts och ändras reglerna ofta - så fungerar inga andra spel.

Jag har inte läst boken du hänvisar till, men så där tror jag det är svårt att resonera med Wittgenstein. Regler är vad jag förstår inte styrande i en kausal mening, utan hos Wittgenstein främst vägvisande och framför allt sekundära i förhållande till spelet. Om reglerna i schack, fotboll eller monopol upppstår eller ändras, är det för att någon först har lekt/spelat på ett visst sätt och tyckt att det var en bra idé — dvs. reglerna är (eventuellt nedtecknade) observationer av återkommande beteenden i en praktik. De där reglerna kan men måste inte åberopas av andra. Man kan säga ”vi spelar på vårt sätt” lika väl som man säger ”vi har konsulterat reglerna och spelar så här”. Precis som i rollspel finns det ju mängder av varianter av fotboll, schack och monopol. Det finns officiella regler också, men de ändras över tid, och man behöver inte gå långt för att se att folk ofta struntar i dem, t.ex. genom att spela mot ett mål, köra utan passant-regeln eller helt ta bort auktioner.

Spelmakare tror jag skulle har mycket att vinna på att fnula lite mer med Wittgenstein. Här är några exempel på vad man kan tänka med herr W:

* Det funkar antagligen bättre att tänka att regler kan locka och reta till ett visst spelbeteende, än att tänka att reglerna dikterar, styr eller förklarar.
* Det går aldrig att förklara ett spel från grunden, för folk lär sig inte spel på det viset, och det är tveksamt om det egentligen finns en grund annat än den livsform man lever.
* RAW är inte något objektivt, utan beror av kontexten som en regelbok dyker upp i.

Hälsar

Christian

 

[Lupus Maximus]

Medan vissa saker är lättare att få fram i andra saker än rollspel, så kan inte jag komma på något om inte skulle kunna upplevas i rollspel.

Något som passar bättre i rollspel? Interaktivitet och oväntade resultat.

 

[Mundo]

Visst är det möjligt att styra ett spel stenhårt efter ett manus, men då missar man större delen av formens egenart.

Nidlands Rening heard you talking shit?!?

 

[Khan]

Medan vissa saker är lättare att få fram i andra saker än rollspel, så kan inte jag komma på något om inte skulle kunna upplevas i rollspel.

Något som passar bättre i rollspel? Interaktivitet och oväntade resultat.

Ju mer jag tänker på det, desto mer funderar jag på om rollspel verkligen är ett medium, utan kanske borde ses som en process. I och med att vi skapar historien och upplever den tillsammans i ögonblicket den blir till, om ni förstår vad jag menar. Kan man remediera en befintlig historia genom rollspel utan att det blir något helt annat? En teateruppsättning av En Midsommarnattsdröm är rätt lik en filmatisering av En Midsommarnattsdröm, som i sin tur är rätt lik Shakespeares manus (grovt förenklat förstås). Men om vi skulle köra En Midsommarnattsdröm: the roleplaying game (eller Daughters of Verona ) får vi något som som liknar troperna, känslan och stuket av Shakespeares tankar, men inte den faktiska berättelsen. Interaktiviteten och de oväntade resultaten skulle ge något annat än grundtanken var.

Förstår ni vad jag menar? Eller är jag helt ute och cyklar?

 

[krank]

Ju mer jag tänker på det, desto mer funderar jag på om rollspel verkligen är ett medium, utan kanske borde ses som en process. I och med att vi skapar historien och upplever den tillsammans i ögonblicket den blir till, om ni förstår vad jag menar. Kan man remediera en befintlig historia genom rollspel utan att det blir något helt annat? En teateruppsättning av En Midsommarnattsdröm är rätt lik en filmatisering av En Midsommarnattsdröm, som i sin tur är rätt lik Shakespeares manus (grovt förenklat förstås). Men om vi skulle köra En Midsommarnattsdröm: the roleplaying game (eller Daughters of Verona ) får vi något som som liknar troperna, känslan och stuket av Shakespeares tankar, men inte den faktiska berättelsen. Interaktiviteten och de oväntade resultaten skulle ge något annat än grundtanken var.

Förstår ni vad jag menar? Eller är jag helt ute och cyklar?

Ju mer omedelbarhet, desto mer process; improteater är ju också mer processigt än vanlig teater, samtidigt som jag som regisserat teater kan meddela att det också blir process (om inte annat när skådespelarna sista föreställningen börjar improvisera och jäklas med varandra), och vanlig teater är mer process på det sättet än film /typ).

Det var lite det jag ville med att använda ordet "verksamhet" för både filmtittande och rollspelande; jag har också svårt att se rollspel som ett "medium" riktigt.

 

[Lupus Maximus]

Kanske "verksamhet" är bättre än "medium", men det känns inte som ett användbart ord heller.

Rollspel innehåller så pass disparata varianter att det finns ytterst få paralleller mellan dem. Det är inte som att man kan se olika genres av film på TV; utan mer som att man kan t.ex. kan se film, dokumentärer, och nyhetsprogram på en TV.

 

[APM]

Kanske "verksamhet" är bättre än "medium", men det känns inte som ett användbart ord heller.

Jag tänker företag när jag hör "verksamhet". Jag föredrar nog "aktivitet".

Angående det här med lämpliga/olämpliga berättelser: Kan ni också känna att ju mer olik en plats är i rollspelet jämfört med vad man upplevt i verkliga livet (sci-fi t ex) ju svårare är det att visualisera den? Jag kan känna väldig visuell stimulans av att se en sci-fi-film men aldrig när jag spelar coriolis t ex. För mig personligen är sci-fi mycket mindre lämpat för rollspel än nutida berättelser som jag har väldigt lätt att relatera till.

Eller har jag bara dålig fantasi?

 

[luddwig]

Angående det här med lämpliga/olämpliga berättelser: Kan ni också känna att ju mer olik en plats är i rollspelet jämfört med vad man upplevt i verkliga livet (sci-fi t ex) ju svårare är det att visualisera den? Jag kan känna väldig visuell stimulans av att se en sci-fi-film men aldrig när jag spelar coriolis t ex. För mig personligen är sci-fi mycket mindre lämpat för rollspel än nutida berättelser som jag har väldigt lätt att relatera till.

Jag är mestadels ointresserad av att rollspela nutida berättelser eftersom jag får tillräckligt med nutid på jobbet, macken, stormarknaden och i tvättstugan. I rollspel vill jag uppleva unkna grottor, dammiga gravvalv, radioaktiva ruiner, städer på havets botten och rymdstationer i omloppsbana runt fjärran planeter. Oftast går allt sådant bra att visualisera för mig. Om inte så ber jag spelledaren om mer bränsle för fantasin. Så, för min del är verkligheten mycket mindre lämpad för rollspel.

 

[avatarex]

Det unika med rollspel är fantasi med motstånd och förhoppningsvis en perfekt balans mellan dessa två. Fritt individuellt dagdrömmande innehåller bara fantasi och inget motstånd. Att fantisera tillsammans (och i många fall kompletterat av regelverk och setting) ger mig något helt annat än att fantisera själv. Långt mycket mer ska vara möjligt att göra i rollspel än i den vardagliga världen, men inte allt.