Ja, precis. Alldeles för mycket fokus på spelarkaraktärerna alltså =)RasmusL;n224304 said:Världen kan fortfarande vara otroligt högupplöst och MC kan med få undantag diktera ramarna, hen måste bara låta spelarkaraktärerna vara navet i berättelsen. På det sättet enligt mig precis som att spela fisktankspel i vilket traddigt lir som helst.
Okej, du har väl rätt då, det känns bara så bra att skriva att någon har fel på internetkrank;n224322 said:Ja, precis. Alldeles för mycket fokus på spelarkaraktärerna alltså =)
Alltså, om man ska vara allvarlig: Exakt det du beskriver nu är exakt det jag tyckte mig beskriva när jag försökte förklara varför jag inte gillar AW. Jag gillar ju liksom inte fisktankar heller.
Perfekt beskrivning av vad som är grejen med PbtA-spelen. Det har inget att göra med att allt ska improviseras utan helt att göra med att SL inte ska bestämma vad som ska hända. För mig var detta något av en personlig revolution i synen på rollspelande. "Play to find out" har skänkt mig otroligt mycket glädje i mitt spelande och blivit en ledstjärna i såväl samberättar- som OSR-spelande och helt vridit min syn på spelledande från att försöka rälsa in spelarna i mina förplanerade plotlines till att fokusera på hur man effektivast preppar bra startpunkter som i praktiken kan leda till ett oändligt antal händelseförlopp där alla skeenden är naturliga. AW var en stor del i mitt ändrade perspektiv.RasmusL;n224304 said:Men där har ni ju faktiskt helt fel
Det är _helt ok_ för MC att preppa mysterier, händelser, kulturer, miljöer, karaktärer, intriger, etc. Det MC _inte får göra är att preppa plot. Vad är skillnaden? Jo MC får preppa ett coolt sammanhang att sätta spelarkaraktärernas historia i men det måste vara upp till spelarna att styra spelet mot de teman de själva vill utforska genom sina karaktärer. Världen kan fortfarande vara otroligt högupplöst och MC kan med få undantag diktera ramarna, hen måste bara låta spelarkaraktärerna vara navet i berättelsen. På det sättet enligt mig precis som att spela fisktankspel i vilket traddigt lir som helst.
AWs storhet ligger i mina ögon snarare i att det var det spel som var först med att bli störst på att ha en jävligt strukturerad spelstil där det är tydligt vad som är vems ansvar, hur det ska ske, när det ska ske, vem som gör vad och så vidare. Det tycker jag mig se mer och mer av i spelskapande nuförtiden och jag tycker snarare att det är det än samberättarbiten (som kan vara ett stort fokus i AW men ingen nödvändighet) som är det viktiga. AW strukturerade upp spelstrukturen i ett fisktankigt tradlir och gjorde det populärt att ha ett fungerande system som inte måste husreglas stup i kvarten.
Jag tror utifrån det här att du kanske skulle gilla att spela i Monster of the Week men inte spelleda det — det är ju fortfarande PbtA trots att man där ska förbereda mysteriet.krank;n224290 said:Som spelare får jag mina kickar av att undersöka mysterier. AW saknar egentliga mysterier; allt improviseras. Eller det mesta. och så känns det som att jag som spelare måste vara mycket mer aktiv i att driva agendor etc, sånt jag verkligen inte gillar.
Som spelledare får jag mina kickar av att förbereda ordentligt och sedan se mina förberedelser leda till att spelarna får en schysst upplevelse. AW vill ta ifrån mig precis det jag tycker är mest givande med spelledarrollen.
Just "spela men inte spelleda" tror jag gäller för de flesta pbta-spel. Även om jag är en reaktiv spelare som helst bara vill kuska runt mellan olika stationer och samla ledtrådar och sedan spendera tre timmar med att diskutera vad ledtrådarna betyder med mina medspelare, så klarar jag trots allt av vanligt tradspel också. Jag kan vara reaktiv mot mina medspelares tokiga planer om inte annat; det brukar bli min roll när jag spelar med mer drivna spelare =).nyvinter;n224345 said:Jag tror utifrån det här att du kanske skulle gilla att spela i Monster of the Week men inte spelleda det — det är ju fortfarande PbtA trots att man där ska förbereda mysteriet.
Nej, inte direkt. Alla rollpersonernas unika moves står på deras playbook/rollformulär, och de generella moven är inte fler än att de och deras regler ryms på ett papper som ligger utskivet på spelbordet.Tovur;n224368 said:Blir det inte väldigt mycket regelletande med dessa spel? Varje move har ju sin egen slumptabell typ
Hmm för mig låter det rätt mycket endå, men jag gillar ju tabeller ibland. Dock ej för saker man gör ofta. Det låter väldigt "speligt", kontrollerat av reglerna på gott och på ont. När folk berättar om det så låter det mer regellätt.Gurgeh;n224372 said:Nej, inte direkt. Alla rollpersonernas unika moves står på deras playbook/rollformulär, och de generella moven är inte fler än att de och deras regler ryms på ett papper som ligger utskivet på spelbordet.
Grejen är att många moves blir mer eller mindre självförklarande, och det är spelarens uppgift att föra fram manövern i fiktionen. Dvs man säger inte "jag vill "put the hurt" på 'na", utan du får beskriva vad du faktiskt gör och din avsikt.Tovur;n224374 said:Hmm för mig låter det rätt mycket endå, men jag gillar ju tabeller ibland. Dock ej för saker man gör ofta. Det låter väldigt "speligt", kontrollerat av reglerna på gott och på ont. När folk berättar om det så låter det mer regellätt.