Vitulv
Årets spelledare 2011 och 2013
- Joined
- 23 Dec 2000
- Messages
- 7,069
För ett tag sedan tog jag alla mina rollspel, brädspel, kortspel etc. och skyfflade ned i källaren. Inte för att jag tycker illa om dem, men för att jag ville göra mig av med min fula Billybokhylla och helt enkelt inte hade plats för prylarna längre. När jag insåg att jag faktiskt aldrig plockar upp vare sig DoD, Eon eller något annat spel, ens för att bläddra i, så hade jag inte någon anledning att låta dem ta plats i lägenheten.
I den nya bokhyllan, med betydligt mindre utrymme, lät jag bara tre spel stå kvar; D&D4 (PHB), WHFR och WH40K (regelboken till figurspelet och ett space marine codex).
"Det är ju inte något konstigt med det" tycker ni, "det är ju de spelen han tycker om att spela". Men så är inte riktigt fallet om jag ska vara helt ärlig. Jag har bara spelat WHRP en gång, D&D4 två gånger och gått kanske två matcher i WH40K. Men jag hade liksom inte hjärta att ställa undan dem. Det var ju uppenbarligen inte av nostalgiska skäl som de fick behålla sin plats.
Jag har funderat en del på det där, och kommit fram till att spelen har någon sorts dragningskraft. Jag tror att ett begrepp som använts förr är "traction", ett begrepp som t.ex. används för att beskriva varför en Beholder är ett coolare monster än en, låt oss säga, Armadillephant.
Jag tycker helt enkelt att de (spelen), trots att jag inte spelar dem nämnvärt mycket, har en sådan potential att jag vill att de skall finnas greppbara - när som helst.
Det är inte bara spelens konstruktion (som i och för sig är bra) som ligger bakom, utan att konstruktörerna bygger en så stark kultur runt sig. Det handlar om formspråk, internetstöd/internetkultur och förmågan att uppmuntra en hobby runt sitt spel som blir en egen, stark förgrening inom hela nördhobbykulturen.
Så när jag väljer att låta Warhammer och D&D stå kvar i bokhyllan är det inte bara för att jag tycker att de är bra spel, utanför att spelen har ett symbolvärde utöver vad som först kan uppfattas.
Det här är min förklaringsmodell till att D&D och Warhammer är typ världens största och mest kända nördspel, men jag är helt säker på att ni har fler och säkert mycket bättre förklaringar.
I den nya bokhyllan, med betydligt mindre utrymme, lät jag bara tre spel stå kvar; D&D4 (PHB), WHFR och WH40K (regelboken till figurspelet och ett space marine codex).
"Det är ju inte något konstigt med det" tycker ni, "det är ju de spelen han tycker om att spela". Men så är inte riktigt fallet om jag ska vara helt ärlig. Jag har bara spelat WHRP en gång, D&D4 två gånger och gått kanske två matcher i WH40K. Men jag hade liksom inte hjärta att ställa undan dem. Det var ju uppenbarligen inte av nostalgiska skäl som de fick behålla sin plats.
Jag har funderat en del på det där, och kommit fram till att spelen har någon sorts dragningskraft. Jag tror att ett begrepp som använts förr är "traction", ett begrepp som t.ex. används för att beskriva varför en Beholder är ett coolare monster än en, låt oss säga, Armadillephant.
Jag tycker helt enkelt att de (spelen), trots att jag inte spelar dem nämnvärt mycket, har en sådan potential att jag vill att de skall finnas greppbara - när som helst.
Det är inte bara spelens konstruktion (som i och för sig är bra) som ligger bakom, utan att konstruktörerna bygger en så stark kultur runt sig. Det handlar om formspråk, internetstöd/internetkultur och förmågan att uppmuntra en hobby runt sitt spel som blir en egen, stark förgrening inom hela nördhobbykulturen.
Så när jag väljer att låta Warhammer och D&D stå kvar i bokhyllan är det inte bara för att jag tycker att de är bra spel, utanför att spelen har ett symbolvärde utöver vad som först kan uppfattas.
Det här är min förklaringsmodell till att D&D och Warhammer är typ världens största och mest kända nördspel, men jag är helt säker på att ni har fler och säkert mycket bättre förklaringar.
