Ja. Och att jag ... ska vi säga ifrågasatte ... beror på att jag funderar på om det behöver vara känt AV NÅGON i förväg vad man kommer hitta när man börjar gräva (i en rollspelsvärld).
I andra sammanhang diskuterar vi (typ) OSR / Samberättande / Räls. Där förväntas det vara känt i förväg vad man hittar om man gräver, om man spelar OSR / Räls (men det ger upphov till en del kritik och problem). I samberättande däremot, så förväntas även spelarna under spelets gång kunna bidra med vad de hittar när de gräver.
Så om vi kört 100 spelmöten och världen då ÄR djup... blev den det när vi spelade i den eller var den det från början? Och om en annan grupp kör samma kampanj/serie av äventyr i 100 spelmöte, är deras värld då samma som vår värld efteråt.
Det blir ju den gamla illusionism-diskussionen: Om jag som spelare aldrig får veta att SL hittade på allt eftersom, spelar det då någon roll huruvida hen hittade på saker innan eller under spel? Egentligen inte, men jag som spelare vill definitivt ha uppfattningen medan jag spelar att SL inte hittar på spelvärlden under spel. Detaljer kanske, men inte de stora dragen. Jag som spelare vill ha känslan att spelvärlden
finns, och det kan jag inte ha om jag samtidigt vet att SL bara drar saker ur röven utan eftertanke och sammanhang.
Om det sedan finns material som SL kan ösa ur – idealiskt inte i form av tusentals sidor material utan några enklare principer och strukturer att utgå från – så blir det enklare för SL att både i förhand och i stunden extrapolera till en värld som känns sammanhängande för spelare och rollpersoner.
Sedan kan man givetvis, om man är en skicklig spelledare som är bra på att improvisera spelvärldar som hänger ihop och känns vettiga, improvisera fram en spelvärld med djup.
Som jag skrivit tidigare så är det viktiga för mig inte att en massa ord är skrivna på förhand, utan om att när spelarna gräver så hittar de saker, och de sakerna hänger ihop och motsäger inte varandra. Sedan tycker jag det blir
enklare om man har slagit fast grejer på förhand, men det är inte ett
måste för att skapa djup.
Vad som däremot inte alls funkar för mig är till exempel lapptäcksvärldar, eftersom de kräver så enormt krystade förklaringar för att hänga ihop, så SL behöver jobba extremt hårt om det ska gå att gräva där. Plötsligt måste man förklara
varför vikingriket som ligger precis bredvid egyptenriket inte haft mer kulturell påverkan på varandra, så att säga. Så när det gäller att skapa en känsla av djup – alltså en känsla av en spelvärld som inte bara finns till för SLs tillfälliga nycker utan som hänger ihop och har en bakomliggande historia – så är lapptäckesvärldar definitivt "hard mode".
Och det kan hända att vi som spelar bara hemmaskrivna äventyr ser lite annorlunda på detta jämfört med dem som spelar färdigskrivna världar och färdigsskrivna äventyr.
Jag har historiskt nästan uteslutande spellett och spelat egna spel, med egna spelvärldar, och egna äventyr. Så jag tror inte det är någon särskilt viktig gräns. För mig är det tvärtom viktigt just att jag skapar världar med bakomliggande sammanhängande logikj just för att de gör det enklare att skapa djup, och djupet gör det enklare att skapa kampanjer och äventyr i spelvärldarna. Man får material att jobba med, det blir inte bara ett tomt kreativt vacuum. Spelvärlden ger input och inspiration istället för att bara vänta på att jag ska dra saker helt ur röven (vilket jag är urdålig på).
