Nekromanti Vad är egentligen "Drakar och Demoner" för dig?

[Dimfrost]

I och med Riotminds nysatsning, inklusive att namnet "Drakar och Demoner" av naturliga skäl skrotas till förmån för "Trudvang Chronicles" när det gäller den engelskspråkiga satsningen, har det återigen förts på tal att Trudvang egentligen inte är Drakar och Demoner. Detsamma gällde Chronopia på sin tid. Men vad är då Drakar och Demoner, egentligen? Vad är spelets kärna? Inte vad som har funnits i alla utgåvor, utan vad namnet betyder för dig.

Själv tycker jag nog att det är förekomsten av just drakar och demoner som en viktig del av spelvärlden, vilket innebär att ingen tidigare version av spelet är riktigt rätt. Samt känslan av Stormbringer-bilden, vilket heller aldrig har gestaltats av någon version. Men i övrigt är det väl någon diffus blandning av bredsvärd, ankor, alver, svartalfer, orcher, troll, små kungariken, ogästvänliga skogar och träsk, gravkammare med kluriga fällor, listiga tjuvar och opålitliga trollkarlar, lite sådana saker.

 

[Hans E Magnusson]

Tror viktigaste delarna för mig är ankor och basic roleplaying och att det inte finns någon värld.

Spoiler: kommentarer

Ankorna var aldrig något jag föll för, men äventyr utan kartlagd spelvärld är nog väldigt mycket D. och D. för mig.

 

[chrull]

För mig är nog Drakar och Demoner förknippat mest med nostalgi och Slåss-på-Krogen-fantasy. Det mesta DoD jag spelade började på ett värdshus och äventyren tog slut innan vi lämnade värdshuset. Det hoppades mellan bord, slogs med stolar och till sist hade någon dragit en kniv. Eller var uppe på ett rum med barflickan/pojken eller varandra.

Och alla rollpersoner har X doser Gift på rollformuläret och ingen använde någonsin en enda dos.

Spoiler: kommentarer

Känner igen allt detta även om vi oftast lyckades ta oss ut från värdshuset. och X doser gift stämmer väldigt bra. jag hade altid X doser gift men kan inte komma ihåg jag använde gift någon gång.
Jag blev faktist gift en gång men det är nog en helt annan sak. och det var ett äventyr där vi faktiskt tog oss från värdshuset

Hade också gift jämt, men minns att jag använde det minst en gång. Antagligen på värdshusvärden.

 

[Dilandau]

Jag försökte sammanfatta det här för några år sedan: http://www.piruett.se/2011/12/28/inte-vilken-fantasy-som-helst/

Men ärligt talar handlar det mest om nostalgi, tror jag. Och kanske om ett sätt att spela rollspel.

Spoiler: kommentarer

Ah, ja, det där minns jag ju. Den posten, tillsammans med efterföljande kommentarer, var väl mer eller mindre exakt vad jag var ute efter. Tack!

 

[krank]

Jag har ingen riktig inifrån-relation till DoD eftersom jag aldrig spelat det ordentligt. Det jag associerar till är ankor, lapptäckesvärldar, dåliga regelsystem, splatböcker, alldeles för långa färdighetslistor, bilder som egentligen inte har något med spelet att göra (=färdiga inköpta fantasybilder). Kort sagt DoD '91, kanske?

Jag har ingen aning om ens hur man spelar DoD. Jag kan inte ens föreställa mig hur ett roligt äventyr i den sortens miljö skulle vara beskaffat. Men det verkar ju folk ha löst hemma i stugorna om inte annat.

 

[Owlbearpig]

Det finns orcher. Det finns en skog. Det finns ruiner.

Det finns en massa annat också men det vet man inte förrän man upptäcker det.

Det kan finnas ankor, men om det gör det eller inte vet man inte förrän man träffar en (antagligen för att man av högst oklara anledningar äventyrar tillsammans med en eller råkar vara en).

Det kan finnas en fågel Rock, men det vet man inte förrän man slår 1 på slumpmötestabellen.

Det finns monster som liknar sagomonster, men de är absolut inte sagomonster, för Drakar och Demoner är Fantasy (=ballt), inte sagor (=inte så ballt).

Det kanske finns länder men om de har namn eller inte får man reda på först när man reser dit.

Det finns ett löfte om att allt en dag kommer att vara lika ballt som på omslaget men mest klafsar man omkring i träsk, små byar och grottsystem. Och det är awesome. Och det finns en komplicerad intrig i alla köpeäventyr som man totalt missar. Men det är ändå awesome.


När SL ritar en världskarta och berättar vilka monster som finns och inte finns dör magin och man börjar spela Mutant istället.

Spoiler: kommentarer

Huvudet på spiken! DoD är att komma från en liten by och inte veta någonting om världen. DoD är att upptäcka och utforska. Känslan av att allt kan hända.

 

[Arfert]

Drakar är det där oseriösa spelet som kobolder lirar. Vi andra spelar seriösa spel på engelska!

 

[Tre solar]

Jag skulle säga att Drakar och Demoner är ett (ofta nedvärderande) samlingsnamn på fantasy-grejjer för folk som inte spelar rollspel, typ "camilla ska ut i skogen och leka drakar och demoner", "det är en sån där film om drakar och demoner".

I rollspelssammanhang är det namnet på ett sås-och-potatis-fantasy-spel, vilket gör att Drakar och Demoner blivit utkonkurrerat från sin egen nisch av Eon och i någon mån Saga och Fantasy.

 

[DeBracy]

Tror viktigaste delarna för mig är ankor och basic roleplaying och att det inte finns någon värld.

Jag var inte beredd på att den sista grejen där skulle kännas så viktig för mig, men det gjorde den visst. Owlbearpig förtydligar det på ett fantastiskt vis här ovanför.

Att man bygger kampanjen själv och att det liksom bara finns en skissartad kontur av en setting i bästa fall ligger mig varmt varmt om hjärtat. Inte underligt att min favorit av de senaste versionerna (med Trudvang som spelvärld) är första Drakar och Demoner 6-boken med bara bilder och ett par sidor värld att gå på.

Det jag har riktigt svårt att känna just nu är om Drakar och Demoner ska ha regler som anknyter till de gamla versionerna eller inte. Det finns ju en anledning att jag inte spelar med dem, och de har väl aldrig riktigt gått ihop med bilderna. Och bilderna, jäklar vad de är viktiga...

Min första rollspelsprodukt var Monster-boxen. Bilder av Arfter, Ackergård, MiG, Nisse G... vilka kittlande grejer som dolde sig däri. Sköna svartvita bilder som var mycket viktigare för mitt tonåriga jag än vad reglerna var. Det behövde bara finnas ett löfte om någon stans där alla de där bilderna kunde leva.

 

[Robert Jonsson]

Det tråkiga svaret: Drakar och Demoner är för mig Altor (alltså Ereb Altor och Chronopia) och dess universum. Trudvang för mig var aldrig något som hörde dit och har aldrig känts som riktiga DoD för mig. För mig är DoD med andra ord enbart någonting nostalgiskt och helt baserat på världen, inte reglerna.

 

[Krille]

Tror viktigaste delarna för mig är ankor och basic roleplaying och att det inte finns någon värld.

Liksom Debbie är det där sista hur viktigt som helst för mig. Men däremot är det också viktigt för mig att det faktiskt är Basic Roleplaying.

Även om Svavelvinter och Konflux-sviten utspelar sig i samma värld (kind of) så känns inte Svavelvinter som Drakar&Demoner. Däremot är Konflux-sviten väldigt Drakar&Demoner för mig.

Men å andra sidan...

Det behövde bara finnas ett löfte om någon stans där alla de där bilderna kunde leva.

...så kanske det bara beror på att Svavelvinters art direction är helt annorlunda.

 

[Fjodor Pollett]

Jag har mest spelat DoD Expert, när DoD-91 kom testade gruppen det men dissade det som "odugligt" (troligtvis pga nyckfulla anledningar jag inte minns längre).

Lite blandade minnen, plus och minus:

• Allt viktigt har siffror. Har det inte siffror är det inte viktigt. Det är tydligt att en dvärg är en dvärg för han har Storlek 1T4+2. Jag har Bredsvärd FV 19, så jag är en sjujävla svärdssvingare (men bara med bredsvärd, inte kortsvärd, långsvärd eller smalsvärd).
• Livsmål har inte siffror och kommer därför aldrig i spel.
• Att dräpa drakar är det bästa man kan göra som äventyrare, inte bara för att man får hjältepoäng, utan för att man kan göra Världens Bästa Rustningar av drakskinn.
• Man kan därför orsaka en katastrofal orchinvasion genom att skjuta ihjäl en drake så den dimper ner i närheten av en orchby.
• Alla varelser följer samma regler och är teoretiskt sett spelbara. Vill ni ha ett gäng bestående av en jätte, en dödsgast, en anka och ett skogsrå, så är det bara att slå fram karaktärer som vanligt. Tärningarna står i monsterboken.
• Man blir automatiskt hjälte av att vara jättebra på att fiska (FV 21)
• Superpyssligt magisystem där man kan göra väldigt användbara magiska föremål med Sigill, Laddning och/eller Nexus.
• Alla karaktärer är ganska dåliga när de börjar och förbättras väldigt långsamt
• Färdighetserfarenhet - man blir gradvis bättre på de färdigheter man använder, i stället för "nu nådde du den magiska XP-gränsen och är därför bättre på ALLT"

 

[Dimfrost]

Just det ja, reglerna! För mig är det inte viktigt att spelet är BRP, eftersom BRP är så dåligt, men det är viktigt att spelet känns och ser ut som BRP. Det innebär en någorlunda klassisk grundegenskapsuppsättning, naturligtvis med trebokstavsförkortningar, till exempel, och någon sorts slå under-mekanism (med 1-20 eller 1-100 som skala). Men rätt mycket frihet under huven, så att säga.

 

[Mogger]

Idag är det för mig ett varumärke, med löfte om fantasy. Precis som Mutant är ett varumärke med löfte om mutanter i framtiden.

 

[Arfert]

I rollspelssammanhang är det namnet på ett sås-och-potatis-fantasy-spel, vilket gör att Drakar och Demoner blivit utkonkurrerat från sin egen nisch av Eon och i någon mån Saga och Fantasy.

Saga är snarare "Harn light". Människobaserat low-fantasy. Lite som GoT blandat med gamla Ivanhoe. Men Fantasy! är absolut i DoD:s ursprungsnisch. Men DoD har inte varit i den nischen på ett bra tag nu..

Spoiler: kommentarer

Jag tänker att DoD lämnade sin nisch i och med Chronopia och nu är den nischen full med andra.

Personligen upplever jag att Saga är mer DoD och Fantasy är mer D&D, men det beror nog på att jag mest spelat DoD som "riddar-fantasy med t20". Alla mantikoror och dödsriddare var varelser som aldrig lämnade monsterbokens sidor och även om vi såklart spelat en del i underjordiska grottsystem har jag aldrig känt att jag grottkrälat i DoD. Kanske för att det tog så lång tid att göra gubbar, men också för att vi aldrig fick den känslan av DoD.

Så för mig är Saga och framförallt Eon de spel som känns mest DoD före Chronopia.

 

[Johan K]

IMen vad är då Drakar och Demoner, egentligen? Vad är spelets kärna? Inte vad som har funnits i alla utgåvor, utan vad namnet betyder för dig.

För mig är DoD ren & skär nostalgi!!
Jag minns fortfarande världen med dess blandning av ankor, dvärgar, alver & allt däremellan! Minns fortfrande Oraklets 4 ögon & alla de äventyren i den serien med värme. Inte minst BRB, som jag fortfrande älskar som system,
Alla sköna karaktärer man hade där, minns fortfarande min piratanka Splud.

/ Johan K, som fick något drömskt i blicken & var tillbaka till tidigt -90-tal när man lirade DoD som mest!

 

[Ymir]

För mig är DoD basically ett dött spel som var roligt då det begav sig, men sedan länge blivit mer eller mindre totalt irrelevant och förlorat sin roll som Sveriges stora generiska fantasy-rollspel, i det att mer eller mindre alla förlag utom Myling har sitt eget generiska fantasyspel numera. Så jag säger good riddance, Chronopia var ballt men sjukt misogynt, vi saknar dig inte egentligen.

 

[Reddokk Fheg]

Chronipia är inget jag tänker på när jag hör drakar och demoner. för mig är chronopia chrinopia och drakar och demoner är gamla Drakar och demoner i Ereb altor världen.
Ett spel jag haft mycket roligt i. Kanske inte det bästa rollspelet genom tiderna men jag har haft roligt i det. och även om det nu är några år sedan jag spelade det hade jag roligt sist det kom sig. kanske 5 år sedan.
Med rätt SL blir de flesta rollspel kul. och med fel SL kan det roligaste spelet bli tråkigt.
men drakar och demoner var vad som fick mig börja spela rollspel mer seriöst jag gillade världen och reglerna var rätt enkla och lättspelade även om de hade sina nackdelar
kan inte tänka på det utan att bli lite nostalgisk.

Lote out of topic men kom att tänka på en händelse när jag var SL och en kompis till mig spelade en krigare, stor och stark men inte den smartaste. Mins inte exakt situationen men jag beskriver hans mptståndare och nämner att han har en Hjälkrossare. varvid min kompis lite lagom Out of character utbrister "Vilket pucko" jag har ju ingen hjälm"

 

[Konrad Konvalj]

Drakar och Demoner = Rollspel och nostalgi

 

[Johan]

Drakar och demoner är på något vis väldigt svenskt. Om D&D var "Fantastisk" och färgstarkt i stil med amerikanska superhjälteserier så var DoD mera jordnära på något vis. Det kändes alltid som att även i de mest fantastiska flygande städer så behövdes en parlör, befolkningssiffror och en genomgång över stadens handel och statsskick.

Reglerna var också mer återhållsamma. Du ska inte tro att du är nåt. Du blir sakta sakta något lite bättre, men sällan mer än att du blir hjälte i att fiska.

DoD slutade vara DoD i och med DoD91, när yrkena plötsligt fick krafter och man köpte sina egenskaper för poäng.