Möller said:
Nästan alla rollspel är trad-sim, möjligtvis gamism (D&D). Allt annat kan man då kalla indie. Här finns alltså det lite flummiga, narrativism.
Fast, rollspel kan omöjligtvis höra till dessa grupper. Det är agendor som vi som spelare har. Helt enkelt svaret på frågan "Varför spelar du rollspel just nu?" Spelen kan stödja dessa agendor, men det finns inget som hindrar mig från att spela gamla Basic Dungeons & Dragons som Right to Dream, Step on Up eller Story Now!. Spelet kommer kanske hjälpa till ibland, motverka agendan ibland. Den enda skillnaden är helt enkelt varför vi sätter oss ner och spelar tillsammans. Vilket också innebär att vi kan röra oss mellan dessa agendor beroende på spel, beroende på vilja och överenskommelser. Dvs jag kan sätta mig och spela Burning Wheel och vår överenskommelse vid spelbordet är att det här helt fokuserar på karaktärernas BITs, de skall utmanas och i och med det kommer vi adressera en eller flera premisser, och skapa ett tema. Men, jag kan sätta mig ner med samma grupp och plocka fram spel som stödjer Step on Up så som Storming the Wizard's Tower eller kanske D&D4 och få roligt även här.
Det här med Story Now! (eller narrativism om du föredrar det) är inte så jäkla flummigt heller. En premiss är en fråga, tex "Vad är jag villig att göra för ekonomiskt oberoende?" Sen svarar man på frågan genom spel. Temat som skapas beror på hur du handlar som spelare genom din karaktär. Kanske kommer svaret vara "Pengar gör ingen lycklig" eller kanske tvärtom "Med god ekonomi kan man köpa sig vänner, familj, framgång och lycka." Att premissen adresseras innebär bara att det uppstår situationer i spel där du kan svara på frågan, spelledaren kastar fram en möjlighet att smuggla knark på din familjesemester, hur känner du för det? En natt med din fru för en miljon dollar? Osv osv osv. Du svarar helt enkelt genom att agera med din karaktär, hellyeah såklart jag smugglar knark i lillans nalle! Hell no, inte med min fru, jag älskar ju henne! Svaret på premissen, själva temat, är ungefär som när du ser på en film och sen tänker "åh den här filmen handlar helt klart om att vara nöjd med det lilla" eller något sådant.
Egentligen är Story Now! det enkla men det har dolts bland massa konstigheter som tenderar att barka iväg mot att stafettnovellskrivande, att alla är spelledare och vi ringer min mormor när det blir en konflikt och HON kan berätta hur det går. Ibland verkar det som att själva berättandet, dvs att få narrera, berätta utfallet, är poängen med narrativism. Men det är egentligen rätt ointressant. Story Now! är egentligen bara ett rätt enkelt sätt att tillsammans skapa en berättelse som betyder något, rent känslomässigt för oss som spelare. Att man skapar tillsammans innebär att spelarna har en frihet att agera genom sina karaktärer, dvs svara på frågan, det finns inte en färdig riktning, ingen plot i bemärkelsen en uppsättning skeenden som följer efter varandra.
Jag har flera gången tänkt starta en lång tråd för att avdramatisera det här pretentiösa skitnödiga med indiespel och Story Now! men jag får aldrig tid till det. Men någon gång... då jäklarns.