Folkvandringstiden är cool eftersom det mer eller mindre är en postapocalyptisk setting där spelarkaraktärerna eller deras nära förfäder inte bara orsakade apokalypsen men också gick fullt ut Lord Humungus direkt efteråt och stal allt som inte var fastspikat eller brinnande från civilisationen som de förintade.
Så här är det. Rom var civilisation. Nej, jag bryr mig inte om det egentligen inte var så eller om detta är en eurocentrisk världsbild eller whatever. Fuck that. Romarriket var civilisation, det var en skinande fyr av vägar och hygien och poesi och strategi och alla de där fina grejerna som vi gillar. Sedan kom ett gäng smutsiga, fula, korkade, degenererade, oorganiserade och ständuigt öldrickande barbarer, brände skiten till marken och pissade på askorna. (Jag bryr mig inte om något av det här stämmer, det är såhär alla "vet" att det gick till) Den enda anledningen till att barbarerna hade en chans var att Rom hade blivit korrupt och att Roms fall berodde inte på barbarerna men på Rom själv.
Vi lever i en tid där vi känner oss som de sista genrationerna av Rommare innan allting går åt helvetet. Europa och Amerika är inte världens mittpunkt längre, vårt finansiella system är påväg åt helvetet, där är terror på våra gator, alla är rädda. Rädda för terrorister, rädda för staten, rädda för polisen och rädda för varandra. Vi kan höra stridstrummorna vid portarna och vi vet att det är vår egen korruption som kommer göra det möjligt för barbarerna att vinna.
Så det känns lugnande att spela ett spel där man spelar de som inte bara överlevde men blomstrade efter den förra apokalypsen. Det känns bra att veta att trots att en civilisation som täcker världen och som ingen kunde tro skulle falla bara kan försvinna från Jordens yta och världen fortsätter att ticka vidare. För de där barbarerna som jag pratade om tidigare? De blev oss. Vi är ättlingar till barbarerna som brände Rom och vi klarade oss rätt bra. Vi återupptäckte vägar, hygien, diktande och resten av de där bra grejerna.
Så jag tror att fokuset på folkvandringstiden kommer från vår egen oro rörande vår egen undergång och att vi gillar historier om att männskligheten fortsätter även efter undergången.
