Nekromanti Vad är grejen med old school?

[Dimfrost]

Sedan finns det andra element också, som snabbheten, effektiviteten i att emulera min favoritgenrer (Sword & Sorcery!), lättheten i improvisationen, nyfikenheten, upptäckarlustan, etc, som spelar in.

Det här tilltalar mig väldigt mycket, samt (inom rimliga gränser) retroestetiken (bilderna i Fantasy! ser kanon ut, till exempel). Synd då bara att jag tycker så väldigt illa om odefinierade och icke heltäckande regler, diffus spelledardiktatur och spelarskicklighet på fiktionsnivå (alltså inte att man är bra på reglerna). De andra ovanstående punkterna kan jag få av diverse indiespel, i stället.

 

[Dilandau]

... och spelarskicklighet på fiktionsnivå (alltså inte att man är bra på reglerna))

Just spelarskickligheten har jag svårt för. Den brukar, i min erfarenhet, betyda att de som snackar mest får göra mest.

 

[Arfert]

Fantasy! är SVENSK oldschool. Det kändes inte nödvändigt för mig att skriva ytterligare en OD&D-klon. Dessutom har de flesta ingen relation till de spelen. (För svenskar är ju gamla Drakar OSG, och att BRP inte skulle kunna vara det är såklart nys.) I stället ville jag komma åt känsla som till exempel beskrivs i A Quick Primer, fast med ett system som inte fanns på 70-talet (utom de saker som insprerats av Tunnels & Trolls). Det jag ville utforska var om det gick. Få 70-tidig-80-talskänsla. Och det gjorde det.

Jag tror vi kommer att få se fler OSG-spel som inte är OD&D eller dess brorsor. till exempel insprerade av RQ, T&T, The Fantasy Trip eller Dragonquest.

 

[Arfert]

... och spelarskicklighet på fiktionsnivå (alltså inte att man är bra på reglerna))

Just spelarskickligheten har jag svårt för. Den brukar, i min erfarenhet, betyda att de som snackar mest får göra mest.

Det gäller väl nyare spel med?

 

[Eksem]

Ja, vill man hellre Slå för Övertala än att fakiskt försöka övertala någon, eller slå för Upptäcka Fara än att vara försiktig, då ska man inte spela med mig i alla fall

(åtminstone inte när jag leder Labyrinth Lord)

 

[Dilandau]

... och spelarskicklighet på fiktionsnivå (alltså inte att man är bra på reglerna))

Just spelarskickligheten har jag svårt för. Den brukar, i min erfarenhet, betyda att de som snackar mest får göra mest.

Det gäller väl nyare spel med?

Det mest old school jag har spelat är AD&D1, dock med en jävligt gammalskolad spelledare. Där upplevde jag att spelgruppen snabbt delades inte i De som gör saker, samt De som vaknar till liv när det är strid.

Visst, uppdelningen uppstår även i nyare spel, men om vi snackar D&D så tycker jag att den luckrades upp med 3E (och kom tillbaka i 4E). I 3E kunde även de tillbakadragna spelarna – som faktiskt kanske mest var där för actionens och sällskapets skull – få göra saker, eftersom att de t.ex. hade färdigheter eller dylikt som var användbara. För dessa lite blygare spelare var det lättare att säga "jag slår för att genomsöka rummet" och sen hantera konsekvenserna av detta, än att spelarskickligt rollspela en genomsökning – och kanske göra bort sig, säga fel, visa att man inte fattat något, eller varför man nu inte gillar att stå i rampljuset.

Sen gick det såklart till överdrift. Färdigheter som Sense Motive är det VÄRSTA JAG VET. Hat.

 

[Botulf]

...i kombination med race as class som sätter känslan för old school.

Värt att notera är ju att OD&D inte körde med "race as class". Och om inte OD&D är "old school" så vet jag inte vad som är det.

Nope jag menade inte så . Bara att det finns en herrans massa åsikter om vad som är old school och den enes old school är inte den andres old school.
Och somliga ramar lite väl för snäva för att de ska vara användbara.

 

[Dimfrost]

Ja, vill man hellre Slå för Övertala än att fakiskt försöka övertala någon, eller slå för Upptäcka Fara än att vara försiktig, då ska man inte spela med mig i alla fall

(åtminstone inte när jag leder Labyrinth Lord)

Det intressanta här är att det här med att man ska göra något för att göra det, alltså vara försiktig för att undvika faror, övertala folk för att övertala dem -- det är ju precis så det funkar i senaste indieflugan Apocalypse World, förutom att det där finns ett avslutande lager regler också. "To do it, you have to do it. If you do it, you do it." Det vill säga, det går inte att bara säga att jag övertalar honom, man måste faktiskt göra det också; och då slår man tärningar för att se vad det faktiskt leder till. Det är en modell som jag föredrar framför enbart att förlita mig på spelledaren, inte minst för att det ger mer oväntad fiktionsinput (om reglerna är skrivna på bra sätt så att det faktiskt är intressant att slå tärningarna).

 

[Svarte Faraonen]

Apocalypse World är i mångt och mycket ett väldigt traddigt spel som kamouflerats för att indiefolk ska spela det. Åtminstone känns det så.

 

[Dimfrost]

Eller tvärtom?

 

[Svarte Faraonen]

Eller tvärtom?

Who knows, man. Who knows.

 

[Hans E Magnusson]

.
Och somliga ramar lite väl för snäva för att de ska vara användbara.

Jag skulle nog vilja påstå motsatta. Bakar man in allt (för mycket) i begreppet så blir det jäkligt urvattnat.

Jag har svårt att se att add skulle uppmuntra speciellt mycket till old-school spel då det till stor del skapades för turneringsspel och att alla skulle spela lika och på rätt sätt. Och det låter inte rätt i mina öron.

 

[Eksem]

Det här känns som en deltråd, men det där känns som samma gamla spelarråd som man alltid har haft, och dilemmat är som alltid att det är ju i princip omöjligt att enforca regelmässigt.

Om man däremot inte HAR Övertala eller Upptäcka Fara som förmågor, då finns det liksom inget val. Man måste vara försiktig.

Old school.

Oväntad fiktionsoutput behöver man inte regler för att få, är vad jag har lärt mig av att spela på det gamla viset. Särskilt behöver man inte förmågor för att få det.

 

[Storuggla]

"Old school."

När jag läser det här föreställer jag mig att du säger det som Peter Griffin säger "Road House."
Bara så att du vet.


Storuggla, inget mer att tillägga på tårtan

 

[Storuggla]

"Jag tror vi kommer att få se fler OSG-spel som inte är OD&D eller dess brorsor. till exempel insprerade av RQ, T&T, The Fantasy Trip eller Dragonquest."

Vi såg en nyutgivning av Dragon Warrior, Maelstrom finns i något slags utgivet tillstånd och Tunnels & Trolls har väl sett lika dant ut sedan det skrevs första gången i stort sett så... Ja.


Storuggla, openquest för RQ

 

[Botulf]

Fast en definition som utestänger större delen av hela OSR genren är en för snäv defintion.

AD&D´s roll var nog främst att sammanfatta OD&D+ supplementen(och grejer från Strategic Review) i en samlad, reviderad, och översiktlig form än fortsätta trycka allt som en rad små häften. Vilket underlättar för turneringsspel. Och genom att lägga till A:et kunna hävda att det är ett helt annat spel och således ge Gygax mer frihet att göra som han ville med det, och slippa att Dave Arneson skulle kunna ha något att säga till om och få royalties. Men absolut. AD&D och OD&D har skillnader. Men att de skulle tillhöra totalt helt olika genres och spelstilar tycker jag nog är att överdriva.

Det finns dom som hävdar även Classic D&D inte är old school, med den logiska konsekvensen att inte heller borde i så fall Labyrith Lord, Dark Dungeons, B/X Companion BFRPG, LotFP m.m vara OSR/OSG produkter. Och jag tror man kommer möta på ganska stort motstånd från större delen av OSR världen om man skulle hävda att tidigare nämnda, eller exempelvis inte OSRIC eller C&C (båda AD&D baserade) är OSR produkter. Det var ju dom första, eller i alla fall kändare av de tidiga OSR spelen, som kickade igång OSR vågen. Att folk som spelar OSRIC och eller S&W skulle tillhöra olika sorters läger, grupperingar eller genre är det jag vänder mig emot. För det verkar vara långt ifrån hur folk som pysslar mer OSR generellt verkar uppfatta sig själva och spelen de spelar eller ens dess konstruktörer. "Spela äventyren med vilket system du vill; OSRIC, S&W,LL, orginalen, LofTP etc. Allt är ändå essentiellt detsamma" verkar snarare vara den allmänna attityden.

 

[Botulf]

Jag tror vi kommer att få se fler OSG-spel som inte är OD&D eller dess brorsor. till exempel insprerade av RQ, T&T, The Fantasy Trip eller Dragonquest.

Fast jag har å andra sidan inte hävdat att reglerna måste vara klonade av D&D för att vara OSG/OSR. Snarare att OSG/OSR är egentligen flera olika saker och rymmer en rad olika individuella spelstilar. Matt Finch defintion är en. OSG/OSR kan uttryckas både genom regler, spelstil, äventyrskrivande och estetiskt. Det är allt jag hävdar.

OSRIC(AD&D), Labyrinth Lord(B/X), Swords&Wizardry(OD&D), Tunnels&Troll, Fantasy! etc. Alla dessa faller under OSR paraplyet fast på olika sätt. Och många andra därtill.

 

[Arfert]

Då tycker vi lika, med andra ord!

 

[Hans E Magnusson]

Fast en definition som utestänger större delen av hela OSR genren är för snäv definition.

Nä inte för mig, det är bara den delen jag är intresserad utav

Och jag pratar såklart spel som stödjer osg, sen kan man spela osg med en massa andra.

 

[Botulf]

Jag tror nog det faktiskt är runt de senaste tre åren jag upptäckt OSR via Dragonsfoot. Men det började inte där för mig.

Jag är 80-talist. Jag spelade aldrig D&D alá röda boxen när det var nytt. Jag hittade ett svenskt ex på Tradition på en utföräljning av något gammalt lager på 90-talet. Det var inte heller min första exponering av rollpsel. DoD91 och Mutant(svarta boxen) hade jag redan spelat, nosat på Mutant Chronicles och samlade Eon böcker(snarare än spelade för det var för svårt. Men det var omöjligt att hitta böcker till DoD91). Spelade det men blev besviken av att inte hitta Expert reglerna och att de utlovade två andra boxarna gav aldrig ut. Så det fick gå vidare till småbrorsorna för det kunde vara en bra introprodukt. Sedan hittade vi en blå svensk Expert box och då återupptog jag D&D. Och har egentligen aldrig slutat spela det. När jag väl tänker på alla rollspel jag spelat så kommer jag alltid tillbaka till Mentzer´s D&D. Sedan införskaffades engelska Companion och Master. Samtidigt så tycker jag att Known World/Mystara var en väldigt klassisk men samtidigt väldigt udda fantasysetting(faktiskt är den helknas, men det gör ingenting för det finns en massa att utforska i den. Känns lite som ett ställe där TSR slängde de idéer de tyckte var för udda/inte vågade sätta i typ Forgotten Realms eller Greyhawk). Ett exempel på hur ett lapptäcke kan bli bra fast helt utan logik och reson. Det är tänkt att vara basic och lättsmält för yngre spelare men det känns som det har lika mycket lore och blivit expanderad så mycket som Forgotten Realms (FR är säkerligen större, men Known World/Mystara är minst sagt stort). Samtidigt har fans byggt på den under åren.

Jag gillar Classic D&D mycket för att det är det största spelet jag sett. Samtidgt väldigt enkelt och intuitivt. Inget spel jag kan komma att tänka på stödjer spel på så många nivåer samtidigt(det finns säker massa andra men jag har inte spelat något av dem själv). Samt att den officiella världen är så stor och mångsidig att den verkar kunna spelas regelbundet i 30 år utan att blivit helt uttömd. Det är sällan man ser ett spel så tajt men samtidigt så komplett. Men det är inte utan sina skönhetsläckar på grund av gammalmodig design.

Så tja. OSR kanske det rätt nyligen har börjat pratas här på forumet i högrte grad än tidigare. Men för jänkarna verkar det ha knotat på sedan Dag 1 då man kom på hur OGL kunde utnyttjas. Vilket gjorde att det började explodera ut OSR spel. Jag tror det började med Casltes&Crusades och OSRIC. När väl polletten fallit ned för möjligheterna med OGL så har det kommit mängder med OSR spel och material. En liten D20 våg i miniatyr. Men jag tror inte OSR fenomen verkar ganska likt indie. Men OSR verkar dock ha fått ett visst erkännande av hos 3ed skaran efter 4e dök upp. Det verkar inte vara samma hätska stämning emellan OSR och 3ed lägren då båda sitter i samma båt nu. Exempelvis att en stor lirare som Paizo säljer och talar varmt OSR spel som exempelvis Swords&Wizardry. Frog God Games konverterar flera av sina produkter både till PF och S&W. Har även sett OSR bloggare och fans tala väldigt gott om PF Beginners Box då de känner att det är en nickning åt deras håll från Paizo.

I och med WotC´s uttalande vision av 5ed låter det även som att även de börjar ge hummande nickningar åt att moduläriteten i gamla D&D kanske inte heller var så tokig. Och att D&D kanske borde kunna stödja fler än den stil 4e satte upp. Att nästa D&D ska minsann vara för alla fans av D&D. Om det verkligen stämmer och blir verklighet så tror jag att OSR faktiskt kan ha lämnat ett avtryck på hobbyn i större kretsar. Indie verkar ha nästlat sig in och satt ett par avtryck i hobbyn i stort. Det kommer kanske även OSR. Men det får endast tiden avgöra.