Nekromanti Vad är grejen med Warhammer?

[Rangertheman]

Spelvärlden är ascool, men jag fick dessvärre kväljningar när jag läste igenom reglerna i Starter Set.

 

[Mogger]

Introduktionen till Small But Vicious Dog (ett OSR-hack inspirerat av 1E WFRP) sammanfattar 'grejen' med Warhammer ganska väl IMO.

D&D plus CoC! Det tycker jag är väldigt viktigt. Det är ju själva USP:en. "D&D fast brittiskt" är inte USP:en. Men det kanske passar bättre i en OSR-modul att hävda det

Samt såklart WFB, som ju redan fanns. WFB+CoC+D&D. Rätt ska vara rätt

 

[Dr_Dängrot]

När ni säger D&D är det setting ni syftar på då för whfrp är ju inte vad jag vill minnas likt D&D regelmekaniskt och vad jag mer vill minnas innehåller det inte heller särdeles många D&Daktiga aspekter men har iofs inte spelat whfrp på väldigt länge och har noll insyn i hur nya versionen är . Jag la ned efter 2:nd edition.

 

[EvilSpook]

Så summa summarum, WFRP:s USP består av torr brittisk humor, inkompetenta rollpersoner, en elak liten hund och en naken men ändå osårbar dvärg. Inte många spel som kan mäta sig med det vill jag påstå.

Blev otroligt mycket mer sugen på gamla Warhammer, än nya Drakar och Demoner.
Tack WRNU!

//EvilSpook

 

[Dr_Dängrot]

Förresten med D&D menas drakar och demoner eller Dungeons and dragons ?

 

[Ulfgeir]

Förresten med D&D menas drakar och demoner eller Dungeons and dragons ?

D&D är väl alltid Dungeons & Dragons som avses (trots hur loggan sett ut ibland för Drakar och Demoner).

 

[Magnus Seter]

WFRP bar tydliga spår av D&D, alltså Dungeons & Dragons. Classes och alignment är väl de saker som sticker ut mest. De flesta kastade dock ut de grejerna rätt snart, så på det sätt som WFRP spelades så kändes det inte som D&D.

 

[Dr_Dängrot]

WFRP bar tydliga spår av D&D, alltså Dungeons & Dragons. Classes och alignment är väl de saker som sticker ut mest. De flesta kastade dock ut de grejerna rätt snart, så på det sätt som WFRP spelades så kändes det inte som D&D.

Mina tydligaste minnen är ifrån whfrp 2nd ed och det är som sagt ganska längesedan jag spelade men vad jag minns så var det brp d100 slå under procentvärde system . Jag vill inte minnas att det var särdeles likt DnD i övrigt heller men jag kan ha fel .Får friska upp minnet , jag har trots allt böckerna i bokhyllan men inte tittat i dom på år och dar

 

[Magnus Seter]

Mina tydligaste minnen är ifrån whfrp 2nd ed och det är som sagt ganska längesedan jag spelade men vad jag minns så var det brp d100 slå under procentvärde system . Jag vill inte minnas att det var särdeles likt DnD i övrigt heller men jag kan ha fel .Får friska upp minnet , jag har trots allt böckerna i bokhyllan men inte tittat i dom på år och dar

Det är som tydligast i WFRPv1, men WFRPv2 lånade rätt friskt från D&D3, med feats och action economy, bland annat. Men det är inget jag heller reflekterade över när jag spelade WFRP som mest, utan något jag sett efter att andra påpekat det på senare år.

 

[Theo]

Det finns ju också ett visst glapp mellan 1E:s regelbok och de äventyr som verkligen kom att definiera settingen, fr a The Enemy Within. I regelboken är D&D-ismer som klasser, clerics, druider, illusionister, alver, dvärgar, orker, fyrkantig stridsmagi i levels etc rätt prominenta och allt runt Kaos har faktiskt en jämförelsevis undanskymd roll. Det står t ex ingenting om mutationer i regelboken (utöver "disabilities" för nekromantiker och andra onda magiker, plus en liten slumptabell för kaoskrigare).

 

[luddwig]

Baserat på min lilla erfarenhet av WFRP 2nd ed så känns det inte alls som DnD, även om båda såklart är traditionella fantasyrollspel. Den viktigaste skillnaden tycker jag ligger i att WFRP är smutsigt och brutalt, inte någon välpolerad fantasy-såpa.

 

[kaptendral]

Det är lätt att misslyckas i WFRP. Det kallas ”whiff factor” på engelska för att man … öööh … ”whiffar” så mycket. Antar jag.

inte bara misslyckas, utan misslyckas och ingenting händer™...

 

[Swedish Chef]

Det bästa för mig med Warhammer är egentligen yrkena, mest för att det är så jävla skönt att vara en råttfångare, en gravplundrare, en väpnare och dvärgliks smed och på något vis få ihop det till ett äventyrar gäng.

Sen är ju Empire en hel värld i sig, som känns som ett medeltida/renässans rike. Jag gillar de olika provinserna, de interna stridigheterna, galenskapen, humorn och balansen.

Kan dock säga att jag inte uppskattar reglerna fult ut i någon version

 

[DeBracy]

Finns det orcher?

Du har redan fått ett ja på orcher, och ett omnämnande av skaven (kaosdyrkande råttfolk) men jag tycker det är alldeles för lite snack om mutanter och beastmen här.

Gethövdade, näbbförsedda, gristrynade, böldsvällande, yxsvingande... mmm, beastmen, det är grejen det. ^____^

Och att hälften av alla slp:er kan heta Hans, Franz och Wilhelm och ha "den största mustasch du någonsin sett". Det är också lite av grejen.

 

[Puckohue]

Tre funderingar:

1. Enklaste sättet att motverka whiffen i 2e-strider är att bestämma att en lyckad attack alltid gör minst 1W i skada.
2. The Enemy Within-kampanjen, som ju formade settingen mycket, hade också mycket inspiration i klasskampen i Storbritannien på 1980-talet.
3. Enemy Within-kampanjens första del var banbrytande i sin kombination av fantasy och CoC-skräck. Det var en fantastisk upplevelse när den kom. Kampanjen som helhet var dock, vilket ofta påpekats, inte särskilt bra. Av flera anledningar blev det som publicerades tyvärr till slut ett hopkok av "vad som fanns till hands" för att helt enkelt lyckas få den avslutad. Jag tror många - inkl jag - ändå kunde ha överseende med "problemen" för att vi tyckte det som var bra var så väldigt bra.
4. En starkt bidragande faktor till att jag föll för WFRP var underdog-situationen och det brutala klassamhället. I 1e kunde man börja som en enögd pinnsamlare med snea tänder. Såg man snett på någon adelsperson kom stadsvakten och tog en.

 

[Kaspar von Velten]

Warhammer är renässansfantasy. Medeltiden är sedan länge förbi. Det är hattar med plymer, puffbyxor, pistoler, tryckpressar och råttfångare. Allt och alla har tyska namn (Reikspiel). Städerna består av korsvirkeshus med smutsiga bakgator, de är dekadenta bastioner av civilisation där de rika och mäktiga förtrycker den fattiga massan. Det regnar nästan jämt och det finns ingen rättvisa. Borgarklassen är på uppgång och stärker sin ekonomiska makt på adelns bekostnad. Spelarna är råttfångare, agitatorer, gravplundrare eller försupna studenter. I de mörka bokskogarna finns Beastmen, mutanter och ännu värre varelser. I kloakerna intrigerande råttmän. Det är troligt att du dör av sjukdomar, blir muterad eller galen. Äventyren är som i CoC med intriger, undersökningar, dolda agendor, kulter och mörka gudar folk endast vågar viska namnen på. Du kommer aldrig att finna rikedom, magiska vapen eller ära och det sämsta val du kan göra är att tro att du kan lösa dina problem med vapen. För striderna är brutala och dödliga. Hjältar existerar inte och ingen är riktigt god. Religiösa extremister och flagellanter sprider hat och fördomar. Men i det absurda och mörka finns också en skruvad och absurd humor som gör att man orkar överleva en dag till på Altdorfs bakgator. Det är helt enkelt en helt underbar och djup spelvärld, med en känsla inget annat rollspel lyckas förmedla. Jag kommer att spela WFRP så länge jag lever.

 

[Magnus Seter]

En starkt bidragande faktor till att jag föll för WFRP var underdog-situationen och det brutala klassamhället. I 1e kunde man börja som en enögd pinnsamlare med snea tänder. Såg man snett på någon adelsperson kom stadsvakten och tog en.

En mycket god poäng! WFRP är spelet för de som inte vill spela hjältar, i min mening, utan överlevare. Det första rollspelet jag spelade där den typ av rollpersoner som många ändå spelade (murder-hobos) fanns med redan från början.

 

[Mogger]

inte bara misslyckas, utan misslyckas och ingenting händer™...

Exakt. Vill mest för protokollet påpeka att det var just WFRP jag själv kände kunde leva upp till det mytomspunna Ingenting händer™. Hög Toughness och låg Weapon Skill innebär lååååånga strider med mååååånga slag.

Men redan på ens 2nd career är detta borta.

 

[Theo]

Roten till problemet med whiff-faktor är ju att folk har alldeles för låga värden pga en klantig konvertering mellan WFB och ett BRP-inspirerat T100-system i 1:a utgåvan. Ett arv som de senare utgåvorna av någon märklig anledning sett sig tvungna att hålla fast vid och i stället ta till fåniga fixar som att ett "average test" i 4:e utgåvan är med +20 på slaget...

 

[Mogger]

Roten till problemet med whiff-faktor är ju att folk har alldeles för låga värden pga en klantig konvertering mellan WFB och ett BRP-inspirerat T100-system i 1:a utgåvan. Ett arv som de senare utgåvorna av någon märklig anledning sett sig tvungna att hålla fast vid och i stället ta till fåniga fixar som att ett "average test" i 4:e utgåvan är med +20 på slaget...

Man har aldrig spelat rollspel om man inte har gestaltat en Rat Catcher med 32 i Slunga och 25 på påk som irrar runt i Altdorfs kloaker på jakt efter skavens.

Jag håller ju med om att det kanske inte är så god speldesign, men det har ju absolut skänkt WFRP en alldeles egen identitet.