Nekromanti Vad är illusionism?

[Rickard]

Har nu i en tråd läst följande termer:
× rälsning.
× illusionism / skiftning.
× följespel.

Av dessa tre är illusionism ajabaja, följespel är funkis och båda dessa är en underkategori av rälsning, som jag har förstått det.

Men vad är illusionism och vad är det som gör det så illa accepterat? Jag vill inte ha någon länk, då jag redan har läst in mig på det, utan jag vill ha en åsikt att diskutera kring.

/Han som känner att participation/följespel mest är en term som hittats på för att slagga illusionism-tekniker, då illusionismåsikter mest handlar om tycke och smak

 

[Mogger]

Illusionism är rälsning som inte uppskattas av hela spelgruppen, så SL försöker luras, men lyckas inte.

 

[Ram]

Så illusionism är per definition spelarmissnöje...?

 

[Rickard]

Illusionism är rälsning som inte uppskattas av hela spelgruppen, så SL försöker luras, men lyckas inte.

Varför heter det illusionism i så fall?

/Han som tycker att "dåligt rälsande" hade varit ett mer beskrivande term

 

[Mogger]

Varför heter det illusionism i så fall?

För att SL med hjälp av olika teniker försöker få en sak att se ut som en annan, alltså en s.k illusion.

 

[Mogger]

Så illusionism är per definition spelarmissnöje...?

Ja.

 

[Ram]

Intressant. Varför är spelaren per definition missnöjd i det här läget?

 

[krank]

Illusionism, för mig, är när SL ljuger för spelarna. Alltså, när SL skapar en illusion av valfrihet, men där berättelsen egentligen är rälsad i någon mån. Kan också användas om dolda slag, etc.

Fungerande illusionism blir då när spelarna antingen inte upptäcker att det hela är rälsat, eller vet att SL ljuger ibland, men inte om vad, och är OK med det.

Icke fungerande illusionism blir när spelarna upptäcker och blir besvikna på att SL pysslar med illusionism. Eller när SL upplever det som pressande att ljuga för sina vänner.

Mer eller mindre relevant:

Spoiler

Jag gillar illusionism. Som spelare VILL jag inte tänka på "hur ska jag nu göra för att följa SL's räls". Det är mycket, mycket trevligare om SL då istället ser till så att äventyret kommer till mig. Räls är bäst när den är osynlig, helt enkelt.

Som SL meddelar jag gärna mina spelare att jag spelar fulspel, men jag avslöjar aldrig (eller sällan) exakt vad det är jag fuskar med, eller så. Och av ren princip ändrar jag givetvis inte saker som t.ex vem som är mördaren i en mordgåta eller vad som är Den Stor hemligheten etc. Jag kan ändra vägen dit och förbättra den dramatiska timingen, men om jag som SL ändrar på spelvärlden medan vi spelar så blir spelarnas utforskning av spelvärlden helt meningslös.

 

[Vimes]

För att SL med hjälp av olika teniker försöker få en sak att se ut som en annan, alltså en s.k illusion.

Men är det inte kefft att illusionism per definition är illusioner som inte fungerar? Det är som om "bilar" bara är bilar utan hjul.

 

[Mogger]

Men är det inte kefft att illusionism per definition är illusioner som inte fungerar? Det är som om "bilar" bara är bilar utan hjul.

Termens syfte är at visa på en typ av spel som av Ron Edwards anses dysfunktionell. Den existerar i en kontext där den är begriplig och ska inte ses som en spelstil.

 

[Vimes]

Termens syfte är at visa på en typ av spel som av Ron Edwards anses dysfunktionell. Den existerar i en kontext där den är begriplig och ska inte ses som en spelstil.

Mmh, alltså, jag ifrågasätter egentligen inte att det finns ett teorikomplex där det är vettigt att ha ett begrepp som beskriver det som illusionism beskriver.

Det jag tyckte var märkligt var att "illusionism"="icke fungerande illusioner". Det borde ju heta "deillusionism", eller något (fast det är kanske lite paxat). Å andra sidan kanske termen beskriver hur spelarna upplever spelet, d.v.s.: "Men, det här är ju bara illusionism. SL försöker lura oss!" Så det kanske är vettigt

 

[Ram]

/Han som känner att participation/följespel mest är en term som hittats på för att slagga illusionism-tekniker, då illusionismåsikter mest handlar om tycke och smak

Termen är som Måns säger (och som du vet) en skapelse som syftar till att ge ett fack att placera spel av den typen som inte fungerar i. Det som stör mig så mycket med den är att den konsekvent väljer att inte ta hänsyn till de fall där den faktiskt fungerar och att den därför är förhållandevis förtryckande och nedlåtande. Den sänker värdet på Rons teorier snarare än höja det.

Varför skulle det inte kunna vara en spelstil att spela på det sättet? Vad är det som hindrar det? Om man bortser från den korkade förutsatsen att spelaren med nödvändighet ser igenom illusionen och att denne inte gillar det förståss.

 

[Mogger]

Intressant. Varför är spelaren per definition missnöjd i det här läget?

I mitt fall, och enligt Forgemodellen, så är det för att spelarens val blir meningslösa och att SL story är den som ska berättas. Det är inte den roll jag vill ha som spelare. Eller SL.

 

[Mogger]

Varför skulle det inte kunna vara en spelstil att spela på det sättet? Vad är det som hindrar det? Om man bortser från den korkade förutsatsen att spelaren med nödvändighet ser igenom illusionen och att denne inte gillar det förståss.

I de fall som den typen av rälsning är fungerande och uppskattas av de inblandade kallas spelstilen participationism (blev det rätt stavning där?).

 

[Rickard]

Termen är som Måns säger (och som du vet) en skapelse som syftar till att ge ett fack att placera spel av den typen som inte fungerar i. Det som stör mig så mycket med den är att den konsekvent väljer att inte ta hänsyn till de fall där den faktiskt fungerar...

Alltså, så som Måns rättade mig i hur den är, så håller jag helt med honom. Om det är en sak som spelarna irriterar sig på så ska man inte fortsätta med det, vare sig det är att spelledaren har Mary Sue-komplex, använder illusionism eller uppvisar någon annan klart bristande social förmåga.

...och att den därför är förhållandevis förtryckande och nedlåtande. Den sänker värdet på Rons teorier snarare än höja det.

Fast det här är så typiskt Ron, vilket gör att jag egentligen pissar på hans teorier (läs: hans texter). Hans sätt att skriva som en tonåring som vill hävda sig, gör att hans bra tankar dränks i att han höjer sig själv över alla andra. Det gör det direkt jobbigt att försöka ta sig in i hans texter, då det är så mycket som måste sållas bort först.

Varför skulle det inte kunna vara en spelstil att spela på det sättet? Vad är det som hindrar det? Om man bortser från den korkade förutsatsen att spelaren med nödvändighet ser igenom illusionen och att denne inte gillar det förståss.

Jag gillar också den tekniken, men det känns som om det är något som vi kan ta i en annan tråd. Tråden om participation/följespel som jag länkade till i trådstarten har exempel på illusionism som jag tycker är helt klart spelbara men som andra tycker är uuuuuselt.

Det tar jag hellre och diskuterar, men jag ville inte bygga upp halmdockor och sedan angripa dem, så därför frågade jag vad illusionism egentligen innebar. Måns svarade och jag kan inte göra annat än att hålla med om att det är uselt.

/Han som i så fall hellre använder termen »skiftning« för vad vi gör, men som först ska ta och läsa ursprungstråden

 

[Mogger]

Det jag tyckte var märkligt var att "illusionism"="icke fungerande illusioner". Det borde ju heta "deillusionism", eller något (fast det är kanske lite paxat). Å andra sidan kanske termen beskriver hur spelarna upplever spelet, d.v.s.: "Men, det här är ju bara illusionism. SL försöker lura oss!" Så det kanske är vettigt

Haha.

 

[Ram]

Ja, med den sedvanliga beska eftersmaken av en sådan här diskussion så håller jag med dig.

Det som jag tycker är trist är egentligen att diskussioner så ofta startar ifrån en stelnad och dålig teori och att den då den egentligen är den enda förhållandevis kompletta teorin så ofta ses som allmängiltig och man hamnar snarare i diskussioner om orden och det som egentligen utgör de grundantaganden man gjorde när man skapade dem än en kreativ diskussion om hur man spelar bra rollspel.

Den skulle behöva en omgång Kanban...

 

[Mogger]

Ja, med den sedvanliga beska eftersmaken av en sådan här diskussion så håller jag med dig.

Det som jag tycker är trist är egentligen att diskussioner så ofta startar ifrån en stelnad och dålig teori och att den då den egentligen är den enda förhållandevis kompletta teorin så ofta ses som allmängiltig och man hamnar snarare i diskussioner om orden och det som egentligen utgör de grundantaganden man gjorde när man skapade dem än en kreativ diskussion om hur man spelar bra rollspel.

Den skulle behöva en omgång Kanban...

Missade du mitt svar?

Jag kan inte se vad det är som är så beskt och dåligt med den här tråden...

 

[Svarte Faraonen]

Alltså, jag vet inte hur ni spelar, men för mig brukar det betyda "den där magiskolan där man bara kan göra hittepou".

 

[Ram]

Missade du mitt svar?

Jag kan inte se vad det är som är så beskt och dåligt med den här tråden...

Nej, jag missade det inte och min reflektion har inte med den här tråden att göra i sig utan att man ännu flera år senare stagnerar rollspelsdiskussioner genom att hålla fast vid en stelnad modell.