Vad är sant?

[Mogger]

De senaste månaders olika diskussioner har fått mig att landa i att allt handlar om vilka delar av vårt hobbyutövande som vi betraktar som sanna. Det finns nog ingen större motsättning här, men jag tror att det är ett mer fruktbart sätt att se det på än att tala om kreativ agenda, spelstilar odyl.

Det vi ägnar oss åt är någon form av formaliserad fantasi. Fantasi inom vissa givna ramar. Men dessa ramar är flytande och väldigt flexibla. De är inte alls fasta. Ibland är det som är sant vår vetskap att det bara är ett spel om låtsasgubbar i en låtsasvärld, ibland är det sant att ett svärd gör 1T8 i skada, om man inte har skadebonus. Ibland är det sant som står i boken X eller Y, ibland det som något yttrar högt.

Det här är kanske mest en filosofisk grumlighet, men jag tycker att det är fascinerande hur vi kodifierar och formaliserar vårt dagdrömmeri, och sedan ställer dessa formaliserade drömfragment mot varandra.

Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill ha sagt med detta eller till vilken nytta jag skriver det här, men det gav mig viss insikt.

 

[entomophobiac]

Det här är kanske mest en filosofisk grumlighet, men jag tycker att det är fascinerande hur vi kodifierar och formaliserar vårt dagdrömmeri, och sedan ställer dessa formaliserade drömfragment mot varandra.

Håller med! Har förvånats väldigt mycket över hur olika ingång vi har gentemot vår hobby, men kanske ännu mer över hur nära till hands det är att ta åt sig när andra tycker annorlunda. Trots att hobbyutövandet är uppenbart subjektivt.

Tror den största kontrast jag upplevt gentemot mitt egna spelande är värdet av förväntningar. Att dina ingångsvärden som spelare påverkar din upplevelse. Att det inte är okej att gå allt för långt från dessa ingångsvärden, för då finns en risk att du som spelare känner dig lurad eller inte har lika roligt. För mig är det helt och hållet väsensskilt från hur jag spelar rollspel.

Vi har nog spelat närmre improv, där det handlar mycket om att spela på det som händer med utgångspunkt från rollpersoner och fluff och vad vi nu behöver ta hänsyn till. Allt som sker runt spelbordet är sant för att det sker. Inte för att det preppats eller för att det skrivits en story eller dylikt. Det blir sant för att det görs sant. Vi hallucinerar tillsammans. Sen kan det ske från mer eller mindre premiss eller prepp, men utgångspunkten är att upplevelsen är det som är sant. Resan är målet.

Det gör att snack om sanning och luras och blorb och så vidare blir så långt bort från hur jag spelar som det går att komma.

 

[Dr_Dängrot]

Allting som står i rollspelsboken är väl en etablerad eller överenskommen sanning inom kontexten av vårt spelande/lekande /fantiserade .

Om det står i reglerna för Leken som vi fantiserar och leker att ett svärd gör 1t8 i skada så är det ju en sanning lika stor och relevant som att kung Gottfrid av Bombardien endast klär sig i blå kalsonger samt att grisar kan flyga och enhörningar skjuter regnbågar med röven.

 

[Dr_Dängrot]

Det som är intressant är hur vi väljer att se på dessa "sanningar" på en individuell basis och huruvida dessa "etablerade" sanningar sätter en begränsande effekt på fantasin och sålunda ergo leken . Om Lisas sanningen är att hundar kan flyga och katter värper guldmynt men den etablerade sanningen är något annat är då den etablerade sanningen begränsande med vad som "får" lov är vara sant inom dess ramar och begränsar och hämmar det sålunda fantasin ?

 

[Mogger]

Allt som sker runt spelbordet är sant för att det sker. Inte för att det preppats eller för att det skrivits en story eller dylikt. Det blir sant för att det görs sant.

Och ändå är det inte sant. Det var bara på låtsas hela tiden! Men det är såklart såtillvida att det har hänt, men även preppen har ju hänt. Som sagt, jag vet inte vart det här leder, men det känns som att det är kul att fundera på iaf

 

[entomophobiac]

Och ändå är det inte sant. Det var bara på låtsas hela tiden!

Du frågar vad som är sant. För oss är det som sker i spel "sant". Men det är klart att det går att göra till en filosofisk diskussion också, om en vill. Det vill inte jag.

 

[Mogger]

Du frågar vad som är sant. För oss är det som sker i spel "sant". Men det är klart att det går att göra till en filosofisk diskussion också, om en vill. Det vill inte jag.

Nej, det var mer rubriken på mina filosofiska funderingar Det jag menar är att det finns inget som säger att det som sagts är mer sant än det som skrivits, eller vice versa. Eller att något blir mer sant för att fler upplever det, och att något därmed är mindre sant för att färre upplever det.

Som sagt har jag inte tänkt klart här, och kommer kanske inte göra det. Men det känns som att det finns något här. Men en filosofisk diskussion tror jag nog att det är https://sv.wikipedia.org/wiki/Sanning

 

[Lemur]

Det finns de som menar att det finns "äkta upplevelser" och att de är bättre än de "oäkta upplevelser" som man får genom exempelvis spel. Men kan en upplevelse någonsin vara oäkta?

 

[Leon]

Min syn är att det som är sant _i spelet_ är det vi säger och tänker runt spelbordet. Om vi alla tänker att ett Bredsvärd gör 1T8 i skada, eller är ett typiskt vapen för de Berendiska Solriddarna eller inte är "historiskt korrekt", dvs oavsett på vilken nivå vi ligger på rent diegetiskt, så är det att spelgruppen accepterar det som är det avgörande. Inte om det står i regelboken eller preppen.

 

[Lemur]

Om vi alla tänker att ett Bredsvärd gör 1T8 i skada

Just det är faktiskt en objektiv och vetenskaplig sanning.

 

[krank]

Det finns de som menar att det finns "äkta upplevelser" och att de är bättre än de "oäkta upplevelser" som man får genom exempelvis spel. Men kan en upplevelse någonsin vara oäkta?

Is the thought of a unicorn a real thought?

 

[Mogger]

Min syn är att det som är sant _i spelet_ är det vi säger och tänker runt spelbordet. Om vi alla tänker att ett Bredsvärd gör 1T8 i skada, eller är ett typiskt vapen för de Berendiska Solriddarna eller inte är "historiskt korrekt", dvs oavsett på vilken nivå vi ligger på rent diegetiskt, så är det att spelgruppen accepterar det som är det avgörande. Inte om det står i regelboken eller preppen.

Ja, frågan är hur man vet vad gruppen uppfattar som sant. Om alla tänker att det gör 1T8 medan jag tänker att det är fullständigt befängt så har vi inte en delad sanning.

Nu tror ju jag att rollspel uppstår i alla dessa skarvar, i samspelet mellan våra förväntningar, materialet, det som tänks och sägs.

Men jag ska inte ge upp den här tanken än.

 

[Leon]

Nu tror ju jag att rollspel uppstår i alla dessa skarvar, i samspelet mellan våra förväntningar, materialet, det som tänks och sägs.

Ja, precis. Och sådana här "missförstånd" och avvikande tolkningar uppstår hela tiden. Håller med om att det är en viktig del av själva rollspelandet. Det är ett ständigt tolkande och omtolkande av ofullständig information.

 

[Dr_Dängrot]

Ja, frågan är hur man vet vad gruppen uppfattar som sant. Om alla tänker att det gör 1T8 medan jag tänker att det är fullständigt befängt så har vi inte en delad sanning.

Det är ju här som möjligtvis den objektiva sanningen kommer in en sanning som är etablerad sedan innan ty i dom regler som vi enats om som styr vårt spel så är det konstaterat att ett svärd gör 1t8 skada . Reglerna är the objective equalizer eller nått. Iom att det finns en sedan innan etablerad sanning så är det inte upp till dig att fritt tolka sanningen eller nått sådant ?

 

[Mogger]

...ty i dom regler som vi enats om som styr vårt spel...

Frågan här är hur vi enades om det. Om vi ens har gjort det.

 

[Mogger]

Det finns de som menar att det finns "äkta upplevelser" och att de är bättre än de "oäkta upplevelser" som man får genom exempelvis spel. Men kan en upplevelse någonsin vara oäkta?

Frågeställningen är nog snarare, i en aktivitet där allt uttalat är på låtsas, hur kan då något vara sant?

 

[Skarpskytten]

Jag tänker att i vårt spelande uppstår (finns?) i alla fall två sanningar, en sanning om regler ("om en varelse förflyttar sig ut ur din Räckvidd för du göra en närstridsattack") och en sanning om den fiktiva världen ("Kandra ligger i Berendien").

Vi vara oense om regler eller dess tolkningar, vilket blir ett problem om vi anser att det bör finnas en sanning om reglerna (om Kalles bredsvärd gör 1t8 i skada blir han kanske lack om och Stinas gör 1t10).
Vi kan vara oense om fakta i världen, och då kan det uppstå stora problem (gruppen ska till Kandra, men tar båten till Zorakin i tron att staden ligger där, SL gör facepalm och hånar dem, etc).

Sen finns det någon slags metanivå här - Om en demon ljuger i världen framför den en lögn, men det är en sanning att det är lögn, eftersom det finns något fastslaget i fiktionen som gör det till en lögn.

Jag vet inte vart det här leder, men har blivit sugen på att dricka kaffe. Var är våra filosofer när vi behöver dem?

 

[Sömniga Isaac]

Frågan här är hur vi enades om det. Om vi ens har gjort det.

Här lyfter du fram något viktigt, nu tänker jag att alla samspel som ska vara gynsamma måste föregås av ett samtal där just sådant här reds ut. De inblandade parterna (spelgruppen) måste någonstans vara beredda att mötas upp och diskutera vilka förutsättningarna är. Huruvida det är sant eller ej, det är mindre intressant i mina öron för i slutändan vad är egentligen sant? Att blanda in begreppet sant och sanning försvårar hela diskussionen då vi redan har svårt att sortera det utanför spelbordet. Lite som frågan om våra sinnen ger oss en sanning eller en del av sanningen. Vad som är sant för mig genom mina sinnesintryck behöver inte vara sant för dig genom dina sinnesintryck.

 

[EvilSpook]

Med risk för att cementera min roll som WRNUs stofil tänkte jag göra en liten utläggning.

I början av 80-talet när jag var barn lekte vi olika roll-lekar, krig, Cowboys och Indianer och en massa annat.
Problemet för oss och nästan alla barn var att de här lekarna är högst subjektiva, men innehöll viss prestige och urartade alltid i bittra diskussioner om vem som såg vem först, vem som sköt först, och vem som hade tillräckligt tjockt pansar för att stå emot dum-dum-kulor från träpinnar.

När rollspelen kom erbjöd dem en lösning på det, genom regelverk, slumpgeneratorer och en stridsdomare. Det fanns helt plötsligt en objektiv mekanism för att lösa konflikterna i den gemensamma fiktionen. Leken var inte godtycklig och förhandlingsbar längre.

I det traditionella rollspelandet etablerades därför en "trovärdighets-hierarki". Ju högre upp på listan något etablerades eller avgjordes desto mer trovärdigt var det och desto mindre utsattes man för de andras godtycke. Detta kan upplevas som småaktigt och att det skjuter lite bredvid målet idag, men det var en av de riktigt stora lockelserna med spelen.

Listan ser ut ungefär såhär (hittade inte mitt original med kort varsel):
1) Kanon (Boken, filmen eller serien spelet baseras på)
2) Reglerna
3) Deriverat från liknande regler
4) Köpt äventyr
5) Preppat äventyr
6) SL beslut före äventyret
7) Opreppat äventyr
8) SL Beslut under äventyret
9) SL beslut som reaktion på spelarnas handlingar
10) Spelarens beslut

För att undvika diskussioner ville man alltid hålla sig runt punkt 1-4 så man kunde peka på att nån annan faktiskt skrivit så (Att bredsvärd gör 1T8 i skada) i reglerna / äventyret. Man kunde komma undan med punkt 5-6 (Att man berättade innan äventyret att Bredsvärdet nu gjorde 1T10 i skada istället). Som ni ser är punkterna 1-5 i princip Blorben. En skicklig spelledare försökte jämna ut spelet när man tvingades improvisera eller kom utanför reglerna. Man försökte till varje pris ge känslan av att man fortfarande var i äventyret även om man tvingades improvisera från höften.

Punkt 8-10 var farlig mark att gå. Alla seriösa spelare såg ner på det - det var för småbarn som fantiserade fritt. Oftast slutade man snart spela med den typen av spelledare. Den synen gjorde så klart att det blev en bitter strid mellan "riktiga" rollspelare och friformare, impro-snubbar och senare Indie-spelare).

Vad var då anledningen till det ovanstående? Vi var barn förmodligen? Det var ingen som kunde komma upp med nåt bra alls under improvisation. Och det var här inkonsekvenser, godtycke och favorisering uppstod - alltid dåliga saker. Är än idag väldigt tveksam att spela nåt om jag vet att det handlar om 7-10. Det är väldigt få spelare som gör det bra tyvärr. Då kan vi lika gärna leka Cowboys och Indianer.

//EvilSpook

 

[entomophobiac]

Men en filosofisk diskussion tror jag nog att det är

Du menar att det är teori som diskuteras helt enkelt?