Jag svarar såhär..
Sagopotentialen kan vi kalla det.
Ni förstår, jag är en historieberättare. (Ta bara en sådan sak som att mycket av det jag skriver, som detta, har ett
soundtrack.. -Kräver RealPlayer.)
Jag kommer vara lite flummig nu, och prata en massa om någonting, sedan om något annat. Jag tror att dom är sammankopplade, och ifall dom inte är det så funkar det iallafall rätt bra att beskriva det på det här sättet.. -Även om dom inte har med varandra att göra så påminner dom om varandra.
Jag har ett speciellt intresse i historier. "Historier" är nämligen ett begrepp som man kan foga in en oändlighet av situationer i. Tänk såhär: I natt händer en massa speciella saker, kanske inte så viktiga, men ändå speciella, unika. Och det kommer att komma en nästa natt, och en nästa vår, nästa sommar, nästa höst.. Det händer så oerhört mycket, och allt detta skapar en sorts enda stor berättelse som är verkligheten. Jag säger inte att jag använder "berättelse" som synonym för "verkligheten".. Bara lite..
Hursomhelst, när jag tittar ut genom mitt fönster en skymning så är det vackra i stadens sillhuetter och ljus dess
mystik, alla dessa berättelser finns dolda där ute.. Detta är en sorts evighet i skönheten, eller skönhet i evighet, kanske?
Den andra saken jag tänkte prata om var historier som känns eviga. (Jag kallar känslan Eviga Skönhet, för det är det det känns som.) Vissa historier är bara väldigt gosiga, för dom känns eviga på något sätt - Dom snuddar vid något mycket större. Men bara snuddar, det går inte att greppa det riktigt. En känsla som har lite med mystik att göra, alltså. Mystik, frihet, och allmän "lyckad-berättelse-faktor".
Är detta samma mystik och gränslöshet som i verklighetens historier? Vet inte, men det är ungefär samma känsla iallafall. Det går att prata vidare en massa på den här känslan, men ni kommer få slippa höra det.. (Iallafall några av er.. Mwa ha ha!)
Det kan mycket väl vara så att detta är mitt urtillstånd av uppskattning, eller nåt, och att det därför finns med i allt jag gillar, om ni förstår vad jag menar. Därför så kanske all min rollspelsglädje kommer ur detta urtillstånd. Eller så gör det inte det, men det är fortfarande så att detta är denna skönaste känsla jag kan få av rollspel, den jag kommer ihåg sen. Och det, det är då det viktigaste.
Vad det innebär rent praktiskt.. Tja.. Jag antar att det har något att göra med underliggande meningar och allmän "epic" och vacker berättarteknik i rollspelsupplevelserna.. eller nåt.. Det känns som det finns en koppling där iallafall.
Tänk att bara Ymir svarade "verklighetsflykt", förresten.. Brukar väl vara fler? Jag har en "Eskapism"-tråd-idé på gång, det kommer väl bli kul?
