Jag tittade just på Dark City. En underbar film, The Matrix ett år före The Matrix, som dryper av stil. Om man ser kritiskt på filmen så upptäcker man dock massor av plotthål, men det stör inte mig. Jag köper upplevelsen och låter mig förföras av filmens stil och pathos.
Abraham Lincoln: Vampire Hunter är en annan film med Rufus Sewell som jag diggar. Hela filmen är lite skönt post-ironisk liksom, en skruvad premiss som filmen spelar straight. I en recension tycker Caroline att den borde tagit steget ut och varit en komedi, men jag köper mixen och sitter i biomörkret och diggar.
Ett fiktivt exempel: Vi ska spela Apocalypse World, ett spel som blandar både action (inte så seriöst) med vuxna teman som vänskap, kärlek, sex, lojalitet, och så vidare (oj vad seriöst). Min vän föreslår nu att världen gått under i en dinosaurieapokalyps. Jag tycker bara det är fånigt dock, och känner inte att jag kan spela min rollperson allvarligt i en sådan värld. Vad är det som säljer fantasin till min vän, men inte till mig?
Jag har hört rollspelare säga att de vill ha "trovärdiga" eller "seriösa" rollspel, men för mig är det bara tomma ord - Om vi först köper en historia så kallar vi den sen trovärdig, inte tvärtom. Vi märker ju genast om vi själva kan köpa spelets premiss, men det går inte att med argument övertala någon annan att tycka att ett spel är "trovärdigt" eller "seriöst" (eller ej trovärdigt eller oseriöst för den delen).
Så, vad är det som får oss att köpa en fantasi eller inte, i rollspel, böcker eller film? Vad är det som får ett koncept att klicka så att vi "suspend our disbelief", låter oss förföras, följer med i fantasin, bortser från bristerna?
(Det finns säkert litteraturvetare och filmvetare här på forumet som känner till teorier om detta, den här snubben snackar om logos och pathos, till exempel)
Abraham Lincoln: Vampire Hunter är en annan film med Rufus Sewell som jag diggar. Hela filmen är lite skönt post-ironisk liksom, en skruvad premiss som filmen spelar straight. I en recension tycker Caroline att den borde tagit steget ut och varit en komedi, men jag köper mixen och sitter i biomörkret och diggar.
Ett fiktivt exempel: Vi ska spela Apocalypse World, ett spel som blandar både action (inte så seriöst) med vuxna teman som vänskap, kärlek, sex, lojalitet, och så vidare (oj vad seriöst). Min vän föreslår nu att världen gått under i en dinosaurieapokalyps. Jag tycker bara det är fånigt dock, och känner inte att jag kan spela min rollperson allvarligt i en sådan värld. Vad är det som säljer fantasin till min vän, men inte till mig?
Jag har hört rollspelare säga att de vill ha "trovärdiga" eller "seriösa" rollspel, men för mig är det bara tomma ord - Om vi först köper en historia så kallar vi den sen trovärdig, inte tvärtom. Vi märker ju genast om vi själva kan köpa spelets premiss, men det går inte att med argument övertala någon annan att tycka att ett spel är "trovärdigt" eller "seriöst" (eller ej trovärdigt eller oseriöst för den delen).
Så, vad är det som får oss att köpa en fantasi eller inte, i rollspel, böcker eller film? Vad är det som får ett koncept att klicka så att vi "suspend our disbelief", låter oss förföras, följer med i fantasin, bortser från bristerna?
(Det finns säkert litteraturvetare och filmvetare här på forumet som känner till teorier om detta, den här snubben snackar om logos och pathos, till exempel)