Vad är culture gaming?

[Beastslayer]

Vad jag tänker på som culture gaming är att man verkligen grottar ner sig i den kultur/värld man spelar i, vilket närmast kräver att det finns en detaljerad sammanhängande värld att grotta ner sig i.
Inte så mycket upptäcka kulturen, då rollpersonerna nog oftast antas vara väl bekanta med den, som att utforska den genom rollpersonerna.

Detta!

 

[erikt]

Kommer inte ihåg, men att fokus ligger i barns fantasi och lek för att "undkomma en hård och grym värld" eller bara hantera sin oro inför det som sker är inte så långsökt.

Lite sådant kan man säkert läsa in, men jag tycker att det är väldigt uppenbart att Narnia har en egen existens och historia, som inte är någon spegling av besökarna - annat än såtillvida att alla människorna som lever där är ättlingar till människor från vår värld och då har tagit med sig delar av sin kultur därifrån.

 

[Quadrante]

Lite sådant kan man säkert läsa in, men jag tycker att det är väldigt uppenbart att Narnia har en egen existens och historia, som inte är någon spegling av besökarna - annat än såtillvida att alla människorna som lever där är ättlingar till människor från vår värld och då har tagit med sig delar av sin kultur därifrån.

Jag tror att tanken (tolkningen) är att Narnia som plats uppstår ur barnens oro (lite som den verklighet som blir sann i en lek) och att denna värld är samma värld som alla lekande har tillgång till ... typ nåt sånt. Så antingen är den bara en fantasi eller så är den evig …

Well, eller så ser man det som en faktiskt värld och försöker förklara dess delar och existens.

 

[JohanL]

Jag tror att tanken (tolkningen) är att Narnia som plats uppstår ur barnens oro (lite som den verklighet som blir sann i en lek) och att denna värld är samma värld som alla lekande har tillgång till ... typ nåt sånt. Så antingen är den bara en fantasi eller så är den evig …

Well, eller så ser man det som en faktiskt värld och försöker förklara dess delar och existens.

Alltså... vi vet att det är det senare. Vi har skapelseberättelsen. Den föregår barnen.

 

[Quadrante]

Alltså... vi vet att det är det senare. Vi har skapelseberättelsen. Den föregår barnen.

Tanken är väl att den skapelsen finns för att det finns tro (oavsett om det är religöst eller fantasi).

 

[Theo]

Första Narniaboken (The Lion, the Witch and the Wardrobe / Häxan och Lejonet alltså) går definitivt mer på en dröm- eller sagologik. Det blir lite mer av en sekundärvärld i de senare böckerna men världsbygget förblir alltid skissartat och associativt snarare än tolkiensk simulationism. Däremot finns det inga antydningar om att Narnia eller andra världar formar sig efter karaktärernas fantasi inom fiktionen.

 

[JohanL]

Tanken är väl att den skapelsen finns för att det finns tro (oavsett om det är religöst eller fantasi).

Osäker på vad du menar här. Jag läser det som att Narnia och vår värld är helt ekvivalenta parallellvärldar som skapats samtidigt och som man rör sig mellan med hjälp av portaler. Det finns inget subjektivt alls med Narnia (inte mer än vår värld, i alla fall).

 

[Quadrante]

Osäker på vad du menar här. Jag läser det som att Narnia och vår värld är helt ekvivalenta parallellvärldar som skapats samtidigt. Det finns inget subjektivt alls med Narnia (inte mer än vår värld, i alla fall).

Det kan ju mycket väl vara så. Det var mest om det förra stämmer så är vår det verkliga och Narnia en fantasi. Men som sagt … vi är långt borta från kulturspelande nu.

 

[JohanL]

Det kan ju mycket väl vara så. Det var mest om det förra stämmer så är vår det verkliga och Narnia en fantasi. Men som sagt … vi är långt borta från kulturspelande nu.

För att återkoppla till ämnet pratar Farah Mendelsohn i sin fantasytypologi Rhetorics of Fantasy om (bland andra) Portal/Quest-fantasy och immersiv fantasy. Det känns väldigt tydligt att CG passar bättre i den senare - i den förra kan man för all del visa upp kulturer, men det blir mer att man turistar i dem.

 

[Ivan NWG]

I have explained the concept to my friends group. When playing Harnmaster, a friend of mine said "you know its a culture game if you rephrase what your character said because "they wouldn't say it like that"

What do people consider "the big culture games"?

I would say Glorantha (various rules), Eon, Harnmaster, Pendragon. Anything Middle Earth.

I'd also suggest that the White Wolf games qualify, at least the original world of darkness. Or at least a lot of the fans approach it like a culture game.
Some games might have been culture games if there was more material for them, like Västmark.

Anything else?

What is the line between "game with a lot of setting" and "culture game" ? Is it player expectation? Writers expectation? Something else?

 

[JohanL]

I would say Glorantha (various rules), Eon, Harnmaster, Pendragon. Anything Middle Earth.

Ars Magica.

Never played Legend of the Five Rings, but I assume a good campaign there is CG?

What is the line between "game with a lot of setting" and "culture game" ? Is it player expectation? Writers expectation? Something else?

What the setting does. Forgotten Realms has a metric crapton of setting, but CG just isn't what it aims for. There, it's just adventuring background.

The less the game expects you to act like 21st century Westerners, the more CG it's likely to be.

 

[Quadrante]

Lägger mitt projekt till listan, även om det saknar värld så är det kultur man navigerar och spelar sig igenom. Spelets huvudsakliga fokus.

 

[Mogger]

När settingens kultur spelar roll för vilken typ av äventyr ni spelar. Din RP är rotad i settingen och fattar beslut ifrån kulturens moral etc. Du flyter inte ovanpå settingen och är en "äventyrare" vars handlingar enbart styrs av vad du som spelare tycker är kul för stunden.

 

[Gerkub]

Det säger ju allt man behöver veta om Tolkien, tänker jag. Han var verkligen ur-nörden.

Jag tror inte det är så enkelt som att han menade att en nördigt detaljrik värld automatiskt är lika med bra. Jag läser just nu ett brev av Tolken om att han upplever inte det som att han uppfinner sin värld, utan att den redan finns, att den kommer till honom, och att han bara skriver ner det som kommer. Så en värld som ”står på egna ben” är en värld som finns till för sin egen skull, som är fylld av liv. Den är inte till för att leverera en poäng eller specifikt budskap. Jämför med uttrycket ”konst för konstens egna skull”.

(Han skriver också i brevet att han inte gillar allegorier, men förklarar också vilka allegoriska teman som finns i hans värld! Skapande är ett viktigt tema, både skapande för skapandets egna skull, och skapande med ett destruktivt, dominerande syfte.)

För att svara på startinlägget tänker jag att culture gaming har en bred definition, spelande som har kultur i förgrunden helt enkelt. Att kulturen i spelet har ett egenvärde i sig. Men att det viktigaste när man spelar är att man har en Kul Tur.

 

[Genesis]

Jag tror inte det är så enkelt som att han menade att en nördigt detaljrik värld automatiskt är lika med bra. Jag läser just nu ett brev av Tolken om att han upplever inte det som att han uppfinner sin värld, utan att den redan finns, att den kommer till honom, och att han bara skriver ner det som kommer. Så en värld som ”står på egna ben” är en värld som finns till för sin egen skull, som är fylld av liv. Den är inte till för att leverera en poäng eller specifikt budskap. Jämför med uttrycket ”konst för konstens egna skull”.

Det där är en attityd som jag förknippar med modern nördkultur. Världsbygge och intern logik, och allt det där. Att berättelsen utspelar sig i en värld som är oberoende av den, istället för att världen är till för berättelsen. Jag säger inte att det är dåligt, även om det inte är min smak, men det känns som en attityd som startade med Tolkien (även om det såklart säkert finns föregångare, för det finns det alltid).

Jag tänker dock att det är en bra attityd att ha för kulturspel.

 

[Quadrante]

Kulturspel är äventyret till skillnad från berättelsen dikterar kulturen.

 

[Mogger]

Det där är en attityd som jag förknippar med modern nördkultur. Världsbygge och intern logik, och allt det där. Att berättelsen utspelar sig i en värld som är oberoende av den, istället för att världen är till för berättelsen. Jag säger inte att det är dåligt, även om det inte är min smak, men det känns som en attityd som startade med Tolkien (även om det såklart säkert finns föregångare, för det finns det alltid).

Jag tänker dock att det är en bra attityd att ha för kulturspel.

Ja, posters med karta över Tolkiens Midgård var ju en grej. Världen var en lika stor aktör som Frodo eller ringen.

 

[JohanL]

Det där är en attityd som jag förknippar med modern nördkultur. Världsbygge och intern logik, och allt det där. Att berättelsen utspelar sig i en värld som är oberoende av den, istället för att världen är till för berättelsen. Jag säger inte att det är dåligt, även om det inte är min smak, men det känns som en attityd som startade med Tolkien (även om det såklart säkert finns föregångare, för det finns det alltid).

Jag tänker dock att det är en bra attityd att ha för kulturspel.

Det här är något vid sidan av, men en annan egenskap i litterära världar är hur pass väl de är anpassade för att annat ska hända i dem, respektive hur "avslutade" de är. Tolkiens Midgård är rätt otacksamt här - handlingen i böckerna är liksom grejen, och ska man göra annat blir det automatiskt i alla fall mindre viktigt och sekundärt till detta. Det gör att man måste tänka till extra mycket kring sidoadapteringar, och framför allt att det kan bli extra svårt att sätta handling efteråt (Fjärde åldern är liksom inherent mindre intressant, eftersom de verkligt viktiga sakerna redan har skett). Star Wars lider av det här fast i litet lägre utsträckning, där det mesta handlar om att fylla ut allt mindre kvarstående ställen kring huvudberättelsen, som alltid kommer att vara "det viktiga".

En CG-värld behöver ha mycket plats för andra berättelser än den stora hjältesagan som redan finns. (Ibland är det till och med ett designval - för att fortsätta prata Glorantha handlade det förra spelet mycket om vad just era rollpersoner gör nu när kriget som kommer att innebära tidsålderns slut är här, medan det innevarande när den kampanjen kommer handlar om hur ni är assistenter åt den superviktige NPC:n som gör alla de tunga sakerna. Tycker jag att det känns som ett steg bakåt? Svar ja.)

 

[adrian_of_arcane_lore]

Det där är en attityd som jag förknippar med modern nördkultur. Världsbygge och intern logik, och allt det där. Att berättelsen utspelar sig i en värld som är oberoende av den, istället för att världen är till för berättelsen. Jag säger inte att det är dåligt, även om det inte är min smak, men det känns som en attityd som startade med Tolkien (även om det såklart säkert finns föregångare, för det finns det alltid).

Ja, och det är ju väldigt sentida.
Ta Star Wars exempelvis, det är ett helt universum byggt kring Skywalker-sagan och blev ju en "egen värld" först i efterhand.

 

[Gerkub]

Att berättelsen utspelar sig i en värld som är oberoende av den, istället för att världen är till för berättelsen

Jag tänker mer på jämförelsen med t ex konst som har ett Viktigt Budskap, hur platt den kan te sig. Eller en historia med en tydlig sensmoral, att den kan tappa sin kraft när den väl är över.

Vår samtid är så proppad med ”storytelling” men ingenting verka få nån resonans, ingenting stannar kvar, allt bara flyter ut i en allt tunnare sörja. Så jag tror det är viktigt för konst att den kan få existera för sin egen skull, att det är då den får liv och börjar leva vidare inom oss.