Christoffer
It's all pig.
Against the Cult of the Reptile God. Otroligt nära adaption.Vad är det för äventyr? Jag har alltid antagit att det var baserat på "Världsrymden anfaller" ("Invasion of the Body Snatchers").
Against the Cult of the Reptile God. Otroligt nära adaption.Vad är det för äventyr? Jag har alltid antagit att det var baserat på "Världsrymden anfaller" ("Invasion of the Body Snatchers").
Möjligt, jag är inte tillräckligt väl insatt här. Jag har dålig koll på Pathfinder.Var väl ett tag efter D&D 4e (och innan 5e kom) som Pathfinder 1e var störst.
Against the Cult of the Reptile GodVad är det för äventyr? Jag har alltid antagit att det var baserat på "Världsrymden anfaller" ("Invasion of the Body Snatchers").
Sorry, det var bara första delen av inlägget som var svar på ditt inlägg. Resten var en kommentar till lite andra inlägg intrådenJag har i min mening inte haft en särskilt kritisk hållning här utan en mer nyfiken. Till hur stor del går det att reducera frågan "Vad är den svenska stilen?" till "Vad skiljer DoD från DnD?"?
To each his own, men jag tycker för min del att det känns rimligare att ta fasta på sådant som har nån form av belägg för själva sakförhållandet samt gärna indikation på att det har spelat någon roll. T.ex. kunde man ta utgångspunkten i hur fantasy faktiskt *hade* introducerats i Sverige tidigare i medier med mycket större spridning än rollspel, i den fantasylitteratur som faktiskt fanns på folkbiblioteken, skolbiblioteken, i serietidningar, i populärvetenskap, i recensioner, i intervjuer, på TV och på bio och i de många äventyren som faktiskt hade dungeons i fokus. Om du kan hitta tydliga Astrid-trådar nånstans i svenska rollspel, så by all means, då är det jätteintressant! Att äventyrsspel dominerade är ju ovedersägligt under 80- och början av 90-talet, så det är förstås väldigt rimligt att beakta -- det håller jag med om!Det har du rätt i. Jag tror däremot att alla de grejer som folk tar upp i den här tråden tillsammans åtminstone ger en fingervisning om vilka ingredienser som skapade den ”svenska stilen”.
Att för många av småglien som började spela var DoD första kontakten med ”klassisk fantasy”.
Att ”fantasy” inte var ett begrepp med särskilt mycket bagage här.
Att spelen inte var jättefokuserade på dungeons.
Att många av kidsen hade Lindgrens fantasyböcker som färsk och gemensam referens.
Att Äventyrsspel var extremt dominerande.
Osv.
Gurps har några grejor/uppslag m grottfokus om jag minns rätt till sina fantasy-världar/tillbehörs böcker. Call of Cthulhu har ett antal äventyr där grottkrälande är en del av det hela men det brukar mer vara en del av äventyret än själva fokusen.Hur är det med grottfokus i Hârnmaster, Rolemaster, GURPS, d6-systemet, Traveller, Call of Cthulhu och andra amerikanska spel?
Jag måste bara säga att min första version av Drakar och Demoner kom med tre äventyr:En slående skillnad mellan gamla svenska rollspel och utländska spel från samma tid, är hur lite de svenska spelen fokuserar på dungeons.
Visst, det fanns förvisso dungeons i äventyren men de var inte dominerande. Hos D&D och liknande är min upplevelse att grottan var hela äventyret.
Hm. Det står om rutor och hur stora de är i meter i Chronopia, och jag är rätt säker på att det gör det även i DoD-91. Är det först där det dyker upp?Något jag har sätt i några amerikanska spel från 90-talet/tidigt 00-tal (Feng-Shui o Vampire tror jag det var) är kommentarer att de inte använder sig av småfigurer på rutnätskarotor för att illustrera striderna, att de kände sig tvungna att påpeka detta göra det känns som ett tecken på att det fanns en ingrodd tradition att göra på det sättet i USA. Bortsätt från klipput figurer till ett fåtal av DoD:s grejer (varav en var för slagfält) så har jag inte stöt på någon sådant i Sverige
Haha, skulle gärna forska i detta men... vem har tid och ork liksom? Enklare att gissa.To each his own, men jag tycker för min del att det känns rimligare att ta fasta på sådant som har nån form av belägg för själva sakförhållandet samt gärna indikation på att det har spelat någon roll. T.ex. kunde man ta utgångspunkten i hur fantasy faktiskt *hade* introducerats i Sverige tidigare i medier med mycket större spridning än rollspel, i den fantasylitteratur som faktiskt fanns på folkbiblioteken, skolbiblioteken, i serietidningar, i populärvetenskap, i recensioner, i intervjuer, på TV och på bio och i de många äventyren som faktiskt hade dungeons i fokus. Om du kan hitta tydliga Astrid-trådar nånstans i svenska rollspel, så by all means, då är det jätteintressant! Att äventyrsspel dominerade är ju ovedersägligt under 80- och början av 90-talet, så det är förstås väldigt rimligt att beakta -- det håller jag med om!
Hälsar
Christian
Det är nog rätt.Det är lätt att förföras av sin egen berättelse eller retorik runt "det svenska".
Rutnätten på kartor o att rutorna representerar en viss kvadratsträcka har varit med längre än så minst sedan första boxen, men själva iden att du har stora rutor (eller andra geometriska former) där du sätter tennfigurer/liknade o flyttar runt för att representera var alla är i striden o vad de kan nå är inte något som tycks förekommaHm. Det står om rutor och hur stora de är i meter i Chronopia, och jag är rätt säker på att det gör det även i DoD-91. Är det först där det dyker upp?
Det låter spännande!Det är nog rätt.
Samtidigt är det hur vi som skribenter formats av de svenska spelen som skulle kunna vara det som idag skapar en "svensk stil" som gör att många svenska rollspels slår an även hos en internationell publik. Och då blir kanske de andra aspekterna du tar om upp samhället minst lika viktiga som vad som stod i böckerna.
Jag får ta med mig det som sägs i den här tråden för att formulera en frågeställning kring detta, och inte ha ambitionen att besvara frågan utan mest väcka tankar kring det.
Nja, min poäng var den motsatta. Vi som sitter och pratar här om detta killgissar inte från höften. Många av oss har varit med redan från början och pratar och arbetar med väldigt många andra som också varit med från början. Vi tar ju inte riktigt avstamp i vårt egna första möte med DoD och tror att resten av Sveriges erfarenhet är exakt densamma. Vi tar avstamp i att ha diskuterat detta i 20 år. Jag skulle snarare säga att vi, som kollektiv, vet rätt bra hur den svenska spelscenen sett ut sedan 80-talet och kan nog, givet att vi enas om några kriterier, peka ut en hel del som kan betraktas vara det som format just den svenska spelkulturen.Som vanligt när vi diskuterar historia här blir det slående hur lite vi vet.
Men Äventyrsspel sålde väl tennfigurer till Drakar och Demoner?men själva iden att du har stora rutor (eller andra geometriska former) där du sätter tennfigurer/liknade o flyttar runt för att representera var alla är i striden o vad de kan nå är inte något som tycks förekomma