Sedan hänger ju inte all lore ihop heller. Men jag skulle inte säga att det är djup som har drivit spelets författare. Världen ser ut som den gör för att passa varumärke, figurspel etc. Grunden är dock originell nog för att kännas fräsch.
Det är jag helt med på, och det är därför jag tycker att lapptäckesvärldar ofta känns ologiska. Samtidigt finns det lapptäckesväldar där enskilda lappar har ett djup, men där bristerna uppenbarar sig när man tittar över lappgränserna. Utan att ha läst särskilt mycket om Mundana har jag en känsla av att det är ett exempel på detta, alltså att det finns ett lokalt djup men inte en sammanhängande helhet.
Ingen trodde Putin skulle angripa Ukraina på riktigt. Nu ser det ut som att Ryssland kommer bli ekonomiskt som Nordkorea, att Rysslands arme gick från att vara den bästa i världen till den näst bästa i Ukraina på en månad.
Det är mycket möjligt i en allmän definition. Jag siktade dock inte på någon sådan utan gav bara min högst personliga syn på ordet djup.
Jag var på väg att skriva ett långt svar om Ryssland och historia och grejer, men sen insåg jag att det enda svar som behövs är det här:
Handling drivs av personer, inte av världar. Djup uppstår som ett förhållningssätt till det som personerna ställer till med. Men i slutänden är ju hela diskussionen rätt svår att summera på ett enda sätt, eftersom rollspel kan handla om att läsa, samla, skriva, världsbygga, spelleda, spela, speldesigna, och en blandning av vilka som helst av dem (eller ett starkt ställningstagande mot någon av dem, för den delen).
Det här är väl sanning med modifikation. De som gjort djupare analyser på det här området säger att det fanns ledtrådar som tydde på att det här skulle ske med tiden (Krim-halvön som ett exempel) så att det kom som en överraskning handlade mer om ovilja att se vad som skedde. Utan att gå allt för djupt blir det här samma dilemma som setts vid andra konflikter där en stat börjat expandera eller utöva kontroll över angränsande stater medan övriga stater med inflytande mer eller mindre stått passiva. Så oväntat nej, i en grund analys kan det se oväntat ut i en djupare analys så fanns det flera faktorer som talade för skeendet.
Man brukar ofta säga att djup-upplevelsen i Tolkien mycket handlar om att det tydligt märks att det finns mycket mer av världen än vad som direkt framställs i berättelsen. Får man en throw-away line om en gammal alvkung känns det (helt korrekt) som att det finns en berättelse där, bara en vi inte får oss till livs just nu.
Det här är också problematiskt för det är sällan så att en ledare blir irrationell eller galen om vi ser till kontexten i vilken den befinner sig. Det är just dessa stämplar och markörer på saker vi inte förstår som gör att djupet försvinner. En enkel förklaringsmodell som slår helt fel. Det är otroligt sällan vi har en galen, irrationell ledare vid rodret som skapar turbulens. Anledningen att det ser irrationellt ut är för att vi saknar förståelse för alla faktorer som resulterade i det beslut som ledaren slutligen tog, i regel är den irrationell ledaren i slutet väldigt beräknad och kunnig, vi gör denne en tjänst och oss själva en otjänst genom att kalla denne irrationell då vi inte kan komma åt fenomenet som ledde fram till handlandet.
Är det inte egentligen exakt samma sak med "räls"? Den som uppskattar de stora skrivna episka kampanjerna kommer ju inte känna igen sig i rälsproblematiseringen heller.
Lättviktig? Lättbegriplig? De flesta saker som har mycket djup kräver också mycket jobb att sätta sig in i, vilket inte alltid är önskvärt. (Fast inte nödvändigtvis - man kan tänka sig en setting där djupet upptäcks efterhand, något som är vanligt i litterära upplägg, som Tolkien igen.)
Det är lugnt. Jag förstår att jag förenklade fantasiskt. Poängen var att vi är förvirrade och okunniga. Varför kan inte rollpersonerna också vara det? Är det inte roligare om de också är det?
Som jag skrev förstår jag att det kan vara roligt som en SL-grej eller världsbyggargrej.
Jag vet inte. Jag lyssnar gärna på argument. Men när jag läste tråden kände jag mig inte så övertygad att "djup" är så bra för spelupplevelsen vid bordet, så jag provade att lägga fram ett annat perspektiv för att se hur argumenten ser ut.
Självklart. Jag menade bara att vi som upplever det här nu kan inte entydigt förstå det. Rollpersonerna behöver heller inte förstå det.
Nej, men om man spelar rollspel i just den här konflikten, så spelar Putins sanna motiv ingen roll, och de är heller inte helt kända. Det som är viktigt för att förstå "känslan" är att han förefaller vara (någorlunda) irrationell och oförutsägbar.
Det här är dock helt riktigt och ibland kan det vara skönt.
Det här är intressant, jag som spelare hade dock gärna kommit till en punkt där min första tes motbevisas. Att jag gick runt med ett falskt narrativ som inte alls stämde, för det skulle resultera i en aha-upplevelse och få mig mer investerad i det som händer. Saker var inte så enkla som de första verkade! Det finns en större bild att ta hänsyn till. Detta skulle driva mig vidare i att utforska vad som egentligen ligger bakom. Sen finns det en gräns, blir det endast en resa med flertal aha-upplevelser utan en punkt där det går att bygga en rimlig slutsats skulle jag tröttna. På så sätt vill jag som spelare förmodligen ha lite djup, eller åtminstone en känsla av samband och sammanhang. En förklaring som går djupare än enkla stämplar.
Jag tycker om att spela rollpersoner som är kompetenta, och jag tycker om att, genom rollspel, utforska spelvärlden. Då är det en fördel om spelvärlden känns som att den finns på riktigt, och inte uppfinns allt eftersom jag upptäcker den. För då finns det ju ingen spelvärld att upptäcka.
Det kan, uppenbarligen, också vara roligt som spelar-grej.
Fast det beror väl på hur bordet ser ut och vilka som sitter kring det? Det går ju aldrig någonsin att säga att något är "bra för spelupplevelsen kring bordet" på något universellt plan.
Men det viktiga för att spelvärlden ska kännas djup är att om man kollar Putins personliga historia och Rysslands historia så finns de där, och de hänger ihop, och de är formade av materiella omständigheter. Putin är inte bara irrationell för att SL behövde en irrationell diktator, utan för att allt hänger ihop. Han, liksom andra "irrationella" despoter, har uppstått ur ett historiskt och materiellt sammanhang.
