Nekromanti Vad är läskigt?

[MandaWall]

Läskig musik ger ju en läsking stämmning. Tänk som film musik.. läskig musik gör att man blir lite röädd och glad film musik gör att man blir glad

 

[anth]

Vad gör den läskiga musiken som skapar en skrämmande stämning?

Visas enklast med exempel när musiken INTE är läskig:

Musik är helt enkelt väldigt bra på att skapa känslor: glädje, sorg, rädsla,...

 

[kwarnberg]

Ska ha Benny Hill som bakgrundsmusik i alla strider i fortsättningen när vi spelar Trail of Cthulhu.

 

[RasmusL]

Visas enklast med exempel när musiken INTE är läskig:

Musik är helt enkelt väldigt bra på att skapa känslor: glädje, sorg, rädsla,...

Är det dissonans i associationerna som gör att det inte känns läskigt? Att musiken kommunicerar något som vi förknippar med något humoristiskt vilket helt formar bildernas mening?

 

[RasmusL]

Läskig musik ger ju en läsking stämmning. Tänk som film musik.. läskig musik gör att man blir lite röädd och glad film musik gör att man blir glad

Ja, men vad mer specifikt i "läskig" musik tror du gör att den läskiga känslan skapas? Om vi ska försöka bryta ner och/eller förklara, varför tycker vi att läskig musik är läskig?

 

[kwarnberg]

Ja, men vad mer specifikt i "läskig" musik tror du gör att den läskiga känslan skapas? Om vi ska försöka bryta ner och/eller förklara, varför tycker vi att läskig musik är läskig?

https://en.wikipedia.org/wiki/Tritone är väl ett klassiskt exempel.

 

[RasmusL]

https://en.wikipedia.org/wiki/Tritone är väl ett klassiskt exempel.

Det är helt klart en förklaring men jag var ute efter något lite mindre mekaniskt ^_^

 

[Genesis]

Inte ens obehag inför en situation?

Inte säker på vad du menar med detta. Jag har nog aldrig känt obehag när jag spelat rollspel. Jag är inte så känslosam av mig, antar jag. Jag har väldigt svårt för att bli rädd eller arg. Sorg kan jag däremot känna ibland när jag spelar rollspel. Men när jag typ lajvat barn som lever under en alkoholiserad far har jag spelat ut en hel del obehag och rädsla, men jag kan inte säga att jag har känt någon bleed.

 

[Björn den gode]

Jag har väldigt svårt för att bli rädd eller arg.

Av ren nyfikenhet, är det "Jag har väldigt svårt för att bli rädd eller arg." eller "Jag har väldigt svårt för att bli rädd eller arg, när jag spelar rollspel"?

Enklate exemplet är väl, blir du rädd "på riktigt" av skräckfilm?

 

[Björn den gode]

Det här är ju faktiskt ett element som skulle kunna användas i upplevelsedesign även om det aktuella exemplet är tragiskt. Frågan är om en kan närma sig hot mot spelare utan att det per automatik blir jävligt osympatiskt, omoraliskt och idiotiskt?

Är det inte det som sker i den mest klassiska typen av rollspel? Om du gör bort dig nu så dör din karaktär som du har levlat upp i tre år och du måste börja om med en lvl-1 gubbe. För det är ju på sätt och vis ett 'hot' fast som hör spelet till och därför kanske inte så väldigt omoraliskt? För det finns ju i det fallet en rejäl negativ konsekvens för mig som spelare, jag kommer inte kunna vara med resten av spelkvällen (tar ju tid att göra en ny roll) och även när jag kan vara med igen så kommer jag vara mycket sämre än resten. Det borde ju göra folk rädda "på riktigt" för att bli av med sin gubbe.

 

[Björn den gode]

Ja, så jäkla rätt. "Öppen och redo" var ju ett fantastiskt tankeväckande sätt att se på det som gläntar dörrar till hypnos och gruppmentalitet och liknande! "Skrattandet" är ju också en sådan försvarsmekanism... När vi inte undertrycker dem så blir det jäkligt svårt att göra låtsas-rädsla verklig, men när vi anstränger oss för att hålla oss gravallvarliga? Att lura vårt undermedvetna genom att inte släppa ut övertrycket?

Kammarlajvet "Nice Guys" hade som en av reglerna att ingen fick skratta, le eller skämta bort något som hände i spel. I vart fall jag upplevde som oerhört effektfullt.

 

[Jocke]

När jag höll på mycket med skräckspel så var jag av åsikten att SL måste skrämma spelarna. Och det kräver ju att man redan från början har ett så pass "säkert" rum att spelarna kan tillåta sig att bli rädda. Det hjälper också att följa nån slags formula. Att man tex gör tre "jump scares" som markeras högre och högre i verkligheten. Vid den första slår man i bordet. Vid den andra reser man sig upp och skriker till, vid den tredje tar man i rejält.

Senaste gången jag skrämde mina spelare var när vi spelade det extremt rälsade friformscenariot Ur Afgrunden, där spelet - förutsätt att du som SL följer scenanvisningarna efter bästa förmåga - bygger upp till en otroligt spöklik avslutning.

Alltså: Jag tror att rälsing, återkommande mönster och tydliga avgränsningar är bra verktyg för att skrämma sina vänner på. Och det är på nått sett det som det handlar om.

 

[RasmusL]

återkommande mönster och tydliga avgränsningar är bra verktyg för att skrämma sina vänner på.

Jag tror att jag är med på vad du pratar om men skulle du ändå orka brodera ut lite kring dina tankar och associationer runt begreppen?

 

[RasmusL]

Kammarlajvet "Nice Guys" hade som en av reglerna att ingen fick skratta, le eller skämta bort något som hände i spel. I vart fall jag upplevde som oerhört effektfullt.

Det här är ju asspännande! Vill/orkar du berätta mer ingående?

 

[.113]

När vi ville köra mer seriöst, oavsett genre, så brukare vi alltid köra typ 30 minuter snack I början sen Inget skitsnack på hela Spelet just för att mystic, skräck, intriger osv inte ska förstöras av ett dåligt skämt eller så.

Numera kör vi så sällan att det är mer fokus på själva umgänget så då blir Det som det blir bara, huvudsaken alla har kul. Men då kör vi mer lättsamma kampanjer istället.

 

[Mundo]

Lustigt nog så funkade det där bättre när gruppen var yngre för, på något sätt, så var rollspel nytt och därför togs det mer seriöst. Att försöka sig på skräck nu handlar mer om stämning om något annat men det kan bli lite att man tappar för någons mobil går, någon kommenterar om något off-topic, någon ska bara på toa etc.

När vi var typ elva-tolv körde vi en kampanj där jag var SL och gruppen gick ned i en grotta för att skelett och zombie-röja, något som min snart trettio-års-genomsnittsålder grupp skulle gäspa åt idag fick dem alla att sitta på kanten på sina stolar, med rummet nedsläkt och enda ljuset från levande ljus vid mina tärningar (jag slog åt spelarna också, för vi hade inget stort bord att sitta runt).

Då jäklar var det spänning i rummet när de följde efter fotspåren som bara plötsligt slutade mitt i rummet.

Numera är det mest skrämmande som har med rollspel att göra wrnu:s offtopic-trådar.

 

[anth]

Är det dissonans i associationerna som gör att det inte känns läskigt? Att musiken kommunicerar något som vi förknippar med något humoristiskt vilket helt formar bildernas mening?

Jag är fel person att svara på sånt här. Någon som läst lite musikteori, som Basenanji, borde svara istället.
"Benny Hill"-musiken (Yakety Sax) uppfattas som glad och tokrolig (speciellt om man sett Benny Hill). Att lägga sån musik över en skräckscen visar att vår hörsel är viktigare än vår syn när det gäller att skapa känslor.

Skräckmusikens syfte är att förmedla att någonting är fel. Mörka bas-toner är mer skrämmande än ljusa toner (kanske för att mörka djurljud brukar komma från större farligare djur - jmfr. lejonvrål med muspip). Använd udda/ovanliga instrument, använd udda takter, använd dissonanta ljud, använd ambienta ljud, variera volymen o.s.v.
Skräckmusik kan sammanfattas med att där gör man allt som man aldrig skulle göra med vanlig musik.

Här är en bra guide:
http://www.forbisthemighty.com/pages/how_to_write_horror_music.htm

Här är exempel på bra skräckmusik enligt mig:
Alien: https://www.youtube.com/watch?v=8C4ONi0YOhk&index=9&list=PLvTLBWhP0Vwm5H2MaK2v1CGy7lT_FV539
John Carpenters Prince of Darkness: https://www.youtube.com/watch?v=CTVFlMy5kdw
Helraiser: https://www.youtube.com/watch?v=o1Z-tQDHprE&t=23m1s

 

[anth]

Lustigt nog så funkade det där bättre när gruppen var yngre för, på något sätt, så var rollspel nytt och därför togs det mer seriöst.

Det ser jag snarare som helt naturligt.
Ju yngre man är ju lättare har man att leva sig in i spelet. En av anledningarna till att vuxna inte leker är för att de inte har "barnasinnet" kvar, de har förlorat förmågan att leva sig in.
Skulle jag ta ett skräckäventyr, som mina jämnåriga spelvänner skulle gäspa åt, och spelleda för ett gäng tolvåringar som aldrig rollspelat skräck så skulle de stackars barnen antagligen drömma mardrömmar efteråt.
Det finns en anledning till att man måste vara 15 år för att se barnförbjuden film.

 

[Genesis]

Av ren nyfikenhet, är det "Jag har väldigt svårt för att bli rädd eller arg." eller "Jag har väldigt svårt för att bli rädd eller arg, när jag spelar rollspel"?

Det förstnämnda. Arg har jag nog aldrig varit. Jag har aldrig tappat humöret eller liknande, sagt eller gjort saker "i affekt" som jag senare ångrat. Rädsla är inte heller riktigt så lätt. jag har blivit jagad längs gatan av män med machete, men jag fick aldrig "panik" eller tappade fattningen, och hade sinnesnärvaro nog att försöka dölja mobilen när jag fick ge dem plånkan efter att de hunnit upp mig och huggit mig i huvudet.

Enklate exemplet är väl, blir du rädd "på riktigt" av skräckfilm?

Nä, det har inte hänt. Nu ser jag rätt sällan på skräckfilm, men när jag gjort det har jag mest funnit det ganska tråkigt.

 

[Rhodryn]

Vad i rollspel är läskigt? Farligt? Obehagligt? Har du någonsin upplevt skräck, en känsla av fara eller obehag eller liknande "på riktigt" kring spelbordet?

Tekniskt sätt nej, aldrig. Och det är trots att jag har haft turen att ha haft ett par tre stycken riktigt bra spelledare.


Jag säger "tekniskt sätt" för att jag har haft känslor av ogillande till vissa situationer i rollspelande och LARP'ande (som jag har gjort lite utav). Och det handlar om hela den där sociala aspecten av rollspelande... att faktiskt spela ut sin karaktär, prata ur dens röst, hantera sociala situationer i spelet, etc.

Men det har aldrig varit pga spelen i sig... utan för att det är sådant som jag till olika nivåer kan ha, och har, problem med i vardagslivet. Jag är inte den typen av person som skulle plötsligt börja sjunga eller dansa eller något... göra mig "löjlig" eller allt vad det nu än kan vara. Jag har till och med svårt med att gapskratta helt öppet bland andra... har alltid varit extremt återhållsam med allt sådant, inclusive de flesta andra känslor. Har alltid varit extremt återhållsam som person i det sociala, och det krävs väldigt mycket för att jag ska släppa ens en liten gnutta av den kontrollen över mig själv.


Dock så har jag aldrig faktiskt varit rädd för något i rollspel som jag har spelat... skulle aldrig kunna vara rädd för något som att spela Cthulu eller allt vad det nu än kan vara heller. Faktiskt... de flesta skräckfilmer (och böcker för den delen) tråkar ut mig, de ger mig helt enkelt ingenting... jag behöver allt som oftast något specifikt med sådana för att jag ska vara intresserad alls i dem... t.ex Sci-Fi baserade skräckfilmer är oftast helt ok, för att det är Sci-Fi. Men rädd blir jag inte igentligen... jumpscares kan ju funka på mig, men det handlar ju mer om att vara oberedd på något snarare än rädsla och skräck. XD


Så som sagt, tekniskt sätt nej. Bara sociala grejer som kan effektera mig i rollspel, och jag undviker det allt som oftast så långt jag kan... men som sagt inte pga rollspelet i sig. Det är ju inte så att jag aldrig har spelat med på på grejer, "rollspelat" min karaktär i diverse situationer med tal och så... men de är extremt få, och allt som oftast så har det varit i situationer där SL av någon anledning envisades med att jag var tvungen till att "rollspela" det... vilket kan irritera mig på det sättet att jag kan störa mig på en del situationer där SL/spelarna anser att min förmåga att göra något överskrider min karaktärs förmåga att göra det (oavsätt om jag är bättre eller sämre på det).