Vad brukar du spela för rollpersoner?

[Lanina]

Försökte se om det redan fanns en tråd, men hittade det inte.

Har du någon viss typ av rollpersoner du brukar oftast spela?
Alltifrån vilken roll i gruppen (ledare, följare, fajtern, osv), yrke, kön, ålder...?

Jag försöker variera mig, men bland mina typiska drag finns:

• Präst, akademiker eller helare är yrken jag ofta känner mig dragen till.
• Gärna "second in command", den som har mycket åsikter om hur vi gör saker men vill inte vara ledare.
• Ska ha något personlighetsdrag jag finner negativt, så att det finns plats för positiv karaktärsutveckling. T ex, fördomsfull, hycklande eller skrytsam.
• Om det är ett spel med mycket crunch, så fegar jag ofta ur de mest regeltunga klasserna/yrkena/förmågorna. Vadå, ska jag orka sätta mig in i några specialregler?
• Jag försöker variera mig när det gäller kön och ålder, men har hittills aldrig spelat ett förpubertalt barn, och inte heller någon som är icke-binär eller trans. Det närmsta var när jag försökte göra något Mulan-aktigt i 7th Sea och ville spela en tjej utklädd till kille.
• Om jag spelar en ung man så tenderar han ofta att vara en wannabe-kvinnotjusare som inte förstår hur dålig han är på det (á la Johnny Bravo) eller feminin bög.
  

Jag ser ju liknande mönster i min rollspelsgrupp, där folk tenderar att skapa en viss typ av rollpersoner eller få en viss roll i gruppdynamiken. Till den grad att jag och min man ibland ser på tv-serier eller filmer, så brukar vi peka att ut "den där personen är någon som skulle kunna spelas av <rollspelskompis>".

 

[Mogger]

Finns nog en drös trådar om detta, men om vi bara skulle försöka hitta nya ämnen skulle forumet dö snabbt!

Jag brukar alltid vilja spela adelsmän eller folk med status. Gärna lagom arroganta. Men jag gillar slump i RP-skapandet just för att kunna hitta nya infallsvinklar. Egentligen gillar jag mest ädlingar för att då får jag skapa en vapensköld och fundera lite på släktträd m.m. Sånt tycker jag är kul.

Jag spelar däremot aldrig trollkarl/magiker. Vet inte riktigt varför men det känns inte kul. Jag har testat någon enstaka gång men det har alltid runnit ut i sanden.

 

[Rymdhamster]

Nu på äldre dar spelar jag nästan alltid en ganska straightforward fighter. Nån som är bra på att slåss, och gillar att slåss. Sen spelar jag dem förvisso ganska återhållsamt; jag rusar inte in i strid om inte det är den väg resten av gruppen väljer att gå. Men jag finner det avkopplande enkelt, och det är gångbart i nästan alla grupper och oavsett hur trött jag är.

Spelar man en dedikerad diplomat måste man alltid hålla sig skärpt, och olika grupper kan ha väldigt olika uppfattning om hur man hanterar sociala situationer.

Allternativt gillar jag att spela en typ mekaniker. Nån som pillar med prylar och bygger saker. Eller en tjuv! Båda de är också roliga, men lite mer systemberoende =)

 

[Skarpskytten]

Jag spelar gärna någon slags motsats till mig själv: obildade tölpar med praktiska färdigheter och våldskapital, gärna pratglada/högljudda extroverter. Då jag har dåligt minne/sinne för detaljer och är allmänt oslug lämnar jag gärna detta med att gissa SLs-plan (vilket är den spelstil jag har spelat mest som spelare) till någon annan. Min roligaste rollfigur någonsin var detta koncept med volymen uppskruvad till max har jag skrivit om här: https://www.rollspel.nu/threads/karaktärer-från-a-till-Ö.64012/#post-960933.

 

[krank]

Jag brukar tänka att jag i princip mest spelar mig själv fast med lite olika kostymer. Ibland lite närmare så som jag skulle vilja vara, hur jag ser mig själv. Andra gånger mer fokuserat på mina negativa sidor. Ytterligare andra gånger blir det mer typ "mig fast med nån grej utbytt".

Men i grunden tänker jag mig ofta lösningsfokuserade karaktärer som tar kommandot om ingen annan gör det, gärna kommer på planer och funderar ut lösningar på mysterier. Strukturerade och rationella up to a point. Blir lätt frustrerade av folk som agerar på ett kontraproduktivt eller emotionellt sätt.

Rent mekaniskt brukar jag försöka designa karaktären så att spelmekaniken ska få så få chanser som möjligt att fucka med mina planer. Om vi har ett regelsystem där man måste slå Finna Dolda Ting för att hitta ledtrådar och tanken är att det ska finnas moment av att lösa mysterier, då satsar jag allt jag har på att bli bra på det. Om det finns sätt att minimera slumpens verkan gör jag det – t.ex. i valet mellan att få +2 eller +1t6 så väljer jag +2. Jag är asdålig på att opta och undviker helst alla roller och förmågor som kräver krångliga specialregler. Jag gillar förmågor som kan användas kreativt utanför själva regeldelen. Om fördelen "fotografiskt minne" eller motsvarande finns så köper jag alltid den.

Om vi förväntas hålla på och slåss, dvs att äventyren ibland innehåller våldsamheter vi inte kan undvika, så försöker jag hitta mekaniskt enklast möjliga sätt att vara någorlunda duglig i strid. Helst något sätt som inte kostar en massa poäng; som sagt vill jag ju ha Finna Dolda Ting och Fotografiskt minne…

Dessutom, om vi spelar i modern tid så måste jag ha högt i vad det nu är för färdighet man har för att vara bra på tech och datorer. Appropå det här med att hitta sätt att undvika att reglerna fäller krokben. Jag avskyr verkligen tanken på att spela en rollperson där jag som spelare kan komma på en smart lösning men min rollperson är för dum/okunnig för att få samma idé. Det är också en av anledningarna till att mina rollpersoner typ är variationer av mig: det underlättar när man vill kombinera rollpersonsinlevelse och diegetiska val med att spela med fokus på att lösa äventyret.

Skulle vi av någon anledning spela fantasy är det väldigt sannolikt att jag spelar magiker. Det är ju det närmaste mig själv jag kommer i sådana miljöer – något slags intellektuell akademiker liksom. Bröliga barbarer och sådant lämnar jag åt folk som inte får allergiska utslag av sånt. (Det här är en av anledningarna till att jag inte gillar fantasy)

Kön varierar. Det blir väl ofta män, men jag är liksom inte så personligen investerad i min könsidentitet att det spelar så stor roll för min inlevelse direkt. Jag kallar mig inte ickebinär eller så, jag är helt OK med att vara cisman, men jag skiter egentligen i vilket. Det är inte en viktig del i mitt identitetsbygge. Jag har spelat män, kvinnor och varelser utan könsidentitet. Inte så många transpersoner, men det tror jag delvis har att göra med att jag varit spelare extremt få gånger sedan jag började få lite mer grepp om vad det innebär.

 

[Ram]

Jag spelar väldigt ofta en Jack-of-all-trades. Jag skapar ofta en bakgrundshistoria som motiverar att karaktären kan slåss, föra sig i sociala sammanhang, överleva lite i vildmark, bra eller mycket bra på iaktagelsefärdigheter och sedan en trave mer eller mindre random färdigheter. Ofta en person av låg adel eller högre borgare, alltid typ tredje barn eller så för att inte ha saker som arvsansvar eller liknande och mer större rörelsefrihet så att säga. Jag spelar också gärna en second-in-command-typ och tar det lite som min roll att lösa problem som uppstår även om jag inte alls drar mig för att skapa dem på egen hand.

Om jag inte skall spela kortscenarion förståss. Då är det betydligt mer särpräglade och extroverta karaktärer.

 

[Oldtimer]

Jag kan nog redogöra för alla mina spelade rollfigurer i modern tid, då det bara i en av mina spelgrupper där jag fått chansen att spela själv. Så...

D&D 3e: Halfling rogue, female, lite multi-classing, men annars i princip schablonen av en halfling rogue.
D&D 4e: Half-orc fighter, male, beväpnad med knogjärn och älskade att brotta ner sina fiender och banka sönder dem. Inte den smartaste i gruppen.
D&D 4e: Gnome warlock/swordmage/bard, male, älskade att teleportera omkring och vara ett allmänt irritationsmoment för fienden.
D&D 4e: Deva pacifist cleric, male, maxade alla sina healing skills och gjorde inte mycket annat än läkte sina allierade.
WH40K: Adepta Sororitas, female (duh), brutal och utan fruktan, föredrog att krossa demoner i närstrid med sin warhammer.
WH40K: Noble, male, silvertunga med maxade sociala färdigheter som alltid förväntade sig att kunna snacka sig ur alla situationer.
WH40K: Noble, male, akademiker som doktorerat inom medicin, lärde sig så småningom (lite motvilligt) även första hjälpen (sådant har man ju undersköterskor till).
Star Wars: Droid, gender-less, mechanic droid, som utökat sin programmering till att även kunna laga köttsäckar (= levande varelser).

När jag tittar tillbaka ser det ut som en blandning av support-roll och brutal smasher.

 

[Quadrante]

Då jag varit spelledare 9 gånger av tio och gestaltat en massa olika personer, djur och väsen … så hemfaller jag oftast åt att spela någon värdelös. En som inte bidrar med mycket. Om det krävs manipulerar jag systemet så jag blir sämre.

 

[GVDT]

Jag är en obotlig slumpare så finns det mekanik att slumpa fram sin gubbe så gör jag gärna det. Allt från grundisar, yrke till utseende och värderingar/livsmål. Man har spelat konstiga gubbar...

 

[Genesis]

Jag försöker aktivt att variera mig och ser det som en kul utmaning att spela någon som är annorlunda från vad jag vanligtvis spelar, men jag har ett par typer jag återkommer till.

Jag insåg för ett tag sedan att jag har en tendens att spela kompetenta kvinnor med dåligt självförtroende. Väldigt osäker, pratar nedvärderande om sig själv, i något fall med panikångestattacker. Men någonstans i berättelsen visar det sig att hon är sjukt duktig på något. Antingen sitt jobb eller något annat (två gånger var det konst).

Saklig högstatus har jag spelat litegrann och tycker är kul. Och jag älskar att spela någon som är lite ironisk och slängd i käften.

Och eftersom jag själv är ingenjör och jobbar på konsultbolag är det inte ovanligt att jag spelar folk i samma bransch. Inte nödvändigtvis mekanikingenjörer som jag, men projektledare, mjukvaruutvecklare, testansvariga och liknande har dykt upp en del.

 

[Mekanurg]

Under de senaste åren har jag spelat bildade mänskliga cis-män i hyfsat mogen ålder.

• Karibien 1718: Piratfartygets timmerman (en McGyver i pirateran) som var en fransk fd smugglare i landsflykt.
• Maryland 1938: En antinazistisk fransk adelsman (vicomte de la Fère, pluspoäng för alla som förstår blinkningen), stormästare i savate, Balkanveteran från första världskriget.
• Humoristisk space opera: En småspydig rymdskeppstekniker, måttligt lojal mot sina omänskliga bossar.
• Babylon 323 BC: En kretensisk ruin- & gravplundrare, tillika bågskytt.
• Kina 1923: En mandarintalande tysk-judisk ingenjör (från den fd tyska kolonin i Shantung), maskinchef på det pansartåg som utgjorde äventyrarnas bas.

 

[luddwig]

Jag tror att jag dras till rollpersoner som inte direkt vill stå i fokus utan mer arbetar i bakgrunden, om de arbetar alls. Det kan också vara så att de mest är närvarande och inte engagerar sig särskilt mycket i en eventuell handling. Jag tror att jag spelar så som en motreaktion till allt spelledande där jag måste ha koll hela tiden. Tror också att jag lockas av lite smått knepiga karaktärer, som min sura och principfasta "Dirty Harry som kvinna" i WFRP. Kanske har @Bifur , @Lodin2000 , @Lightshy eller @Rymdhamster sett något annat mönster? Det är ju mestadels i ert sällskap jag varit spelare på senare år.

 

[Rymdhamster]

Kanske har [...]@Rymdhamster sett något annat mönster?

Kompetent, tystlåten krigare är väl det mönster jag sett =)

 

[luddwig]

Kompetent, tystlåten krigare är väl det mönster jag sett =)

Ja, det stämmer onekligen in på Zkark, Smoke och Renate.

Edit: Till nästa kampanj ska jag kopiera en viss medspelare och göra en högljudd rollperson som bara tror att han kan slåss.

 

[Rickard]

En sak jag har gemensamt är att inga av mina rollpersoner kan slåss, eftersom stridssystem är så jäkla tråkiga i rollspel. Nu har jag kört spel som D&D5 och The One Ring där jag var i princip tvungen att ta vapenfärdigheter. Jag brukar ta ett personlighetsdrag och dra det till sin spets. Nu för tiden så försöker jag väva in hur min rollperson också kommer att förändras.

• Jag spelade en ung mörkhyad man som bara ville bort från Coriolis-stationen. Han var en näsvis reporter som aldrig sett sin pappa och som hade en fiende (som jag lät spelledaren få bygga vidare på).
• Spelade en prisjägare till hobkvinna som mest levt med osynliga älvor hela sitt liv och tytt sig till dem. Hon hade svårt att få kontakt med andra humanoider på grund av det, men skulle börja inse att hon måste vara närvarande i båda världar. Såg upp till de religiösa för att de vandöda var älvornas fiender. Hon hade lite aspbergers-drag, där hon snöat lite lite väl mycket kring kunskap om odöda.
• Körde också en kvinnlig tjuv som drömde mardrömmar (en nackdel) och hade en förbannelse som gjorde att hennes by och familj gick under. Hon var alkoholist. Runt medelåldern. Tänkte att hon skulle lära sig lita på andra, men också att andra kunde börja lita på henne.
• En annan karaktär var en kvinnlig smed som förutsett framtiden (en fördel) och visste att hon hade ett större kall än vara bakom ässjan. Hon gick från smed till att vara en krigsledare för en klan till att bli förkastad av samma klan.
• Den enda karaktär jag spelar nu är ett yngre halvtroll som troligtvis är ett barn mellan en trollpacka och en klanshövding. Det är ryktet han själv spridit åtminstone. Hyperintelligent och försöker ta den enklaste vägen, ofta genom att låta andra utföra hans vilja. En bard och magisk präst.

Så det enda jag kan se är att jag gärna spelar folk som har någon magisk förmåga. I regel skapar jag karaktären utifrån inspiration från regelsystemet mer än att jag har en färdig mall innan jag sätter mig ned och spelar. Mörkhyade personer spelar jag extremt sällan, men skulle vilja delvis skylla det på eurocentrismen i världarna.

Som person är jag en snackare så det brukar väl komma in i spel.

 

[Rangertheman]

I fantasyspel drar jag åt hybrider mellan krigare och helare. De är inga uttalade ledare, men leder gärna genom att gå före. De brukar ha dåligt tålamod med seghet, och driver gärna på för att saker och ting ska hända. Många av dem är rätt lika mig utifrån hur jag är i min yrkesroll. Män eller kvinnor spelar ingen roll, utan jag väljer utifrån vad som passar bäst för just den rollpersonen. Jag spelar dem ändå på samma sätt oavsett kön. Sexualitet är inget som förekommer i våra spel, så det påverkar inte heller på något sätt.

 

[Bifur]

Hm de senaste åren, lite ur huvudet.

• En fixare i Sprawl, kvinna
• En Verenanovis i Warhammer, man
• En riddare (duh!) i Pedragon, man (duh!)
• En journalist/författare i CoC, kvinna
• Polis i CoC, man
• En dunedain-krigare i Merp, man
• En Taal-novis I Burning Wheel, kvinna

Så rätt olika typer. Men jag skulle gissa att jag ändå har några återkommande drag. Skulle tro att jag gillar lite mer intellektuella, eller i alla fall RP med någon slags bildning, särskilt i förmoderna settings. Tror också RPn ganska ofta får en informell ledarroll, vilket i sin tur tror beror på att jag ofta blir engagerad i intrigen och drar i sådant som uppfattas vara gemensamma frågor.

 

[Franz]

Jag har nog inte någon särskild typ jag spelar. De senaste gångerna har jag bland annat spelat en skrupelfri försäljare, en halvt alkoholiserad sjöman, en glömsk och lite klen gammal krigsveteran och en Errol Flynn-aktig fäktare. Jag brukar föredra att inte spela karaktärer som är jättegamla eller som är smartare än vad jag själv är (men jag är ju såpass smart att det aldrig är någon begränsning, hehe ).

 

[zonk]

Jag tänker alltid att jag ska göra någon liten skojfrisk filur som kan magi, men oftast brukar det bli någon stor, brutal jäkel med lättsamt förhållande till andras liv och hälsa. Ibland har det blivit en magiker med en sund skepsis mot att själv involvera sig i direkta stridigheter.

 

[Hägerstrand]

Om möjligheten finns så slumpar jag gärna.

När jag väljer själv tenderar jag att spela ganska vidriga eller tragiska personer. I nordiska väsen spelade jag en akademiker som sprang runt och skulle mäta skallar på lokalbefolkningen.

Men det är oftast jag som spelleder längre kampanjer i min primära grupp, så när jag skapar karaktärer vet jag från början att de blir kortlivade.