Intresserad av andras rollpersoner blir jag nog framför allt när dessa rollpersoner knyter an till den övergripande kampanjplotten, till metastoryn och så vidare. När de är en del av pusslet. Det är ju i princip alltid där mitt intresse ligger; jag vill Uppleva Plotten och jag vill Klara Äventyret och jag vill Lösa Mysteriet. Rollpersonerna/spelarna behöver inte känna till mer än vad jag och min rollperson känner till, men så länge de på något sätt innebär eller förkroppsligar en ledtråd eller pusselbit till det hela så blir jag garanterat intresserad.
(Märk väl: det betyder inte att jag nödvändigtvis tycker att det alltid är en bra idé att konstruera sina kampanjer på det viset. Faktum är att det ofta blir en fallgrop: om spelaren vars rollperson är en viktig pusselbit slutar spela med gruppen krävs ofta någon form av ganska otillfredsställande speciallösningar. För mig är det verkligen, verkligen inte något krav att jag ska vara "intresserad av de andras rollpersoner" för att jag ska ha roligt kring spelbordet. Jag är i grunden inte så… intresserad av människor eller människoöden eller så. Men det var inte frågan; frågan var hur man får mig intresserad av rollpersonen.)
Engagerad i andras rollpersoner blir jag nog framför allt när jag blir frustrerad eller arg. Det är ju också ett slags engagemang, liksom. Och när det sker i spel så är det inte ens alltid något negativt för spelupplevelsen i stort; mitt sekundära mål efter att Klara Äventyret är ju att få uppleva min rollperson inifrån, och ibland blir såklart rollpersonen sur, arg, frustrerad.
Ofta blir mina rollpersoner frustrerade av ungefär samma saker som jag blir frustrerad av: irrationalitet, beslut som fattas på basis av känslor snarare än rationalitet, när någon man förväntas samarbeta med mer eller mindre medvetet saboterar det gemensamma arbetet, kortsiktiga beslut, sidetracking när man har en uppgift. De av andras rollpersoner som mest engagerar mig blir alltså de som fattar egoistiska, kortsiktiga, känslomässiga beslut på bekostnad av att Klara Äventyret. När de drar iväg i egna riktningar. Värst är det då när de dessutom är "lättsinniga" och "lekfulla" kring det hela och inte bryr sig så mycket om de negativa konsekvenserna. När de egentligen är naiva och snälla och inte vill något illa, så kan man ju inte ens bli legitimt arg på dem eller ge dem en utskällning. Då blir jag väldigt frustrerad. Och därmed väldigt… engagerad. Känslomässiga spelevinkar som inte bryr sig om att Klara Äventyret är alltså min kryptonit här.
(Märk väl alltså: det här är inte nödvändigtvis något negativt. Så länge vi inte helt derailar från äventyret är jag egentligen ganska nöjd, och med åren har jag mött såpass många av andras rollpersoner som funkar såhär att den där frustrationen nästan hör till rollspelandet. Det ger det ju om inte annat en annan dimension, och dessutom ökad realism: känslostyrda, kortsiktiga fåntrattar stöter man ju på hela tiden IRL också.)
En annan typ av rollperson som verkligen engagerar mig är väl då också mobbare. Personer med makt, antingen i form av resurser eller bara våldskapital, som utnyttjar den makten för att trycka ner och förnedra utan att man kan göra något tillbaka. Sånt får mig att känna alla de känslor jag själv kände under de år jag var mobbad; maktlöshet, frustration. Det här kan funka i små doser för mig, funkar bättre med SLP:er som man förr eller senare får tillfredsställelsen att vinna över. När andra rollpersoner är mobbare finns det väldigt få sätt att lösa det konstruktivt. Senast jag hade en rollperson som (mer eller mindre rättfärdigt) upplevde sig mobbad och utanför i gruppen så var jag visserligen väldigt engagerad, men det slutade också med att jag högg resten av gruppen i ryggen och sålde ut dem till våra fiender i den kampanjen. Det var en smutsig "vinst", för det betydde ju att jag gav upp det jag egentligen vill fokusera på – kampanjen, metaplotten – till förmån för extremt otillfredsställande hämnd. Som dessutom gjorde att de andra spelarna blev rätt purkna på mig under en tid, eftersom de (med viss rätta) tyckte att jag saboterat kampanjen.
Jag vet att det finns de som betraktar sånt som rent strålande drama, men jag tycker ganska illa om drama överlag. Så den sortens negativt engagemang i andras rollpersoner slipper jag helst. Så när jag får vara spelare numera så brukar jag försöka skapa rollpersoner som är bättre på att hantera sådana situationer. För "dramat" och "engagemanget" är inte värt det.