Vad får er engagerade i andras rollpersoner?

[kwarnberg]

Jag har kommit till insikt om mig själv och mitt rollspelande. Det handlar om vad som får mig intresserad av och engagerad i andra spelares rollpersoner (både som spelledare och medspelare).

För att jag ska bry mig om en rollperson behöver jag förstå den. Jag vill veta dess inre tankar och känsloliv, jag vill förstå vad som motiverar den, skrämmer den, får den att ticka. Då snackar vi inte om backstory - det sista jag vill göra är att höra om din bakgrund eller läsa din backstory. Däremot gärna specifika händelser som väldigt tydligt påverkar ditt agerande, dina övertygelser, rädslor och lögner du intalar dig själv.

Bästa sättet att få mig intresserad i din rollperson är genom att öppna upp den. Fläk ut dess inre och låt mig grotta ner mig i det. Mysterier och hemligheter får mig att tappa intresset. Hemliga och mystiska rollpersoner - som hemlighåller för mig som spelare varför hen är som hen är - får mig också att inte vilja ta reda på det.

Hur funkar ni kring det här? Vad får er intresserade av de andras rollpersoner? Hur ska de presenteras för att ni på bästa sätt ska engagera sig i dem?

 

[IcarusDream]

Jag tycker alltid sånt är lätt. Jag är ganska empatisk och har lätt att engagera sig. Det är bara att släppa fokuset på sig själv, lägga behovet av att vara i centrum åt sidan, sedan lyssna på medspelarna och försöka spela på det. Är deras karaktär rädd, försök skydda dem. Tala med dem ingame om saker de nämner.

Så länge man inte försöker framhäva sig själv hela tiden för att man tycker att man själv är bäst hela tiden så brukar det vara lätt.

 

[Rymdhamster]

Det som krävs är att jag förstår din rollperson, inte behöver läsa något, och att du gör det lätt för mig att interagera med dig.

Det sista betyder inte att du måste gå med på allt jag föreslår, utan bara att du möter mig halvvägs (vilket även du skall kunna förvänta dig av mig, så klart).

 

[Rymdhamster]

Det som krävs är att jag förstår din rollperson, inte behöver läsa något, och att du gör det lätt för mig att interagera med dig.

Det sista betyder inte att du måste gå med på allt jag föreslår, utan bara att du möter mig halvvägs (vilket även du skall kunna förvänta dig av mig, så klart).

Ja just det, och vad jag tycker är ett bra sätt att åstadkomma allt det där på är att helt enkelt berätta inte bara vad din rollperson gör, utan också vad din rollperson känner och tänker i många fall.

Det är lite ovant, inte alla tänker på det. Men istället för att bara säga "jag backar undan lite" kan du berätta "Wulgar känner sig osäker i sociala sammanhang, så han drar sig tillbaka några steg och försöker ställa sig ibakgrunden i hopp om att ingen börjar prata med honom."

En del kan tycka att sånt börjar trilla över i metaspelande, men jag tycker man ska vara lite tollerant most sånt i sånna här sammanhang.

 

[Franz]

Att din rollperson är konsekvent, jag kan reta mig på spelare som exempelvis gör en fredlig bonde som sedan utan förklaring blir en murder hobo (har hänt på riktigt). Att din rollperson anstränger sig för att få till en rolig och intressant gruppdynamik. Att du aktivt spelar din rollperson, jag har personligen svårt för spelare som är helt tysta ett helt spelpass och verkar mer intresserad av att lyssna på berättelsen istället för att själv delta. Att du som spelare inte avbryter i tid och otid och börjar prata om andra saker, eller för timslånga regeldiskussioner mitt i (detta har kanske mer med spelaren att göra än typ av rollperson, men om en spelare beter sig så blir jag automatiskt ointresserad av dennes rollperson hur spännande denna än egentligen är).

 

[kwarnberg]

[...] istället för att bara säga "jag backar undan lite" kan du berätta "Wulgar känner sig osäker i sociala sammanhang, så han drar sig tillbaka några steg och försöker ställa sig ibakgrunden i hopp om att ingen börjar prata med honom."

Det här ser jag ju som en superresurs! Plötsligt har jag fått info om rollpersonen som kan användas för att skapa intressanta situationer, både som SL eller medspelare. Jag kan ju använda det här för att sätta Wulgar i en jobbig sits, där han tvingas göra ett svårt val, eller hamnar utanför sin comfort zone. Det hade aldrig gått om man bara sa "jag backar undan lite".

Sen föredrar jag ju att spela i första person, så jag skulle nog beskrivit det som "Jag känner mig osäker i sociala sammanhang..."

 

[Franz]

Åh glömde: Att du säger det till rollperson säger, inte berättar vad den säger. Om spelgruppen exempelvis får ett uppdrag och en rollperson som spelar en girig dvärg säger: "Vid min farfars dubbelyxa! Menar du att jag ska riskera mitt dvärgiska skägg för några ynka guldmynt?!" istället för att säga: "Min rollperson är ju girig av sig så jag frågar om inte belöningen kan bli lite högre". Samma sak i strider, spela din rollperson även där. Ta inte en paus i spelandet och slå tärningar som dig själv. Blir du träffad, säg inte med ett besviket muttrande: "Attans, min gubbe förlorade två KP!" utan utbrist: "Blod och förbannelse! Orchkräket genomborrade min arm!!!"

 

[Franz]

Ja just det, och vad jag tycker är ett bra sätt att åstadkomma allt det där på är att helt enkelt berätta inte bara vad din rollperson gör, utan också vad din rollperson känner och tänker i många fall.

Det är lite ovant, inte alla tänker på det. Men istället för att bara säga "jag backar undan lite" kan du berätta "Wulgar känner sig osäker i sociala sammanhang, så han drar sig tillbaka några steg och försöker ställa sig ibakgrunden i hopp om att ingen börjar prata med honom."

En del kan tycka att sånt börjar trilla över i metaspelande, men jag tycker man ska vara lite tollerant most sånt i sånna här sammanhang.

Haha, märkte att jag just skrev tvärtemot Jag är lite mer av "show, don't tell", men det är samtidigt ballt att man kan spela på olika sätt

 

[Rymdhamster]

Sen föredrar jag ju att spela i första person, så jag skulle nog beskrivit det som "Jag känner mig osäker i sociala sammanhang..."

Absolut! jag ville bara tydliggöra att det var spelaren som pratade om rollpersonen, och inte om sig själv. Jag tänkte att det skulle kunna bli lite oklart annars i skriven form (Troligtvis mycket mer uppenbart runt spelbordet =).

Haha, märkte att jag just skrev tvärtemot Jag är lite mer av "show, don't tell", men det är samtidigt ballt att man kan spela på olika sätt

Sure.

Problemet jag har med det är att en del inte är särskilt bra skådesspelare och följdaktigen inte kan ge uttryck åt rollpersonernas inre känsloliv som jag som medspelare kan snappa upp. Och då blev det helt plötsligt jobbigt för mig att engagera mig i din rollperson och då kommer jag strunta i det.

Eller så kommer jag dra helt fel slutsatser av det vilket bara kommer leda till att din rollperson framstår som ännu mer märklig när du senare inte lever upp till min felaktiga bild av dig, och jag kommer ge upp att försöka sätta mig in i din rollperson.

Enklare att bara säga det i klarspråk. Eliminiera risken för missförstånd.

 

[entomophobiac]

Grogrund för konflikter och missförstånd. Kontraster. Foils. Jag vill att rollpersoner tar fram det värsta och det bästa ur varandra. Det får jättegärna finnas hemligheter och motsatta mål. Mina favoritberättelser handlar om lögner, svek, intriger, och typ den totala motsatsen till hjältedåd.

Bland de intressantare system för detta jag läst på länge är Kult: Divinity Lost där relationer får ett centralt utrymme för att du ska kunna komma på fötter igen efter traumatiska händelser.

Tycker alldeles för ofta rollpersoner mest blir en bunt stats. "Vad har du i lockpicking?"

 

[Zire]

Deras svagheter.

 

[Rickard]

Deras svagheter.

Ja, det är mycket intressantare än deras styrkor. Vi har en (inkvisitor) i Dogs in the Vineyard som har svagheten Vacker. Det säger så otroligt mycket.

Annars skulle jag säga "gruppen" spelar in väldigt mycket. Om de har en spelstil där man vill engagera sig så spelar det så klart in.

Sedan gör det inte heller om systemet i sig främjar aktivt lyssnande. Jag älskar när den typen av mekaniker kom, där folk som inte var med i scenen kunde bestämma utgången av den. I Zombie Cinema så kan de som inte är med ge en tärning till den person man vill ska lyckas. I The Murder of Mr Crow kan vem som helst bli indragen för att få hjälpa till, så alla måste vara med och lyssna.

 

[Franz]

Sure.

Problemet jag har med det är att en del inte är särskilt bra skådesspelare och följdaktigen inte kan ge uttryck åt rollpersonernas inre känsloliv som jag som medspelare kan snappa upp. Och då blev det helt plötsligt jobbigt för mig att engagera mig i din rollperson och då kommer jag strunta i det.

Eller så kommer jag dra helt fel slutsatser av det vilket bara kommer leda till att din rollperson framstår som ännu mer märklig när du senare inte lever upp till min felaktiga bild av dig, och jag kommer ge upp att försöka sätta mig in i din rollperson.

Enklare att bara säga det i klarspråk. Eliminiera risken för missförstånd.

Det förstår jag. Å andra sidan ger övning färdighet

 

[krank]

Intresserad av andras rollpersoner blir jag nog framför allt när dessa rollpersoner knyter an till den övergripande kampanjplotten, till metastoryn och så vidare. När de är en del av pusslet. Det är ju i princip alltid där mitt intresse ligger; jag vill Uppleva Plotten och jag vill Klara Äventyret och jag vill Lösa Mysteriet. Rollpersonerna/spelarna behöver inte känna till mer än vad jag och min rollperson känner till, men så länge de på något sätt innebär eller förkroppsligar en ledtråd eller pusselbit till det hela så blir jag garanterat intresserad.

(Märk väl: det betyder inte att jag nödvändigtvis tycker att det alltid är en bra idé att konstruera sina kampanjer på det viset. Faktum är att det ofta blir en fallgrop: om spelaren vars rollperson är en viktig pusselbit slutar spela med gruppen krävs ofta någon form av ganska otillfredsställande speciallösningar. För mig är det verkligen, verkligen inte något krav att jag ska vara "intresserad av de andras rollpersoner" för att jag ska ha roligt kring spelbordet. Jag är i grunden inte så… intresserad av människor eller människoöden eller så. Men det var inte frågan; frågan var hur man får mig intresserad av rollpersonen.)


Engagerad i andras rollpersoner blir jag nog framför allt när jag blir frustrerad eller arg. Det är ju också ett slags engagemang, liksom. Och när det sker i spel så är det inte ens alltid något negativt för spelupplevelsen i stort; mitt sekundära mål efter att Klara Äventyret är ju att få uppleva min rollperson inifrån, och ibland blir såklart rollpersonen sur, arg, frustrerad.

Ofta blir mina rollpersoner frustrerade av ungefär samma saker som jag blir frustrerad av: irrationalitet, beslut som fattas på basis av känslor snarare än rationalitet, när någon man förväntas samarbeta med mer eller mindre medvetet saboterar det gemensamma arbetet, kortsiktiga beslut, sidetracking när man har en uppgift. De av andras rollpersoner som mest engagerar mig blir alltså de som fattar egoistiska, kortsiktiga, känslomässiga beslut på bekostnad av att Klara Äventyret. När de drar iväg i egna riktningar. Värst är det då när de dessutom är "lättsinniga" och "lekfulla" kring det hela och inte bryr sig så mycket om de negativa konsekvenserna. När de egentligen är naiva och snälla och inte vill något illa, så kan man ju inte ens bli legitimt arg på dem eller ge dem en utskällning. Då blir jag väldigt frustrerad. Och därmed väldigt… engagerad. Känslomässiga spelevinkar som inte bryr sig om att Klara Äventyret är alltså min kryptonit här.

(Märk väl alltså: det här är inte nödvändigtvis något negativt. Så länge vi inte helt derailar från äventyret är jag egentligen ganska nöjd, och med åren har jag mött såpass många av andras rollpersoner som funkar såhär att den där frustrationen nästan hör till rollspelandet. Det ger det ju om inte annat en annan dimension, och dessutom ökad realism: känslostyrda, kortsiktiga fåntrattar stöter man ju på hela tiden IRL också.)

En annan typ av rollperson som verkligen engagerar mig är väl då också mobbare. Personer med makt, antingen i form av resurser eller bara våldskapital, som utnyttjar den makten för att trycka ner och förnedra utan att man kan göra något tillbaka. Sånt får mig att känna alla de känslor jag själv kände under de år jag var mobbad; maktlöshet, frustration. Det här kan funka i små doser för mig, funkar bättre med SLP:er som man förr eller senare får tillfredsställelsen att vinna över. När andra rollpersoner är mobbare finns det väldigt få sätt att lösa det konstruktivt. Senast jag hade en rollperson som (mer eller mindre rättfärdigt) upplevde sig mobbad och utanför i gruppen så var jag visserligen väldigt engagerad, men det slutade också med att jag högg resten av gruppen i ryggen och sålde ut dem till våra fiender i den kampanjen. Det var en smutsig "vinst", för det betydde ju att jag gav upp det jag egentligen vill fokusera på – kampanjen, metaplotten – till förmån för extremt otillfredsställande hämnd. Som dessutom gjorde att de andra spelarna blev rätt purkna på mig under en tid, eftersom de (med viss rätta) tyckte att jag saboterat kampanjen.

Jag vet att det finns de som betraktar sånt som rent strålande drama, men jag tycker ganska illa om drama överlag. Så den sortens negativt engagemang i andras rollpersoner slipper jag helst. Så när jag får vara spelare numera så brukar jag försöka skapa rollpersoner som är bättre på att hantera sådana situationer. För "dramat" och "engagemanget" är inte värt det.