Ymir
Liten kantbaron
Jag känner spontant att gritty fantasy-spel ofta verkar bättre än andra på att hålla löftet; Eon är ett praktexempel här, och Burning Wheel också (av intrycket jag fått). Artesia och Qin? Jag vet inte, kanske?
Nekromanti Vad främjar reglerna för typ av spel, egentligen?
- Thread starter Dilandau
- Start date
Jag tycker att Mutant City Blues är det jag läst och spelat som funkar bäst: premissen är CSI med superkrafter och det är precis vad systemet och spelvärlden harmoniskt presenterar och leder till =)Schtajner said:
Ögat
Hero
Saga låter på namnet som att det har något med antingen sagor eller vikingaberättelser att göra. Det gör det inte.
Både Kult och Mutant 2089 verkar vid första anblicken handla om fruktansvärda hemligheter och mörka världar. Istället handlar spelen om tidningsredaktioner som gör virvelvindsattacker.
Dark Heresy handlar om inkvisitionärer som ska åka runt och rensa upp i ödesmättat universum, men eftersom ingen har mer än 30% chans att lyckas med en handling blir spelargruppen mer som jönsonligan.
Just omöjligheten att lyckas är en röd tråd genom många spel.
Både Kult och Mutant 2089 verkar vid första anblicken handla om fruktansvärda hemligheter och mörka världar. Istället handlar spelen om tidningsredaktioner som gör virvelvindsattacker.
Dark Heresy handlar om inkvisitionärer som ska åka runt och rensa upp i ödesmättat universum, men eftersom ingen har mer än 30% chans att lyckas med en handling blir spelargruppen mer som jönsonligan.
Just omöjligheten att lyckas är en röd tråd genom många spel.
Ymir
Liten kantbaron
Eon, Neotech, Buffy, Angel och möjligen Witchcraft är de enda spel jag någonsin spelat där jag kännt att min rollperson blivit tillräckligt bra från början. I alla andra system, undantagslöst, upplever jag att jag inte får tillräckligt med poäng/skills när jag gör en rollperson för att representera min vision av en hyfsat kompetent och mångsidig (i.e; realistisk) person. Jag hatar rollspelspremissen att man ska börja som en patetisk sopa längst ned på näringskedjan (though det givetvis finns vissa tillfällen när den motsvarar min vision med ett karaktärskoncept).
Ymir
Liten kantbaron
Hela Vampires premiss är att man är sämst i stan när spelet börjar, ffs. ALLA spelledarpersoner i de utgivna kampanjböckerna har bättre stats än en nyskapad rollperson, tillochmed den menlösa artonåriga dhampir-tjejen i Gehenna och dräggen i Mexico City by Night som blev embraceade för ett år sen (Jagged Andy i MbN är den enda slp jag kan hitta som har sämre stats än en nyskapad rollperson).
Så nej, absolut inte. Systemet kan dock få en att känna att man har lagom värden i enstaka stat, det finns inget hinder för att få bra skills från början tex, men det är alltid på bekostnad av andra saker man också borde kunna, med resultatet att SLP:er inte bara framstår som mer kompetenta pga att de alltid har fler disciplinduttar, utan också mer mångsida för att de totalt sett har många, många fler duttar i sina attribut och färdigheter.
Så nej, absolut inte. Systemet kan dock få en att känna att man har lagom värden i enstaka stat, det finns inget hinder för att få bra skills från början tex, men det är alltid på bekostnad av andra saker man också borde kunna, med resultatet att SLP:er inte bara framstår som mer kompetenta pga att de alltid har fler disciplinduttar, utan också mer mångsida för att de totalt sett har många, många fler duttar i sina attribut och färdigheter.
Ymir
Liten kantbaron
Du har helt rätt, men jag trodde du svarade på mitt påstående, dvs "Eon, Neotech, Buffy, Angel och möjligen Witchcraft är de enda spel jag någonsin spelat där jag kännt att min rollperson blivit tillräckligt bra från början. I alla andra system, undantagslöst, upplever jag att jag inte får tillräckligt med poäng/skills när jag gör en rollperson för att representera min vision av en hyfsat kompetent och mångsidig (i.e; realistisk) person" (min emfas).
That being said, om det nu är premissen i Vampire, så tycker jag den misslyckas; det där känns inte alls som premissen i moduler som Cairo by Night och andra sent i utgivningen, där verkar tanken snarare vara att rollpersonerna är hyfsat kompetenta typer. I tidiga Vampire fanns onekligen en idé att man skulle vara sämst i stan, men det känns som den börjat försvinna redan i början av 3rd edition - utom i regelsystemet.
That being said, om det nu är premissen i Vampire, så tycker jag den misslyckas; det där känns inte alls som premissen i moduler som Cairo by Night och andra sent i utgivningen, där verkar tanken snarare vara att rollpersonerna är hyfsat kompetenta typer. I tidiga Vampire fanns onekligen en idé att man skulle vara sämst i stan, men det känns som den börjat försvinna redan i början av 3rd edition - utom i regelsystemet.
DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,856
Big Eyes, Small Mouth aviseras som ett animespel medan det i själva verket är GURPS fast med grönt eller lila hår.
Om spelets regler skulle världen till slut bara bestå av supermäktiga personer och monster som mest går runt och blänger på varandra, för det behövs ett fummel (1 på 36) för att en superblaffocool varelse ska kunna ha chans att skada en annan. Alla mindre saker har nog strykit med i de tidigare fajterna. (gäller ej tredje utgåvan)
Om spelets regler skulle världen till slut bara bestå av supermäktiga personer och monster som mest går runt och blänger på varandra, för det behövs ett fummel (1 på 36) för att en superblaffocool varelse ska kunna ha chans att skada en annan. Alla mindre saker har nog strykit med i de tidigare fajterna. (gäller ej tredje utgåvan)
Botulf
Hero
- Joined
- 25 Dec 2008
- Messages
- 1,265
Det enda Gumshoe jag haft någon erfarenhet av (ett spelmöte) är Trail of Cthulhu. Och tja.. det gör rätt mycket som det lovar. Alltså Call of Cthulhu från utgångspunkten från en deckarnovell. Tyvärr var äventyret ett av de mer pulpiga så kunde inte göra någon rättvis bedömning av det. Men annars så verkar Gumshoe(ToC) hålla mycket av vad det lovar.krank said:
Botulf
Hero
- Joined
- 25 Dec 2008
- Messages
- 1,265
Faktiskt undrar jag om inte det är premissen för 99% av alla rollspel som skrivits.
De flesta spel jag spelat eller läst, oavsett genre, sitter fast i utgångspunkten att man ska börja spela en askass karaktär. Sedan dör den och så börjar man om. Med förhoppningen att en dag... en dag... efter åratal/månader(i realtid) av äventyrande och långdragna kampanjer så kommer den lille grisbonden kanske bli en riktigt badass viktig person i världen. Ett ideal som i praktiken de flesta spelgrupper aldrig hinner komma till då de splittras långt innan detta. Eller så dukar det hela under av systemtyngd då få spel hanterar mäktiga/heroiska karaktärer smidigt. Men det kanske bara är mina egna dåliga erfarenheter.
Ett, för mig, helt orealistiskt synsätt som spelkonstruktörer faller tillbaka på hela tiden.
Sedan är ju inte alla spel heller skrivna för att spela hjältar. Men det jag menar är att snarare så är de flesta rollpersoner i de system jag spelat nästan alltid börjar som taffliga klantarslen(rent spelmekaniskt alltså) som inte på långa vägar skulle kunna kallas för kompetenta yrkesutövare. Det kanske bara ses som en feature för stora flertalet? Jag vet inte men sådant får mig avtänd på spel. Alltså även som spelledare. Och inte bara att vara tvungen att spela sådana karaktärer själv.
Min misstanke är att en stor del av fenomenet handlar om att spelledare - och för all del spelskapare - tolkar färdighetsvärdena som hur stor chans man har när det är lugnt och skönt. Jag brukar tolka värdena som vad man har i praktiken när skiten träffar fläkten; dvs i stressiga situationer. Kan man ta tid på sig eller det inte är stress slår man inte, alternativt får massiva plus...
Mogger
Hipsteranka
Ja, alla rollspel (och fantasyromaner) utgår från Hjältens resa och då blir det så.
Svarte Faraonen
Sumer is icumen in
Nej. De allra flesta rollspel utgår från idén om att rollpersonen ska förbättras, men det är inte samma sak som Hjältens resa (som är en överanvänd teori utan särskild legitimitet). Var finns Hjältens resa i klassiska Traveller, till exempel?Måns said: