Det som gjorde det så fantastiskt för mig, och tror jag färgat en stor del av vad jag gillar sen den dagen jag först spelade det:
- Mos Mosel som tidigare pekats på som en relativt öppen situation. Det finns inga måsten. Det givna uppdraget och kopplingarna till von Rinj går ju att justera om en önskar, har spellett det någon gång där alla karaktärer är bosatta i Mos Mosel från början, Wolf kommer dit och mystiska saker händer. Det går såklart att göra det bättre och mer utav en än öppnare situation, men som introäventyr tycker jag det är riktigt bra. Följande äventyr blev ju aldrig riktigt lika öppna (tvärtom rätt rälsade).
- Det nära. Vi spelade otroligt mycket med en vägatlas och en del terrängkartor som setting. Det var vår värld. Den + monster och fynd blev mutant för oss. Världen växte ut från det och i vägatlasen ritades gränserna för Pyri och andra platser in om det behövdes. Detta klickar i det fria med Mos Mosel än mer, men också kanske utforskandet utifrån vad vi som spelare vet finns i relation till en SLs fantasi. Utforska vad som finns kvar av bunkrar och tunnelbanesystem under Stockholm? Vi hade alla kanske inte ens åkt tunnelbana men alla kunde föreställa sig det, men hur skulle det se ut efter katastrofen? Utforska vad som finns kvar av en lokal gruva? Vi hade alla varit på studiebesök där, men nu, efter katastrofen, fanns det något av värde kvar? Eller som i vårt fall, otroligt mycket spel centrerades kring herrgården på orten där vi bodde, nedgången och övergiven lappade vi ihop den och vägatlas + terrängkartor fungerade som grund för att hitta de resurser vi behövde. Sågverket på centralorten, sen länge nedbränd och övergiven, men finns det plankor kvar? Men också, älgar, muterade vässlor och igelkottar, rubbitar, osv. Det var vår värld, utanför fönstret där vi bodde på landet, men magisk!
- Dråparträd! Shit vad det var en bra grej. Klickade i flera olika saker, lite paranoia, vilka är liler, vilka är det inte? Tror vi spelade ner deras gröna hudton rätt rejält och blev i princip att testa folk med kniv för att kunna avslöja dem. Tycker fortfarande dråparträd är den mest fantastiska skapelsen som petats in i rollspel
- Teknologinivån, när det klickade och blev bra var det magiskt! Vi fick runt med vässade pinnar, ett hagelgevär med ett skott och pilbågar, såklart den obligatoriska egentillverkade skölden från vägskylt, osv. Det var väl också hela problemet med spelet, att från den magin rätt snabbt blev pansarvagn och 500 skott till hagelbrakaren, en Uzi III med små missiler och femton granater i ett bälte hängande runt bröstkorgen. Magin försvann, spelet dog kanske inte men det var aldrig riktigt så speciellt som det var när ett skott var något som var värt att hålla på.
- Avsaknaden/icke överdoserandet av spexhumor. För mig har Mutant alltid varit lila boxen med endel saker från resten, och visst, det finns skämt även här men det exploderade inte till någon slags efterkatastrofen goes studentspex som jag upplevde att det blev senare. Men, jag spelade bara med en och samma grupp här, förstått i fanzines och via andra att det nog fanns en hög dos spexighet även när lila boxen spelades, men för oss var känslan alltid mer om inte allvarlig, så i vart fall mycket närmare westernfilmernas karghet och lite desperationen i vissa actionrullar.
Men, spelet är ju inte på något sätt perfekt, finns en drös saker som saknas. Skulle jag spela det idag skulle jag vilja trycka hårdare på överlevnadsaspekten tex. Regler för att jaga och hitta mat, bättre regler för att hitta fynd baserat på var vi söker och inte bara en enda stor kaotisk fyndtabell, sjukdomar och lite hårdare regler för skador och infektionsrisk osv. Men det har en speciell plats i hjärtat för mig. Första jag spelade, fick slå tärning för dråparträdet när jag letandes efter min kompis kom hem till honom och hans storebror med vänner satt och spelade i vardagsrummet, jag blev nyfiken, fick tärningar i näven och fick agera tärningsrullare i väntan på att min kompis kom hem. Första spelet vi spelade en lång lång kampanj med.
