Vad gör en bra förlaga till ett licensrollspel?

[krank]

Jag var nyss och såg Dune, och kom i Vrållådan in på en av mina vanliga käpphästar: hur dåliga jag tycker de flesta rollspel är, och framför allt licensrollspel. De flesta licensrollspel jag stött på följer ju samma mall: något slags stridsfokuserat och crunchy regelsystem, en "världsbeskrivning" som mest är typ en sammanfattning av filmerna/serierna/tv-serieavsnitten som förlagan beror på, en massa stats på karaktärer i förlagan och så ett urdåligt, linjärt och oinspirerande äventyr. Lätt att skriva.

Men jag tänkte försöka vara lite positiv. Så: Vad gör att en förlaga passar bra för rollspelifiering? Och vilka positiva exempel finns (och vad gör de som är så bra? Varför är de goda exempel på rollspelifiering?)

En tanke jag hade var t.ex. att förlagan bör sakna en ordentlig Big Bad som besegras som del av förlagans plot. Finns det en sådan så låser det ju in väldigt mycket: Det är alltid Någon Annan som är iväg och gör det coola Någon Annanstans. Alternativt att man blir fastlåst vid att spela just förlagans karaktärer.

 

[Hellzon]

Jag tänker mig att det behövs en känsla av att det finns en värld utanför orginalplotten. Star Wars och Sagan om ringen har ju ofattbart detaljerade världar tack var Expanded Universe och Tolkiens nördighet, men faller på att det finns en Big Bad. Jag drog upp Serenity i Vrålan men det faller nog på att världen är ganska tunt beskriven utanför vad Serenity-besättningen träffar på.

 

[krank]

Jag tänker mig att det behövs en känsla av att det finns en värld utanför orginalplotten. Star Wars och Sagan om ringen har ju ofattbart detaljerade världar tack var Expanded Universe och Tolkiens nördighet, men faller på att det finns en Big Bad.

Jag tänker att det här med världsbygget är viktigt. Inte att det är superdetaljerat, men att det är lätt att föreställa sig mer, få en känsla av den vidare världen.

Star Wars tänker jag har funkat så jäkla bra för att det alltid går att tänka sig andra sith lords, andra Imperiegeneraler, andra supervapen och så. Kollar man på mycket SW-spinoff-media så är det ju sånt som är med. Även om Kejsaren och Darth Vader är centrala Big Bads så får åtminstone jag känslan av att det är ganska lätt att tänka sig att imperiet faktiskt fortsätter finnas ett bra tag efter VI – vilket ju också sedan händer i de nya filmerna. Så även om det finns en Big Bad så är den liksom inte "döda X och allt är löst", utan det finns en bredare värld att göra saker med.

 

[krank]

Jag tänker att det också är viktigt att kunna tänka sig nya rollpersoner som liksom är någorlunda on par med förlagans. Och som har liksom en tydlig plats i spelvärlden och ett tydligt uppdrag, liksom. Det måste ju vara tydligt vad man gör i spelet.

Bra exempel (på just det här): Alien och Aliens. Jag har noll problem att komma på nya typ rymdtruckers som tjafsar om lönen. Eller nya marines som kläcker machokommentarer.

Bra exempel: BPRD, spinoffserien till Hellboy. Jag har verkligen inga problem att komma på nya agenter med krafter eller egenheter som är lite lagom pulp-weird. Och det är skittydligt vad de håller på med: de skickas, av byrån, för att undersöka skit. Och sen går det åt helvete.


Jag tänker att superhjältevärldar också är bra på det här, under förutsättning att de inte fått växa sig alltför vilda. Marvel och DC lider ju av att allt redan är gjort, det finns redan en hjälte med krafterna du tänkt dig och namnet är redan taget och allt ni tänkt göra har X-men redan gjort tre gånger bara under Claremont. Men om man tar något superhjälteuniversa där det inte hunnit hända riktigt sådär mycket, så tror jag det funkar bra.

 

[Rymdhamster]

Jag tänker att det är viktigt att hjältarna i förlagan inte "de bästa, coolaste hjältarna i världen". Det ska så att säga finnas utrymme för rollpersonerna att vara precis lika coola och bra utan att det känns konstigt.

Så det kan mycket väl ha fått funnits en "big bad" i förlagan, så länge det är en big bad på en nivå där det finns plats för andra big bad i samma värld.

 

[krank]

Så det kan mycket väl ha fått funnits en "big bad" i förlagan, så länge det är en big bad på en nivå där det finns plats för andra big bad i samma värld.

Absolut! En Big Bad i stil med The Master i Buffy the Vampire Slayer, som ju bara är en ovanligt stark vampyr, är ju en helt annan grej än typ… i dunno. Sauron.

Nackdelen med hot mot hela världen…

 

[Tre solar]

En tydlig estetik, och en fanbase som är insatt i detaljer bortom den huvudsakliga berättelsen. Om vi tänker på filmer är det väl i princip att det finns en scen som sticker ut lite, och som får folk att tänka "jag skulle vilja veta mer om vad som händer där". Typ Star Wars cantina.

Jag tycker Hobbit funkar, Conan funkar. Warhammer 40k, men det kanske inte räknas eftersom det är sin egen förlaga. Star Wars. Arthur-legenden. Blade Runner skulle funka, för det är lätt att tänka att scenerna spelar ut sig annorlunda.

 

[JohanL]

Jag tänker att det också är viktigt att kunna tänka sig nya rollpersoner som liksom är någorlunda on par med förlagans. Och som har liksom en tydlig plats i spelvärlden och ett tydligt uppdrag, liksom. Det måste ju vara tydligt vad man gör i spelet.

Bra exempel (på just det här): Alien och Aliens. Jag har noll problem att komma på nya typ rymdtruckers som tjafsar om lönen. Eller nya marines som kläcker machokommentarer.

Bra exempel: BPRD, spinoffserien till Hellboy. Jag har verkligen inga problem att komma på nya agenter med krafter eller egenheter som är lite lagom pulp-weird. Och det är skittydligt vad de håller på med: de skickas, av byrån, för att undersöka skit. Och sen går det åt helvete.

En annan sak är att det som redan finns inte ska ha gjort slut på handlingen. Det är inte en tillfällighet att alla fungerande Sagan om Ringen-rollspel utspelar sig före Ringens krig. För annars är det NPC:er som gör det enda som verkligen räknas.

Harry Potter är också lurigt om det ska vara kanoniskt - vi vet vad som händer och att det inte är rollpersonerna som gör det viktiga. Mycket bättre att ha en ”historisk” HP-setting i så fall. Eller framtida (vi är ju redan i framtiden, så…).

Pendragon visar både möjligheter och begränsningar med Arthuriana - du kan bli riddare kring Runda bordet, och du kan göra en del äventyr som andra riddare egentligen gjorde. Men du kan inte bli kung i stället för kungen, du kan inte ordna en seger vid Camlan, och du kan inte bli lika tråkigt perfekt som Lancelot eller Galahad.

 

[krank]

Här är en bra förlaga som jag just kom på: Star Trek.

• Inget universum-avslutande hot som Bad Guy.
• Handlingen är inte avslutad.
• Det är lätt att hitta på nya skepp som är ute på five-year-missions. Och för den delen rymdstationer, om man vill köra DS9-grejen. Det är tydligt vad rollpersonerna ska pyssla med: Åka runt och stöta på olika planeter och mysko rymdgrejer, som behöver resoneras med eller lösas på något smart sätt.
• Det är lätt att hitta på nya Big Bads.

 

[JohanL]

Här är en bra förlaga som jag just kom på: Star Trek.

Gissningsvis är det så att ju mer olika saker som gjorts inom settingen, desto mer utrymme finns det för rollpersonerna. WH40K är ett annat uppenbart exempel, även om man där får välja en nisch (Space Marines, Rogue Traders och Inkvisitorer gör olika sorters grejor).

 

[krank]

Gissningsvis är det så att ju mer olika saker som gjorts inom settingen, desto mer utrymme finns det för rollpersonerna.

Jag skulle ju gissa att det är tvärtom: det är ungefär samma saker som möjliggör utrymme åt rollpersoner, som möjliggör andra saker – så att Star Trek fått en massa olika serier och spinoffs etc är för att konceptet redan från dag 1 var ganska öppet och bra. Redan från första säsongen av TOS, när inget alls hade gjorts, så var det ganska rollspelsvänligt =)

Tänker jag, iaf.

 

[krank]

Ytterligare bra exempel: Supernatural.

OK, de eskalerade sina Big Bads till en rent löjlig grad mot slutet, men om man liksom fokuserar på de första säsongerna… När det var typ "en mäktig demon" som var skurken och inte typ… djävulen. Eller gud.

• Lätt att hitta på nya hunters.
• Ingen Gigantisk-Episk Big Bad.
• Lätt att komma på nya mindre big bads.
• Ingen avslutad handling (typ).

 

[Ymir]

Bra licensrollspel bygger på saker som har en tydlig, -unik- stil och känsla, som spelet kan simulera. Saker som vilar mer på sin ståry än en unik stil och känsla är mycket svårare att adaptera.

Exempel:

Tolkien-fantasy är faktiskt inte så lik stereotyp rollspelsfantasy, och har därmed potential att erbjuda något nytt som andra rollspel inte gör. Detta till trots blir Tolkien förlagt till tredje åldern usla rollspel, men det beror på helt andra saker, som redan diskuterats ovan.

Alien är generisk scifi utan särskilt unika element annat än visuella grejer (som dåligt överförs till rollspel), och är därför svår att göra meningsfullt rollspel av. Man kan lika gärna spela tex Coriolis. Samma sak gäller tex Mass Effect-rollspel, och Firefly.

Neon Genesis Evangelion är en extremt unik och knäpp dekonstruktion av mecha-genren, och dess rollspels-mjuk-ripoff Bliss Stage blev följaktligen ganska intressant.

Star Wars har en mycket egen stil och känsla, och har föga förvånande också blivit bra rollspel i flera omgångar. Man vill verkligen spendera tid i den världen.

Dragon Age är extremt generisk fantasy vars selling point är dess specifika story, inte dess stil och känsla, och därför svårt att göra ett meningsfullt rollspel av.

Buffy the Vampire Slayer har en mycket unik stil och känsla med helt egna troper som lätt kan appliceras på andra high school-monsterjägarstårys än Buffys egen men ändå kännas Buffy, och blev därmed också ett riktigt bra rollspel.

 

[Ymir]

Världar blir mycket bättre rollspel om de -inte- micromanageats av sin skapare. Detta är förklaringen på varför Tolkien blir usla rollspel, medan Star Wars-rollspel äger. Big bad:en som diskuteras ovan är inte problemet i någon av settingarna.

Arda är super-mega-über-micromanage:at av Tolkien och hans son, som var en sådan extrem purist att han inte ens skrev nytt material för att täppa till befintliga luckor*, i skarp kontrast till tex Brian Herbert. Arda är ett så fruktansvärt personligt och integrerat världsbygge att man inte ens kan hitta på namn på karaktärer i settingen utan att först sätta sig in i multipla komplexa conlangs. Nästan vad man än gör känner man att man vanhelgar författarens vision. Detta gör rollspel i Arda till en hostile experience, man känner sig inte välkommen att peta i Tolkiens värld.

Star Wars däremot, hade George Lucas en extremt laidback approach till, och han släppte tidigt in ett brett spektrum av folk som skrev romaner, skapade datorspel etc i världen. Till och med Alan Moore var med och gjorde LSD-Star Wars... Detta har fyllt Star Wars utgivningshistoria av konstigheter och material med mycket blandad verkshöjd, och som världsbygge betraktat är Star Wars-galaxen av extremt låg kvalitet jämfört med Arda, men det är en värld man känner sig -välkommen- att hitta på saker med, en värld som känns brokig och gigantisk och rollspelsvänlig, för att ribban är lågt satt. Det är en värld det är lätt att ha roligt i.

Fler exempel på micro-manage:ade, icke-rollspelsvänliga settingar är tex Harry Potter och Dune, medan "shared universes" fulla av random som tex Marvel, DC, Star Trek, Conan och Lovecraft är mycket mer välkomnande som jämförelse.


*Srsly, Christopher Tolkiens nivå av purism är typ osund...han gav ut multipla romaner som han yxat ihop av typ diktfragment och marginalanteckningar och hanterade alla luckor och inkonsekvenser genom utdragna redaktörskommentarer snarare än att skriva en endaste rad egen prosa. Har någon annan son någonsin varit lika petig med sin fars vision?

 

[erikt]

*Srsly, Christopher Tolkiens nivå av purism är typ osund...han gav ut multipla romaner som han yxat ihop av typ diktfragment och marginalanteckningar och hanterade alla luckor och inkonsekvenser genom utdragna redaktörskommentarer snarare än att skriva en endaste rad egen prosa. Har någon annan son någonsin varit lika petig med sin fars vision?

Med Silmarillion som viktigt undantag. Där försökte ju Christopher Tolkien (med bistånd av Guy Gavriel Kay) att lappa och laga ihop diverse halvfärdiga och/eller motsägelsefulla berättelser till en sammanhängande berättelse.

Resten som Christopher Tolkien gett ut är till 90% fotnoter till Silmarillion och i viss mån Bilbo+Ringtrilogin.

 

[Gurgeh]

Buffy/Angel är på många sätt en perfekt värld för rollspel.

* Karaktärerna i serierna samarbetar som en grupp, precis som rollspersonerna förväntas göra.
* Det finns två serier med två olika grupper, så det är uppenbart att äventyret inte måste vara centrerat runt en slayer, utan bara om ett gäng personer som bekämpar övernaturliga hot.
* Striderna i serien fungerar som rollspelsstrider, där fienden och hjältarna slår på varandra utan att stora skador uppstår, tills någon vinner.
* Det finns ett tydligt fokus som gör det lätt att skapa äventyr.

 

[God45]

Jag har vid tillfällen hävdat att Marvel universumet är ett perfekt rollspelsuniversum. Saker som det gör bra:

-Marvel New York är har både allting som vanliga New York har men har också en massa extra saker. Men ingen av de sakerna är nödvändiga! The Baxter Building behöver aldrig dyka upp och det gör inte the Morlock barrens heller. Så du kan ha ett äventyr i normala kloaker eller bland en massa konstiga mutanter (det finns typ 3 civilisationer till nere under New York som jag kan nämna på rak arm som aldrig interagerar om det inte är poängen med storyn. Man skulle kunna spela en hel kanpanj där nere utan att se solljus).

-Det finns så många skurkar! Och skurkarna är antingen sina egna plot hooks eller så är de grundmateriel för att skapa sådana.

-Man har en massa strukturer på plats som kan skapa äventyr men som inte ens behöver dyka upp. Vi har saker som SHIELD, J. Jonah James, multiversumet, anti-mutant racism med mera! Alla de sakerna är etablerade och kan skapa plots men behöver inte dyka upp. Så du kan ha gritty Wolverine äventyr med henen, hennes klonsyster och deras faktiska järv husdjur. Men du kan också ha att SHIELD behöver att de slåss mot jättemonster och ger dem jetpacks.

-Spin-off karaktärer är vanliga! Så även om man vill spela med helt nya karaktärer kan någon spela en Spindel-man.

-Nya hjälte (spelar) grupper skapas hela tiden med typ inga kriusiduler och de får ofta nya/bytar medlemar. Spelarkaraktärernas grupp kommer vara helt naturliga som nya hjältar. Inte märkligare än typ The New Warriors i alla fall.

 

[Troberg]

Först och främst: Är Dune släppt??? Trodde inte det var förrän om fem dagar!

Vad jag ser som en bra spelvärld:

* Även om det finns en övergripande konflikt så måste det finnas utrymme för andra småkonflikter. Det måste finnas plats för fler berättelser än huvudstoryn.

* Ganska väl beskriven. Egentligen behöver den inte vara detaljerat beskriven, men det måste finnas mycket innehåll.

* Det måste finnas utrymme för individualister. Äventyrare är inte direkt "rank and file".

* En tydlig känsla som är lätt att bygga på.

* Det ska kännas som om handlingen är byggd för världen, inte tvärtom.

* Inte någon hemlig backstory som allt bygger på och allt är "klart" när den är avslöjad.

 

[Anthrox]

En värld som existerar utanför plotten den blivit känd för, och en tidsperiod som går att påverka (det är nog därför jag har större förhoppning om att avtar kommer funka bättre, eftersom det finns fler tidsperioder att spela i).

Apropå just Dune (jag har inte hunnit köpa rollspelet än, så jag vet inte hur det är) föreställer jag mig att ett rollspel i det universat skulle vara mer inriktat mot landsraad, husen och de politiska intrigerna, snarare än skiten som händer på arrakis.

Vilket kanske är greppet en ska ta med ett licensspel, hitta mekanikerna som styr världen som ligger bortanför "huvudberättelsen".

 

[kaptendral]

Jag tycker dom viktigaste sakerna är att världen inte är för detaljerad utan antyder en mycket större värld än som visas och att det inte känns avslutat. Det kan innebära att det inte finns en stor big bad, men kan även vara andra saker som tex att världen är räddad. Jag tycker därför att Star Wars var en jättebra värld efter A new hope och till viss del Empire strikes back men blev en ganska dålig värld efter Return of the jedi och har blivit sämre och sämre för varje film, serie och bok som kommit efter det och är nu helt värdelös.