Jag vill nog förstå eller få en känsla för vad spelet är tänkt att göra men jag vill också att reglerna sen skall möta upp gentemot detta. Ta typ gamla Chock, klockrent omslag för det! Jag fattar direkt. Shadowrunomslaget ovan också, fantastiskt, fuck the system och vi håller oss i gränderna! Sagan om Ringens omslag, första svenska boxen, inte den andra, är magiskt då det som pekar på någon slags vila och aktsamhet, något som när Sagan om Ringen sjungit som bäst varit ett stort fokus (röra sig i vildmarken och akta sig för spindlar och orcher typ).
Det absolut absolut absolut bästa omslaget kring detta är nog My life with master. Det signalerar precis vad spelet är och handlar om och synliggör precis de val som spelet kommer förvänta mig att göra. Se här:
Kring Drakar är det väl en fråga om perspektiv också. Signalerar spelet en spelvärld genom att visa upp en ikonisk karaktär (Stjärnornas krig, Sagan om Ringen, Stormbringer) eller signalerar det vem jag ska spela (Shadowrun, My life with master, etc). Jag tycker förvisso att omslaget till drakar är off i känsla, för egentligen signalerar det väl kanske inget av detta, men jag har nog aldrig känt det så mycket som att det är off på grund av att en inte kan spel Elric. Tvärtom. Ex. jag slog fram ett gäng karaktärer i gamla stormbringer-rollspelet för några veckor sedan, ingen av dem var ens i närheten av att kunna vara Elric, men alla så himla mycket något jag skulle kunna föreställa mig dyka upp i Young kingdoms, ex. en en fetlagd kortväxt adelskvinna från Vilmir med en stor gård och en förkärlek för sin blomsterträdgård där hon driver upp diverse sinnesutvidgande blommor och örter eller för den delen jägaren från Eshmir, med 6 hp, fattig och endast ägande kläderna på kroppen och en pilbåge och 12 pilar som begett sig ut i vägen för att hitta ett att att bli hörd av kaosgudarna. Skillnaden för mig är att Stormbringer tillåter dessa karaktärer att finnas till i en värld lik den jag möter när jag läser Moorcock, jag behöver inte spela Elric för att bli nöjd, och väldigt mycket handlar för mig om reglerna kring magi och vilken värld det är de målar upp för mig. Så att jag som spelledare eller jag som spelare kan nyttja dem direkt, eller indirekt via kontakt med SLPs eller genom förberedelser för ett scenario/situation. Om en spelar raw så är det ju bara 2% av alla rollpersoner som kommer från Melniboné, 3% från Pan Tang, osv. Så att spela en karaktär från Melniboné ens i rollspelet där det faktiskt finns som en faktisk möjlighet är ju inte något som en gör speciellt ofta.
Andra bra omslag:
Nine Worlds - Mest för den kosmiska märkligheten kring spelet görs synligt dirket. Jag har fortfarande inte spelat det, men det hör till en av de saker jag hemskt gärna vill spela.
Sorcerer - Jag hör till dem som gillar utseendet på den här boken och jag gillar även originalomslaget. Mycket för att det också säger exakt vad det här är, du spelar någon som drar all din kraft från något annat utanför dig själv.
Holmes och Moldvay D&D - Inte tänkt på det innan jag hörde Luke Crane snacka om Moldvay. Så även om jag i princip sätter likamedtecken mellan moldvay och mentzer rent regelmässigt, så är det intressant hur mentzer bär fram den ensamma hjälten som ett slags avstamp medans holmes och moldvay har gruppen på plats och in action.
Classic Traveller - Boxen, med nödropet från Freetradern Beowulf, jävlarns vad det skapar stämning. Det är svart och öde precis som rymden, och mitt i det ett nödrop. Ah, älskar det.
Burning Empires - Action, drama, rymd. Magiskt bra! Enda som saknas på omslaget är väl en mask också. Men fan vad bra det är annars.
Blossoms are Falling - Kaoset på omslaget påminner mig om inledande kapitlen i Tomoe Gozen-sagan, och eftersom den är det bästa som skrivits över huvud taget så är såklart omslaget magiskt.