Vad gör ett rollspel till OSR? Tips på OSR?

[MattiasLejbrink]

För info så har jag klickat hem Svärd och svartkonst och ser fram emot att förkovra mig i det under julledigheten!

Jag läser era diskussioner och har förstått många av skillnaderna mellan OSR och Trad, som principerna "player skill, not character skill" och "combat as war, not sport" mfl.

Det jag inte förstår dock, är det här:

OSR är mer sandbox än tradspel som ofta är mer railroadat, om man generaliserar lite. Men samtidigt utspelar sig OSR till stor del i dungeons (eller motsvarande) som ju är en väldigt begränsat och kontrollerbart utrymme. Dessutom har väl spelledaren lagt mycket tid på att klura ut hur sin dungeon ska se ut och fungera och kommer därmed vara väldigt mån om att spelarna tar sig dit? På vilket sätt är då OSR mer sandlåda än trad?

Tänker att dungeons är begränsade i rum, men innanför de "väggarna" kan, och uppmuntras, spelarna göra vad som helst - bygga konstiga fällor, ljuga, gräva, bygga oheliga allianser. Trad kan vara oändliga i rum men ändå helt styrda i handling. Mellan två sektioner kan det helt enkelt konstateras att "på något sätt hamnar rollpersonerna på båten som korsar blåa havet och en månad senare står de framför Sultanen av Narnia i hennes palats". Det senare kan kännas begränsande för vissa, men tillåter den som skriver och spelleder att förutsätta vissa nyckelhändelser och bygga upp något episkt. Det hade kanske varit lite trist för A Song of Fire and Ice (avseende den episka storylinen) om Arya Stark skitit i att återvända hem och bara chillat på stranden istället. Men mer fritt för Arya Starks spelare!

Tillägg: visst kan det bli railroad att få rollpersonerna till den förbaskade grottan! Exakt så är många D&D Basic-äventyr upplagda. Äventyret börjar med att spelledare helt sonika läser högt att rollpersonerna haft varsin dröm och därför träffas vid portarna till Silverprinsessans palats. Väl därinne - all bets are off. Vissa gillar ju av den anledningen att improvisera fram även själva dungen, kanske från tabeller.

 

[chrull]

OSR är mer sandbox än tradspel som ofta är mer railroadat, om man generaliserar lite. Men samtidigt utspelar sig OSR till stor del i dungeons (eller motsvarande) som ju är en väldigt begränsat och kontrollerbart utrymme. Dessutom har väl spelledaren lagt mycket tid på att klura ut hur sin dungeon ska se ut och fungera och kommer därmed vara väldigt mån om att spelarna tar sig dit? På vilket sätt är då OSR mer sandlåda än trad?

Reaktionsslaget. Vandrande monster (med reaktionsslag).

Orcherna du träffar på i grottans andra rum kanske vill bli dina vänner. Gruppen med mänskliga präster som finns två rum bort attackerar dig såfort de får syn på dig.

Som DM måste du vara kvickfotad. Tärningarna i OSR styr dig lika mycket som de styr rollpersonerna.

 

[chrull]

Tänker att dungeons är begränsade i rum, men innanför de "väggarna" kan, och uppmuntras, spelarna göra vad som helst - bygga konstiga fällor, ljuga, gräva, bygga oheliga allianser.

Och RIVA väggarna. Literally. Efter några levlar så kommer rollpersonerna bygga om grottan för att ta sig förbi hinder, hitta genvägar etc.

 

[Mogger]

För info så har jag klickat hem Svärd och svartkonst och ser fram emot att förkovra mig i det under julledigheten!

Jag läser era diskussioner och har förstått många av skillnaderna mellan OSR och Trad, som principerna "player skill, not character skill" och "combat as war, not sport" mfl.

Det jag inte förstår dock, är det här:

OSR är mer sandbox än tradspel som ofta är mer railroadat, om man generaliserar lite. Men samtidigt utspelar sig OSR till stor del i dungeons (eller motsvarande) som ju är en väldigt begränsat och kontrollerbart utrymme. Dessutom har väl spelledaren lagt mycket tid på att klura ut hur sin dungeon ska se ut och fungera och kommer därmed vara väldigt mån om att spelarna tar sig dit? På vilket sätt är då OSR mer sandlåda än trad?

Det är nog mer att räls, såvitt jag vet, är rätt ovanligt i OSR. Om det alls finns.

Jag spelar aldrig räls i trad heller men det skulle jag säga är skillnaden.

Skulle dock säga att många tradspel är betydligt mer sandlådiga. De flesta OSR-spel är utan setting, och sandlåda utan setting är bara teori

 

[Dr_Dängrot]

Railroad har inte med äventyrsplatsen att göra utan det handlar mer om äventyrets upplägg.. Det finns en klar röd tråd (Railroad) som spelarna följer vilken bestämmer vart dom skall färdas vilka dom skall träffa på och hur dom personera skall agera medans i sandbox finns det flera platser, fraktioner , personer som det står spelarna helt fritt att besöka eller fullständigt skita i och dom som dom besöker kan dom alliera sig med eller döda eller bussa ena fraktionen på den andra osv . Dess grupper agerar oxå utifrån spelarnas agerande snarare än en av sl förutbestämd plan alltså är spelarna snälla finns det en chans att orcherna är snälla tillbaka men om spelarna är elaka små äventyrare så slår orch hövdingen på krigstrumman

 

[God45]

För info så har jag klickat hem Svärd och svartkonst och ser fram emot att förkovra mig i det under julledigheten!

Jag läser era diskussioner och har förstått många av skillnaderna mellan OSR och Trad, som principerna "player skill, not character skill" och "combat as war, not sport" mfl.

Det jag inte förstår dock, är det här:

OSR är mer sandbox än tradspel som ofta är mer railroadat, om man generaliserar lite. Men samtidigt utspelar sig OSR till stor del i dungeons (eller motsvarande) som ju är en väldigt begränsat och kontrollerbart utrymme. Dessutom har väl spelledaren lagt mycket tid på att klura ut hur sin dungeon ska se ut och fungera och kommer därmed vara väldigt mån om att spelarna tar sig dit? På vilket sätt är då OSR mer sandlåda än trad?

En rejäl megadungeon (som är standard inom OSR kampanjer fokuserade runt dungeons) är så stor att det inte finns självklara vägar genom den.

 

[PhilArt]

Tänker att dungeons är begränsade i rum, men innanför de "väggarna" kan, och uppmuntras, spelarna göra vad som helst - bygga konstiga fällor, ljuga, gräva, bygga oheliga allianser. Trad kan vara oändliga i rum men ändå helt styrda i handling. Mellan två sektioner kan det helt enkelt konstateras att "på något sätt hamnar rollpersonerna på båten som korsar blåa havet och en månad senare står de framför Sultanen av Narnia i hennes palats". Det senare kan kännas begränsande för vissa, men tillåter den som skriver och spelleder att förutsätta vissa nyckelhändelser och bygga upp något episkt. Det hade kanske varit lite trist för A Song of Fire and Ice (avseende den episka storylinen) om Arya Stark skitit i att återvända hem och bara chillat på stranden istället. Men mer fritt för Arya Starks spelare!

Tillägg: visst kan det bli railroad att få rollpersonerna till den förbaskade grottan! Exakt så är många D&D Basic-äventyr upplagda. Äventyret börjar med att spelledare helt sonika läser högt att rollpersonerna haft varsin dröm och därför träffas vid portarna till Silverprinsessans palats. Väl därinne - all bets are off. Vissa gillar ju av den anledningen att improvisera fram även själva dungen, kanske från tabeller.

Jag säger inte emot, men är inte en del av de eftersökta konsekvenserna av en dungeon (oavsett om det är en faktisk grotta, en slottsträdgård eller faster Agdas illa städade vind) att det skapas ett narrativ utan att spelets fokus är narrativt? Spelarna tar sig igenom rum för rum, och på så sätt byggs spelet upp som om det följde en berättelse. Därtill är det ju också så att en dungeon har begränsade in- och utgångar. Således är det ofta väldigt svårt att bara dra om skiten träffar fläkten, så det ökar ju riskmomentet. Slutligen, dungeonen och dess okända faror förklarar ju varför alla dessa skatter finns kvar att ta, och inte redan är insamlade av andra gravplun... förlåt äventyrare eller den lokala allmogen.

 

[Svarte Faraonen]

En viktig grej är att det inte nödvändigtvis bara finns en dungeon. Rollpersonerna kanske har hört rykten om två-tre stycken, avgör vilka de ska undersöka och vilka de ska hålla sig borta från, hur långt in i grottan de ska utforska och liknande. Det är ju inte så att man behöver besluta sig för att "klara" en dungeon, utan det kan räcka med att ge sig in och sedan snabbt röra sig ut när man känner att man har fått en tillräckligt stor haul. Sedan använder man denna för att hyra in några bärare eller liknande, så att man kan få ut mer nästa gång, och så vidare.