Från gruppterapin
Jag: "Hej, jag heter Krister."
Alla andra: "Hej, Krister."
Gruppledaren: "Det är jättemodigt av dig att komma fram så här, Krister. Skulle du vilja tala om vad det är du gör på nätterna?"
Jag: "Jag vet inte... jag menar, liksom, jag vet att det är onormalt, och jag skäms för det..."
Gruppledaren: "Det är inget att skämmas för. Alla har vi våra saker som är onormala."
Jag: "Jag är rädd för vad andra kommer att tycka om mig om jag säger det."
Gruppledaren: "Det är ingen som kommer att tycka illa om dig. Vi sitter alla i samma båt här. Eller hur?"
Alla: "Jaaaa..." (varierat mummel från olika personer som säger att de kommer att acceptera vadän jag säger)
Jag: "Ja, men... liksom... jag sover om nätterna."
(chockad tystnad)
Jag: "Nånstans vid elvatiden på vardagarna så inser jag att jag ska gå upp om åtta timmar och gå till jobbet, så då ser jag det framför mig, en stor klocka som tickar hotfullt, som om den vore kopplad till en bomb eller nåt. Och jag kan inte hjälpa det, men oftast så ger jag efter för det och går och lägger mig. Det är bara på helger, när jag vet att det inte finns någon arbetsgivare som hotar, som jag kan trycka den där klockan åt sidan."
(chockad tystnad)
Jag: "Men vardagarna är en annan femma. Då finns den där jävla klockan där och hotar. Så vad jag gör då är helt enkelt att stänga av datorn, borsta tänderna, utföra resten av de naturliga behoven, fixa i ordning sängen, släcka i hela lägenheten, klä av mig och krypa till kojs."
Otto: "Bara sådär?"
Jag: (nickar) "Bara sådär. Ingen ångest, ingenting, utan bara en inihelsickes pliktkänsla och trötthet. Det är bara tomt."
Gruppledaren: (drar pistol och skjuter mig i huvudet)