Vad gillar du i rollspel men inte i annat - och tvärtom?

[Lanina]

1. Vilka genrer, teman osv tycker du om i rollspel men inte i andra medier (film, böcker, tv-spel osv)?

2. Vilka genrer, teman osv som du tycker om i annat (t ex film eller tv-serier) men inte i rollspel?

Hur kommer det sig, tror du?

1. Jag har svårt för kärleksfilmer, och kritiserar ofta när något som annars är coolt slänger in klyschig romans "bara för att". Typ att i många filmer ska actionhjälten självklart få tjejen i slutet. Det finns undantag, några kärleksfokuserade filmer jag gillat. Men många sådana där klassiska kärlekshistorier ger jag inte mycket för. Däremot i min rollspelsgrupp är jag känd för att ofta blanda in romantiska intriger. Som SL kanske jag ber mina vikingar att hämta jarlens brud åt honom, eller låter skurken motiveras av ohälsosam svartsjuka, eller bara rakt av föreslår att vi ska spela Thirsty Sword Lesbians. Som spelare kan jag verkligen inte tacka nej till romantiska sideplots, flörtar en SLP med min rollperson så är det en viktig SLP nu och jag kommer inte låta SL släppa det. Den längsta Eon-kampanjen jag spelat i har under en lång tid i stort sett drivits av min RPs förälskelse i en annan RP (som både dött, blivit återupplivad och gått över till skurkarna - men det hindrar inte min RP från att tråna!). Skillnaden kan vara att jag ofta tycker romans i film och böcker är oerhört förutsägbar och heteronormativ. Rollspel är ofta mer oförutsägbart pga interaktionen mellan spelarna och SL, + jag kan göra det mer queert om jag vill.

2. Jag har noterat att jag tycker väldigt mycket om science fiction i annan media: böcker, tv-spel, film... Star Trek, Mass Effect, Arrival, 1984, Aniara, osv. Stort fan av genren! Men jag har aldrig lyckats uppnå samma känsla i rollspel. Jag har försökt: vi har spelat Coriolis, två olika sorters licenserade Star Trek-rollspel och Lasers & Feelings. Det kan vara kul och underhållande, men den där förundran och fascinationen slår mig aldrig. Det kan vara för att en stor del av vad jag gillar i Sci-fi är utforskandet av märkliga idéer och det mänskliga psyket (som i Arrival, Dark City) eller surrealistiska upplevelser och overklighetskänslor (som i Annihilation, Paprika). Båda känns svåra att få till i rollspelsformat. Därav blir SF-rollspel ofta "fantasyspel fast i rymden"... Vilket förstås kan vara kul, men inte lika fantastiskt som konstig sci-fi som verkligen får mig att tänka. Jag har hört att Shock: Social Science Fiction borde passa mig, men har ännu inte fått möjligheten att testa.

 

[Genesis]

Citerar mig själv från en tråd på liknande ämne som vi hade nyligen:

Så @Mogger och @Sömniga Isaac nämnde i en annan tråd att de inte är så stora konsumenter av fantasy utanför rollspel. Jag känner att mina egna preferenser varierar en hel del mellan medium, vilket kändes som ett kul ämne att utforska. Så för mig:

Rollspel
I rollspel vill jag ha drama. Jag vill ha känslomässigt tunga ämnen, och gärna komplicerade intriger som tvingar mig att tänka. Jag vill generellt inte ha fantastik, framförallt inte fantasy. Främsta genren är svenskt vardagsdrama, men jag är inte rakt emot att lägga in lite våldsamheter ibland, så länge jag slipper övernaturligheterna, och så länge inte ”striderna” varar längre än ett par minuter. Jag kan dock ibland uppskatta lite scifi och jag diggar ofta surrealism och konstiga berättelser som inte hänger ihop, där logikens regler inte gäller. Pretto och förvirrande. Även historiska draman kan jag gilla.

Romaner
När det gäller romaner är nog mina preferenser ganska lika, men ännu smalare. Ingen scifi, ingen surrealism, inga övernaturligheter; bara berättelser som utspelar sig i vår egen värld, generellt i nutid, men det kan vara författarens nutid, då jag läser en hel del gammalt, typ Balzac och Birger Sjöberg, på sistone. Genren är generellt drama, så inga kriminalromaner eller så. Jag läser dock inte jättemycket fiktion, även om jag blivit bättre på senare tid. Ofta är mitt främsta syfte med läsningen att öva på språket jag läser på, snarare än som ren underhållning.

Film och tv-serier
Här konsumerar jag inte så mycket alls. På sistone har det varit nästan exklusivt anime, eftersom jag pluggar japanska. Intressant nog är det mycket fantastik här, inklusive fantasy, som jag aldrig skulle konsumera i andra medier. Jag tror att det har att göra med att den här sortens media mest är ”dumunderhållning” för mig. Det är inget som ska vara särskilt känslomässigt eller intellektuellt engagerande, vilket jag gärna vill att rollspel och romaner ska vara. Det handlar om att det ska vara lätt att titta på, eftersom jag återigen mest konsumerar för att öva på språket. Det är vad som framförallt driver vad jag konsumerar här: Det ska vara på ett språk jag studerar och det ska vara gratis tillgängligt. Inget på engelska och inget som kostar pengar.

Hur är det för dig?

 

[luddwig]

Fint av @Genesis att påminna om den gamla tråden så även jag citerar mig själv därifrån:

Det jag kan komma på som skiljer är att jag gillar superhjältar i serietidnings- och filmformat, men jag har aldrig spelat ett superhjälterollspel. Jag kan också uppskatta filmer och tv-serier som handlar om brottsutredning, men undviker det i rollspel. Både superhjälteberättelser och brottsutredningar brukar följa vissa strukturer vilka passar dåligt ihop med hur jag vill ha mitt rollspelande.

Förutom berättelsestrukturen tycker jag att kraftnivån är ett problem när det gäller superhjältarna. Jag föredrar helt klart rollspel där rollfigurerna inte är särskilt kraftfulla. Det fungerar i mitt tycke generellt bättre både regel- och äventyrsmässigt. När det gäller brottsutredningarna tycker jag det är väldigt svårt att få till ett samspel mellan logisk struktur, flyt i berättelsen och spelarinflytande. Jag är absolut inte rätt person att skriva sådana äventyr, de kräver alldeles för mycket precision i uppbyggnaden, och jag är heller inte bra på att spelleda dem. Som spelare kan jag dock uppskatta ett solitt deckaräventyr i händerna på en kompetent spelledare.

 

[Mogger]

1. Fantasy
2. Tunga draman om svåra ämnen

 

[Genesis]

Det kan vara för att en stor del av vad jag gillar i Sci-fi är utforskandet av märkliga idéer och det mänskliga psyket (som i Arrival, Dark City) eller surrealistiska upplevelser och overklighetskänslor (som i Annihilation, Paprika). Båda känns svåra att få till i rollspelsformat.

Det är är intressant, för jag finner ju mig själv tvärtom i båda dessa avseenden.

Scifi i mediaform brukar mest kännas som rymdskepp och laser. Men jag är ju inte en stor konsument. Det är också en ganska engelskadominerad genre, som jag ju därför undviker. Men i rollspel kan scifi vara tänkvärt och intellektuellt (och på svenska), och verkligen utmana intellektet. Jag skrev ju Anatman just med det syftet, men till exempel Shock: Social Science Fiction och även Medan världen går under har ju sådana teman. Även flera omgångar av Utpost, som egentligen inte har så mycket som driver spelet i den riktningen, har varit konceptuellt intressanta, med yttre hot som varit saker som "ett replikerande mönster" eller "en AI-psykolog". Det gör att jag kan gilla scifi i rollspel trots att jag undviker det i film och romaner.

Samma sak med surrealism: Det gör sig sjukt bra i rollspel, och jag har haft ett antal extremt häftiga och kraftfulla upplevelser i surrealistiska spel där logikens regler är satta ur spel, där man leker med symbolik, där motsatser kan umgås samtidigt. Jag tycker att det är något som funkar bra i rollspel, men jag har svårt att se att jag skulle kunna få sådana kraftfulla och spännande upplevelser genom att konsumera surrealism i andra medier.

 

[Sömniga Isaac]

Svårt det här var.

2. Vilka genrer, teman osv som du tycker om i annat (t ex film eller tv-serier) men inte i rollspel?
Jag tror det är den här jag kan svara på. Fantasy, jag har verkligen jätte svårt för det i rollspel men fixar det i andra medium (Notera, jag konsumerar inte mycket fantasy utanför rollspel även om jag föredrar genren utanför rollspel).

Fråga 1 var svårare att svara på, för i allt annat finns det ett mycket större överlapp mellan gillar i filmer, böcker osv och gillar även i rollspel.

 

[God45]

Älskar utopisk fiction som Star Trek. Den skiten funkar inte i rollspel. Det blir antingen inte utopiskt eller skittråkigt.

 

[Sömniga Isaac]

Älskar utopisk fiction som Star Trek. Den skiten funkar inte i rollspel. Det blir antingen inte utopiskt eller skittråkigt.

Är det på grund av bristen på starka konflikter eller vad är det som gör att det blir tråkigt? Jag blir genuint nyfiken.

 

[God45]

Är det på grund av bristen på starka konflikter eller vad är det som gör att det blir tråkigt? Jag blir genuint nyfiken.

Jag tror det är några saker.

1: Problemlösningen där de super kompetenta karaktärerna applicerar sina kunskaper till att lösa ett problem är inte intressant om inte spelarna är så kompetenta och är det ett område där alla är kompetenta nog att fejka det så känns det som att vara på jobb.

2: Moraliska problem av typen som dyker upp i Star Trek är inte kul i rollspel. Att debatera om en artificiell person har mänskliga rättigheter är superintressant i film, tv, eller en roman och är öken tråkigt i rollspel.

3: Du måste verkligen sälja mig på en utopia. Jag kan nå suspension of disbelief när Patrick Stewart gör sin grej och jag är en passiv tittare. Men det är trots att konceptet är så absurt. När jag är i skorna på en av karaktärerna är det direkt ”Jag ser noll argument för att inte explodera the Crystal Entity just nu. Alla på?”.

4: Jag jobbar väldigt hårt på att vara en vettig person som tänker på rättssäkerhet, professionalitet och att tolka lagar/rutiner hela dagarna. Det är vägen till att ha en bättre värld. Jag vill inte göra den skiten när vi ska ha kul!

 

[Sömniga Isaac]

Jag tror det är några saker.

1: Problemlösningen där de super kompetenta karaktärerna applicerar sina kunskaper till att lösa ett problem är inte intressant om inte spelarna är så kompetenta och är det ett område där alla är kompetenta nog att fejka det så känns det som att vara på jobb.

2: Moraliska problem av typen som dyker upp i Star Trek är inte kul i rollspel. Att debatera om en artificiell person har mänskliga rättigheter är superintressant i film, tv, eller en roman och är öken tråkigt i rollspel.

3: Du måste verkligen sälja mig på en utopia. Jag kan nå suspension of disbelief när Patrick Stewart gör sin grej och jag är en passiv tittare. Men det är trots att konceptet är så absurt. När jag är i skorna på en av karaktärerna är det direkt ”Jag ser noll argument för att inte explodera the Crystal Entity just nu. Alla på?”.

4: Jag jobbar väldigt hårt på att vara en vettig person som tänker på rättssäkerhet, professionalitet och att tolka lagar/rutiner hela dagarna. Det är vägen till att ha en bättre värld. Jag vill inte göra den skiten när vi ska ha kul!

Tack för ett välutvecklat svar och jag förstår helt hur du tänker. Kan känna igen mig i att inte vilja bland in för mycket av mitt arbete i mitt rollspelande. Däremot har jag en tendens att tycka det är kul att bland in saker jag snappat upp på en kurs jag går när jag sedan ska spela rollspel, men det är nog för att utbildning för mig mest sker för att jag är nyfiken på saker och vill lära mig mer om världen, något som sedan går utmärkt att använda runt spelbordet för att testa koncepten och befästa dessa

 

[Man Mountainman]

Ja jag är väl tråkig och säger "fantasy" som alla andra. Är mycket förtjust i fantasy som rollspelsgenre men har knappt rört en renodlad fantasyroman sen jag var 13.

(Men då menar jag renodlad alternativ-värld-fantasy i traditionen från Tolkien, jag gillar ju en massa annan fantastisk litteratur.)

 

[luddwig]

2: Moraliska problem av typen som dyker upp i Star Trek är inte kul i rollspel. Att debatera om en artificiell person har mänskliga rättigheter är superintressant i film, tv, eller en roman och är öken tråkigt i rollspel.

Jag skulle säga att det kan vara kul, men det hänger väldigt mycket på deltagarna. Jag har spelare i min lokala grupp som utan problem skulle kunna göra rollpersoner med olika värderingar, ägna stora delar av ett spelmöte åt att diskutera olika vinklar med varandra och tycka att det var en grym upplevelse. Ärligt talat går ganska mycket av våra spelmöten redan åt till sånt, men det passar verkligen inte alla.

 

[Lanina]

En annan sak jag kom att tänka på: Deckare och mysterielösning! Kan ha skrivit om den i den gamla tråden (som jag glömde bort existerade). Jag läser i stort sett aldrig deckare och förstår inte andra nordbors besatthet av genren. Kollar extremt sällan på deckare/krim numera också, om man inte räknar in mer övernaturliga/fantastiska mysterier (som Twin Peaks). Även diverse pussel/äventyrsspel där man ska lösa något slags problem med hjälp av ledtrådar är jag absolut skitkass på. Jag klarar bara av att spela Ace Attourney-spelen om min make leder mig genom hela processen.

Men i rollspel älskar jag detektivmysterier. Att det är mer flytande och interaktivt gör att jag aldrig helt fastnar (som jag gör i datorspelen), och att det är interaktivt i grupp gör det mindre förutsägbart och formulaiskt (som i böcker/tv-serier). Jag är den som absolut kollar igenom hela rum efter ledtrådar, drar trådar mellan misstänka och förhör vittnen för att sätta dit skurken. Spelleder också mycket Nordiska Väsen, vars genre jag ofta beskriver som just övernaturligt detektivmysterium.

 

[Lanina]

Jag skulle säga att det kan vara kul, men det hänger väldigt mycket på deltagarna. Jag har spelare i min lokala grupp som utan problem skulle kunna göra rollpersoner med olika värderingar, ägna stora delar av ett spelmöte åt att diskutera olika vinklar med varandra och tycka att det var en grym upplevelse. Ärligt talat går ganska mycket av våra spelmöten redan åt till sånt, men det passar verkligen inte alla.

Tänkte också säga det: jag älskar debatter om etik och moral som spelare. Att argumentera "in character" är ju kul! Som SL märker jag däremot snabbare när argumenten går i cirklar och vill hellre att spelarna når något beslut och håller sig vid det.

 

[Sömniga Isaac]

En annan sak jag kom att tänka på: Deckare och mysterielösning! Kan ha skrivit om den i den gamla tråden (som jag glömde bort existerade). Jag läser i stort sett aldrig deckare och förstår inte nordbors besatthet av genren. Kollar extremt sällan deckare/krim det numera också, om man inte räknar in mer övernaturliga/fantastiska mysterier (som Twin Peaks). Även divese pussel/äventyrsspel där man ska lösa något slags problem med hjälp av ledtrådar är jag absolut skitkass på. Jag klarar bara av att spela Ace Attourney-spelen om min make leder mig genom hela processen.

Men i rollspel älskar jag detektivmysterier. Att det är mer flytande och interaktivt gör att jag aldrig helt fastnar (som jag gör i datorspelen), och att det är interaktivt i grupp gör det mindre förutsägbart och formulaiskt (som i böcker/tv-serier). Jag är den som absolut kollar igenom hela rum efter ledtrådar, drar trådar mellan misstänka och förhör vittnen för att sätta dit skurken. Spelleder också mycket Nordiska Väsen, vars genre jag ofta beskriver som just övernaturligt detektivmysterium.

Här måste jag svara, för jag tror du hittade det som är motsatts för mig!

Jag har inte mycket till övers för deckarrollspel och utredning, det är OK, men böcker och filmer i genren slukar jag. Verkligen älskar det. Kan dock inte svara på varför. Där hittade jag mitt svar på fråga 1, en genrer jag gillar överlägset mer i andra medium än just rollspel. Jag kan uppskatta mysterier om det sker mer genom samberättande dock, men sett ur ett tradperspektiv faller deckare/mysterier platt för mig.

 

[Svarte Faraonen]

Inte direkt ett tema, men – bokföring. I verkligheten är jag en slarvig och stökig person som konstant glömmer att hålla min kalender uppdaterad, betala räkningar och liknande. Listor, planer, allt sånt? Genomusel på det. Men i rollspel älskar jag utrustningslistor, att planera expeditioner, hålla koll på ekonomi och förnödenheter, allt sånt. I vår Ultraviolet Grasslands-kampanj är jag kvartermästare för vår karavan och håller stenkoll på vad alla våra kameler bär med sig och hur kalendern i spelet tickar på. Det jag tycker är helt outhärdligt i verkligheten är något jag uppskattar i spelet.

 

[Zeedox]

I TV-spel gillar jag oftast tuggmotstånd, och att behöva öva på och bli duktig för att kunna lyckas och få flow i spelet. Inga extrema nivåer, för så duktig är jag inte, men jag spelade mycket Sonic som barn och den där känslan av att vara precis lagom utmanad är härlig.

I rollspel vill jag att det ska gå ”bra” nästan hela tiden och det kan frustrera mig om det avkrävs spelarskicklighet från mig, för så mycket av det roande i rollspel försvinner när jag måste spela optimalt. Plus att ett TV-spel går att försöka igen, medan kampanjrollspel känns otroligt nervöst - kommer jag misslyckas och sabba resten av kampanjen? Speciellt i rollspelens sociala sammanhang eftersom jag i verkligheten lidit av social fobi och därför kan tar motgångar orimligt hårt. Speciellt om spelledaren kanske har en agenda med en SLP och därför inte ”låter” den bli en kontakt, eller vad det nu kan vara.

 

[Genesis]

Men i rollspel älskar jag detektivmysterier. Att det är mer flytande och interaktivt gör att jag aldrig helt fastnar (som jag gör i datorspelen), och att det är interaktivt i grupp gör det mindre förutsägbart och formulaiskt (som i böcker/tv-serier). Jag är den som absolut kollar igenom hela rum efter ledtrådar, drar trådar mellan misstänka och förhör vittnen för att sätta dit skurken. Spelleder också mycket Nordiska Väsen, vars genre jag ofta beskriver som just övernaturligt detektivmysterium.

Jag gillar också mysterier i rollspel! Tycker att det är halvkul i annan media. Däremot är mysterielösande som spelare det absolut värsta jag vet. Inget får mig mer avtänd på att spela rollspel än att ha en SL som sitter med svaret och vill att vi spelare ska lista ut det. Då tackar jag för mig och går därifrån.

Men att improvisera en deckarhistoria där ingen fördefinierad lösning finns, utan det är upp till oss att skapa mysteriet medan vi spelar? Skitkul och kreativt utmanande!

Så det kan ju bero på spelstil också.

 

[krank]

Jag tror att jag är ganska konsekvent i vad jag gillar, men det finns några undantag:

Strid – jag kan tycka att taktisk, turbaserad strid är kul i videospel, men generellt inte i rollspel. Actionstrid (alltså realtidsstrid, sån som är standard i typ alla videospel) tycker jag generellt inte om i videospel heller.

Fantasy – jag tycker generellt illa om fantasy i nästan alla sammanhang, och är helt ointresserad av framför allt standardfantasy i rollspel. Men jag har lite högre tolerans för det i bokform och i videospelsform. Lite. Jag gillade också D&D-filmen, så tydligen funkar det med lite specialeffekts-spektakel också.

Annars gillar jag ju typ samma saker överallt – skräckestetik, mysterielösande/cleverness, scifi, filosofi/samhällskritik, inte så mycket fokus på människor/relationer. I både videospel och rollspel vill jag ju ha samma sorts svårighet – problemlösar/mysterielösar, strid och sånt får gärna vara lätt och gå snabbt.

 

[Zeedox]

Stora, svulstiga mysterier med massor av personliga hemligheter, konspirationer och intriger älskar jag på TV och i spel. Gärna de där (ofta japanska…) som inte egentligen hänger ihop, men har massiva wikis, som Metal Gear Solid, Higurashi, eller The Boys nyligen. I brädspel och datorspel dras jag magnetiskt till dem där man har hemligheter för varandra, som Mysterium, Secret Hitler, eller liknande.


Hemligheter är dock allergiframkallande i rollspel (trots att jag som SL tenderar att lägga in dem…)! Främst för att både spelare och spelledare har en tendens att sitta och suga på karamellerna, och inte ge en hint om att det finns en hemlighet att nysta i… och när man väl nystar sluter sig folk som en mussla. Rimligt, och troget hur karaktären skulle agera realistiskt, men urtrist för mig som vill veta. Som spelare själv har jag nästan aldrig hemligheter därför, utan går runt med megafon och säger mina agendor, vilket irriterar gallfeber på en av mina bästa vänner, vars favoritläge är att vara hemlig.