Nekromanti Vad handlar din favoritgenre EGENTLIGEN om?

[Genesis]

Nu är jag intresserad av vad era favoritgenrer egentligen handlar om. Jag har tittat en hel del på wuxia-serier och -filmer på sistone, och börjat förstå vad de egentligen handlar om, tror jag. De handlar, föga förvånande, inte om häftiga kung fu-fajter. I alla fall den bra wuxian.

Wuxia handlar, menar jag, om identitet. Stapelvaror är saker som att folk visar sig ha helt andra föräldrar än de trodde, och lär sig andra saker om sitt ursprung (som till exempel Qiao Feng i Tian Long Ba Bu, som får reda på att han inte är Han-kines, utan mongol). En klassiker är även killen som får sin familj mördad / sitt land invaderat / annan orätt begången mot honom och tränar i X år för att kunna ta sin hämnd (som Namnlös i Hero eller Golden Snake Swordsman i Sword Stained With Royal Blood). Väldigt ofta så utspelas handlingen i en förvanskad version av Kina som till stor del styrs av "The World of Martial Arts" eller "The Pugilistic World", där "sekter" med kampsportsutövare tävlar om herravälde och rykte och ärbarhet är lika viktigt som makt. Lojaliteten till sekten är viktig, och individers identitet är ofta kopplat till deras sekt eller klan eller familj. Brytningar mellan klanen och individen skapar identitetskriser. Tyvärr så är det här nog sällan så mycket kommentar på kollektivismen i Kina som det skulle kunna vara.

Lojalitet och moral är också viktiga teman, även om lojalitet ofta behandlas som en del av identitet (lojalitet till klanen man tillhör). Fan, titta bara på Namnlös i Hero. Hans namn är ju en död gebort om att hans enda identitet är hämnden (alltså lojaliteten till sitt land), och när han tvingas ge upp den till fördel för moralen, så innebär det också hans död.

Det här var nå't jag kom på alldeles precis för nå'n timma sedan, så jag kan ha gruvligt fel. Kontra gärna med vad du tycker att wuxia som genre egentligen handlar om.

Och om du inte är ett fan av wuxia, berätta vad just din favvogenre EGENTLIGEN handlar om.

 

[Wilmer]

Science-fiction

SF har debatterats så mycket genom tiderna och är en så bred genre att det finns många olika saker den egentligen kan handla om.

Asimovs historier är bara tankeexperiment, vad skulle kunna hända om man hade den här teknologin? Rollfigurerna och omgivningarna är helt underordnade idén som utforskas.

Något som går igen i alla sci-fi historier jag upplevt är att människan inte är teknologins herre utan dess sköra mamma som alltid riskerar att springas om och slukas upp eller ignoreras av den.

 

[Arfert]

Re: Science-fiction

fast så är det ju inte i all SF, Heinlein till exempel har ju oftast en väldigt positiv syn på utveckling i allmänhet, och där ligger oftast faran i att INTE utvecklas...

 

[krank]

Re: Science-fiction

Och Asimov brukade ju generellt visa på att faran inte alls låg i teknologi, forskning och utveckling utan i människan själv...

 

[Genesis]

Re: Science-fiction

Jag tror att SF är en alldeles för bred genre för den här diskussionen. Det är nog bättre att dela upp den i undergenrer.

Andra genrer jag är nyfiken på:

Vad handlar film noir EGENTLIGEN om?

Vad handlar western EGENTLIGEN om?

Vad handlar romantisk komedi EGENTLIGEN om?

---

Det är fullt tillåtet att säga saker i stil med "All BRA x handlar om det här. Det finns en massa som inte tar upp det, men de är ytliga och har inte fattat grejen." Ungefär som Kung Fu Panda inte har fattat grejen med wuxia.

Och om folk säger sån't, säg helst inte "Nä, du har fel", utan kontra istället med "Nä, riktigt bra x handlar om DET HÄR, förstår du".

 

[Wilmer]

Re: Science-fiction

Och Asimov brukade ju generellt visa på att faran inte alls låg i teknologi, forskning och utveckling utan i människan själv...

Det där håller jag absolut inte med om, särskilt inte i Robot/Stiftelse-cykeln. Robotarna blir till slut övermänskliga i sin intelligens på alla vis men kan inte bryta sin programmering så människan blir i hemlighet alltid daddade av robotarna. Nu har det kanske med mer ideologi att göra om man tycker att det är hemskt eller inte.

 

[Gurgeh]

Re: Science-fiction

Något som går igen i alla sci-fi historier jag upplevt är att människan inte är teknologins herre utan dess sköra mamma som alltid riskerar att springas om och slukas upp eller ignoreras av den.

Det där känns som Michael Crichton-sf. Alltså science fiction som egentligen inte vänder sig till science fiction-läsare, och därmed nöjer sig med att introducera ett teknologiskt framsteg (till exempel nykläckta dinosaurier) i berättelsen för att sedan visa hur farligt det teknologiska framsteget är. Bra science fiction är raka motsatsen. Bra science fiction är teknikporr medan Michael Crichton är en moralkonservativ faster som tycker att man ska sova med händerna på täcket så att man inte råkar röra vid något spännande.

/tobias

 

[Wilmer]

Re: Science-fiction

Det beror ju som sagt på om man tycker det är läskigt och negativt att bli omsprungen av tekniken man skapat!

 

[Nightowl]

Dunka bucklare

Och om folk säger sån't, säg helst inte "Nä, du har fel", utan kontra istället med "Nä, riktigt bra x handlar om DET HÄR, förstår du".

Olyckliga människa... det här kommer aldrig att sluta väl!

Själv tänkte jag först vara en snork och ifrågasätta begreppet "EGENTLIGEN handlar om", men sedan tänkte jag att det är så jobbigt, så jag tänkte att jag ska försöka besvara frågan istället. Fast jag har ingen favvogenre, så jag tar en genre jag gillar i största allmänhet istället.

Swahsbuckling - historiska äventyrsberättelser i stil med Dumas', Sabatinis och D'Orcys romaner, och filmer som Slaghöken, Kapten Blod och Röde Piraten - de handlar egentligen om brinnande, passionerade människor, och hur starka känslor - kärlek, vänskap, hämnd - kan driva människor till storverk, mer än abstrakta ideal och nykter själviskhet. Passionerna behöver inte vara *ädla*.

Ta urexemplet - De Tre Musketörerna. Varför händer det som händer? Vad involverar de fyra (inte tre) huvudpersonerna i intrigen? Ja, inte är det då rättmätig moralisk avsky inför The Big Bads, kardinal Richeliues, metoder (D'Artagnan går i Rickes tjänst i slutet av boken, efter att denne anser att D'Artagnan är en bättre man att ha som vän än som fiende). Inte är det heller egentligen lojalitet mot kungen eller sin plikt såsom franska ädlingar (deras handlingar går ut på att dölja drottningens brott mot kungen).

Nä, allt bottnar i d'Artagnans gränslösa och pojkaktiga kärlek till en gift kvinna; när fru Bonacieu blir indragen i tvisten mellan kardinalen och drottningen ställer sig han tveklöst på hennes sida (fastän han tänker tillräckligt mycket med sin penis för att faktiskt vara otrogen med henne, något han dock får äta upp - så är det kärlek eller lust, hmmm?) Hans kamrater blir indragna för att de är hans kamrater - kriget som pågår är mest en bakgrundshistoria, deras engagemang i sin väns privata kärleksbekymmer - en olaglig affär med en kvinna under hans stånd - är nog för att engagera dem mer än något annat.

Eller ta Kapten Blod av Rafael Sabatini. Peter Blood blir en fruktad pirat på grund av omständigheternas spel. Han drivs av hämndlystnad mot engelska kronan på grund av att han drivits i landsflykt och slaveri av dem - för att han som doktor hjälpte en människa. Eftersom människan ifråga var en revolutionär, ansågs han medskyldig - och på den vägen var det. I början av boken diskuterar Peter med en släkting som deltar i konspirationen mot kungen, och det står helt klart att Peter tycker det hela är befängt; det kommer aldrig att sluta väl och deras ideal är världsfrånvända. Hade de engelska myndigheterna bara lämnar Blood ifred hade han aldrig blivit deras fiende; men eftersom de förstör deras liv grips han av hämndlystnad mot dem.

Abstrakta ideal kan dock räcka om man bara brinner tillräckligt mycket för dem. I den relativt okända romansviten om Joseph Balsamo, aka Greve Cagliostro (av Dumas) är huvudpersonen och antihjälten Balsamo en ledargestalt i en internationell teosofisk konspiration (!) som bland annat ligger bakom amerikanska och franska revolutionerna; han för den för egen del främst med hjälp av sina kunskaper i alkemi (skildrat som en vetenskap) och sina mentala superkrafter (!!) Balsamo är mycket hängiven kampen mot Etablissemanget, och i en nyckelscen diskuterar han med sin mentor, en gammal arabisk alkemist, om hur ändamålen helgar medlen. Denne häcklar Balsamo för att han förvägrar alkemisten hjärteblodet från en oskyldig människa (vilket han behöver för det elixir som saktar ned hans åldrande... det är komplicerat) fastän han deltar i en komplott som kommer att kosta tusentals människor livet, inklusive de egendomslösa som han säger sig kämpa för. Balsamo hävdar vredgat att det minsann är en annan sak, men kan inte liksom logiskt motivera det för sin mentor. Det är inte någon abstrakt filosofi han håller sig till - det är medkänsla för de förtryckta , för alla i underläge.

Alla huvudpersonerna står mot mer formella, jordbundna motståndaren - musketörerna mot kardinalens kallblodiga ränker, Blood mot engelska statens maktlystnad, Cagliostro mot adelns privilegium å ena sidan och sin mentors själviska snusförnuftiga kunskapssökande å den andra (och en del medrevolutionärer som är ganska lika den vasstungade gamle araben).

Om man ska omsätta det i rollspel är det starka känslor som gäller; rollpersonerna måste brinna för något, och helst något personligt (det är bättre att hata en biskop än katolska kyrkan, bättre en vara trogen en general än franska armeén) så att det finns en tydlig motspelare att spela mot. Tragedi kan följa (fru Bonaciuex dör ju faktiskt, t.ex.) men det som hjältarna åstadkommer gör de på grund av sina passioner.

Det här gäller i *synnerhet* litterär bucklardunkning, i motsats till filmisk. I den senare görs ofta hjältarna långt mer "ädla" än i originallitteraturen (på grund av amerikansk självcensur av film) och man betonar mer deras fysiska kapacitet (även om det inte brukar vara brist på den i originallitteraturen heller, men långa fäktscener och sjöslag gör sig bra mycket bättre i rörliga bilder).

Det finns mer att säga om berättarstil, etc, men nu var det ju handlingen det handlade om.

Erik

 

[krank]

Re: Science-fiction

Det där håller jag absolut inte med om, särskilt inte i Robot/Stiftelse-cykeln. Robotarna blir till slut övermänskliga i sin intelligens på alla vis men kan inte bryta sin programmering så människan blir i hemlighet alltid daddade av robotarna. Nu har det kanske med mer ideologi att göra om man tycker att det är hemskt eller inte.

Asimov har ju uttalat sagt att han tycker att robotarna är bättre än människorna, ett slags idealbilder. Så i hans föreställningsvärld behöver människorna skyddas från effekterna av sina misstag.

Han har också sagt att han tycker att det vore bra om människor hade de tre robotlagarna som en central del av sin "programmering", att idealmedborgaren följer dem.

Så, oavsett vad man nu tycker om människor och daddande, så tyckte iaf Asimov att det var bra. Och nog för att jag är ett stort fan av att läsaren också äger berättelsen, men det kan ju vara intressant att veta vad författaren faktiskt tyckte och menade.

Hela Asimovs robotförfattargärning var ju en reaktion mycket mot hela SF-nojjan kring teknologi, där robotar och annat alltid var farliga och teknologi skulle undvikas... Han hatade sådan SF, juh.

 

[Ymir]

Re: Porr [NT]

Vad annars?

 

[Genesis]

Re: Porr [NT]

Själv tänkte jag först vara en snork och ifrågasätta begreppet "EGENTLIGEN handlar om", men sedan tänkte jag att det är så jobbigt, så jag tänkte att jag ska försöka besvara frågan istället.

Det uppskattas. Begreppet betyder typ det man tycker att det borde betyda. I övrigt ett alldeles ypperligt fantastiskt inlägg. Det var PRECIS sådana svar jag hoppades på. Nu blev jag sugen på att läsa swashbucklingromaner.

 

[Johan K]

Hemm, kom fram till att jag inte dirket har nån redig favvo-genre som jag gilalr sådär extra... Utan det är mer av at man är lite av en allätare, så att säga. Men jag föredrar deckare, thriller, fantasy & sf. Just bara för att det är skönt att förlora sig in i nått annat.

/ Johan k, som INTE gillar sommarhettan alls.

 

[Mogger]

Jag har alltid sammanfattat Wuxia som typ, "är man riktigt stark så måste man vara riktigt snäll". Alltså, Wuxia handlar om ansvar, och de medel (kung-fu) som man kan använda för att vara ansvarsfull. Eller, om man är elak, till att göra taskiga saker. Identitet ser jag mer som ett bitema, även om det verkar vara ganska vanligt. Men kineser är väl ganska petiga med sånt?

 

[Genesis]

Jag har alltid sammanfattat Wuxia som typ, "är man riktigt stark så måste man vara riktigt snäll".

Så bra, en motteori, för jag är verkligen inte alls säker. En fråga: du har inte händelsevis LÄST nå'n wuxia? För det har inte jag, och jag skulle gärna vilja veta hur originalberättelserna, innan man kunde fokusera så mycket på kung fu, ser ut.

Nåväl, jag ser definitivt moral som en delaspekt, men det är aldrig någon som egentligen förändras vad gäller moral. I wuxia är man liksom jättegod eller jätteond, och är man det ena så kommer man alltid att vara det. Är man ond så är man oftast dessutom medveten om det själv, och skrattar gott om "Haha, jag är så ond! Jag äter små baaarn, mjä!" (en intressant bisak här är att ondingarna generellt är stöddiga och skrytsamma, medan godingarna är blygsamma såsom kinesisk kultur kräver). Så, om wuxia handlar om ansvar, så gör superhjälteserier (som har väldigt mycket gemensamt med wuxian) också det. Och det tycker jag inte att de gör (möjligtvis undantaget första spindelmannenfilmen (jag kan inget om serierna)).

Kort sagt, jag tycker att wuxia tar upp ansvar, men det handlar inte om det, ehuru folk helt sonika delas upp i ansvarsfulla och icke ansvarsfulla. Från perspektivet "ansvar" har ingenting förändrats mellan filmens/seriens(/bokens?) början till dess slut.

EDIT: Nu när jag tänker efter, så kommer ju ordet "wuxia" av wu (kamp, krigisk) och xia (typ riddare, paladin, en viss sorts ärofylld krigare i antikens Kina). Så det verkar ju vettigt att de från början handlade om moral. Men jag undrar då om originalberättelserna behandlade ämnet lika ensidigt och tråkigt som deras moderna efterlevande?

 

[Genesis]

Hemm, kom fram till att jag inte dirket har nån redig favvo-genre som jag gilalr sådär extra... Utan det är mer av at man är lite av en allätare, så att säga. Men jag föredrar deckare, thriller, fantasy & sf.

Oooh, där har vi en intressant genre. Vad handlar deckare EGENTLIGEN om?

 

[Örnie_UBBT]

Deckare är lite som SF, de kan EGENTLIGEN handla om vad som helst. Men rätt många deckare handlar om Psykologi och Drivkrafter (vad driver någon att döda något annat? vad kan egentligen vara ett motiv för mord? ett tema som återkommer hos Agatha Christie är t ex hur kärlek lätt slår över i hat och att man ofta dödar de man älskar). Många andra handlar om konflikten mellan Lag och Moral (d v s att man kan göra något som är lagligen OK men moraliskt icke-OK, eller att något moraliskt OK kan vara olagligt, se vidare ungefär alla hårdkokta deckare som skrivits). Precis som SF kan deckare också EGENTLIGEN vara samhällskritik (Sjöwall / Wahlöö är väl det mest uppenbara exemplet här).

Western handlar EGENTLIGEN om konflikten mellan individ och kollektiv, eller om konflikten mellan civilisation och natur (både i "världen" och i den mänskliga naturen) - se The Searchers för ett typexempel. Läs gärna The Six-Gun Mystique av John Cawelti om ni vill ha ett mer utförligt svar på vad Western EGENTLIGEN handlar om. Och så har vi då såklart Den Gode, Den Onde och Den Fule, som EGENTLIGEN handlar om hur man upprätthåller mänsklig värdighet under människo-ovärdiga förhållanden.

Film Noir handlar EGENTLIGEN om möjligheten (eller omöjligheten) att vara moralisk i en omoralisk värld - noirhjältarna är påfallande ofta kärvt rättrådiga män som kan stiga ned i den moraliska underjorden utan att korrumperas (dock betalar de ofta för denna omutlighet). Se The Maltese Falcon, The Big Sleep, Force of Evil, Touch of Evil etc. De Film Noir som har de kriminella som protagonister (t ex Double Indemnity) handlar helt enkelt om att Brott Lönar Sig Inte.

Var det något mer du ville veta? ;-)

hälsar
Örnie

 

[Mogger]

Nej, jag har inte läst någon wuxia. Och jag tycker att du sätter fingret på wuxia ganska bra. Är man elak så får man däng och är man snäll så brukar man vinna, men ibland får man däng, för att man är snäll. Wuxia är Bamse, fast lite coolare. Jag vet inte hur den historiska bakgrunden ser ut men jag skulle inte bli förvånad om det finns någon form av folkbildande syfte där någonstans.

Wuxia är ganska platt och visar snarare konsekvenser av ansvar än att berätta en story om det, om du hänger med. Det handlar inte om att problematisera, utan att konstatera.

 

[Genesis]

Wuxia är ganska platt och visar snarare konsekvenser av ansvar än att berätta en story om det, om du hänger med. Det handlar inte om att problematisera, utan att konstatera.

Okej, jag skrev ett jättelångt inlägg om konflikten mellan plikt och moral, och ... forumet åt inte upp det. Istället insåg jag att jag skrev en massa ovidkommande nonsens. Du har helt rätt i att wuxians själ ligger i den här otroliga kraftskillnaden mellan olika personer. Vissa personer är helt överlägsna nästan alla andra, och det är här man måste försöka hitta vad wuxian använder detta till. Vad försöker den åskådliggöra? Är det så enkelt att den vill säga "With Great Power Comes Great Responsibility" och nöjer sig där? Moralkakor i kung fu-format? Fan, så besviken jag blir om det är så, men det kan nog stämma. Jag får helt enkelt ta och kolla upp tidig litteratur. Om jag orkar.

 

[Mekanurg]

Hybris och ate hos Crichton

Bra science fiction är teknikporr medan Michael Crichton är en moralkonservativ faster som tycker att man ska sova med händerna på täcket så att man inte råkar röra vid något spännande.

Michael Crichton rör vid den klassiska grekiska idén om hybris & ate, det vill säga att högmod leder till fall. Detta framgår till exempel övertydligt i romanen Jurassic Park: den människa som tror sig bemästra naturkrafterna besegras av dem. Världen är större än människan och det är bara att acceptera.