Nekromanti Vad i hela friden är Sword and Sorcery?

[Eksem]

Efter att ha förvirrats bortom rimlighetens gräns av S&S-rollspelstråden inser jag att jag uppenbarligen inte delar bild av S&S-genren med ett flertal andra som likt jag själv antagligen anser sig vara fans av S&S. Att Conan är startpunkten för S&S är givet, eftersom det var det exempel som Moorcock sökte genrebeteckning för när termen myntades. Eftersom Moorcock och Leiber var centrala i begreppets etablering får man också anta att åtminstone delar av deras verk är S&S, t.ex. räknas väl i synnerhet Elric och Fafhrd + Grey Mouser till genren. Men sen då?

Wikipedia listar delar av CAS material, givetvis de Camp, Thieve's World och CL Moore; själv vill jag (och flera andra på interwebs) inkludera Vance. Jag skulle, trots att det i någon mån är ganska världsomvälvande händelser i slutändan, faktiskt inte hata att nämna t.ex. Mistborn som om inte S&S så åtminstone S&S-nära.

Typiska drag för genren är, enligt wikipedia igen, svärdssvingande hjältar i våldsamt konflikt, med inslag av romans, övernaturligheter och magi. Typiskt är också att det sällan är världen som står på spel (jfr Tolkien, Wheel of Time, et al), utan att det oftast rör sig om konflikter där enskilda personers ve och väl står i centrum.

Drag som jag personligen inte håller med om, men som tagits upp i S&S-rollspelstråden är t.ex. att huvudpersonen inte är magikunnig utan att magi på något vis är främmande, att människokulturer står i centrum snarare än Tolkienesque "raser", att fokus är på enskilda personer och inte t.ex. äventyrargäng samt att huvupersonerna inte gör någon typ av hjälteresa utan är kompetenta övermänniskor redan från start.

Har jag missat några drag som är typiska för S&S? Vilka författare eller verk saknas i listan? Finns det några drag beskrivna ovan ni tycker är tokiga?

 

[Gurgeh]

Det är alltid vanskligt med genredefinitioner. Det jag skriver nedan är bara min egen uppfattning och inte någon sanning, eller ens något som strävar efter att vara en sanning.

Jag upplever S&S som fantasy så som den var innan Tolkien. Idag vill de flesta fantasyförfattare vara Tolkien, så de härmar de saker han gjorde: de bygger en hel (någorlunda) genomtänkt värld, de väljer huvudpersoner som har inflytande över världens öde och de skriver om en konflikt som är storskalig och omfattande. Fantasyhjältarna före Tolkien upplevde äventyr som hade mycket marginell påverkan på världens framtid, de rörde sig i en vagt definierad värld mellan olika platser -- djungel i ena novellen, tundra i nästa. Och eftersom världen var vagt definierad kunde författaren slänga in lite vad han kände för. Apmänniskor som rider på strutsar? Coolt! Strutsmänniskor som rider på apor? Ja, varför inte!

/tobias

 

[Tre solar]

Jag har alltid haft intrycket att Sword & Sorcery i grunden är manuset till en tidig biofilm i nästan-historisk (gärna nästan-biblisk) miljö. Jag tänker att det förklarar varför det inte är en stor grupp (du har en manlig stjärna + en eller två biroller), varför genren känns väldigt amerikansk (närheten till hollywood + en kort "egen" historia), varför det ofta fokuserar på människor och varför det är sparsamt med magi och monster (cgi hade inte uppfunnits) osv.

Film-liknelsen förklarar också varför Howards och Smiths sword and sorcery skiljer sig från senare: det visuella mediet utvecklades.

 

[NilsK]

Det är faktiskt mer förvirrande än man kan tro. Jag har nog själv gjort misstaget att förväxla S&S med S&S enligt Howard (som ju de facto är genrens gigant). Det många nutida S&S-rollspel främst försöker emulera är just Howards Conan och dess derivat (Lin Carter osv). Men visst finns det många andra författare som skrivit verk som kan klassas som S&S, t.ex Vance.

SFSignal har en mycket intressant artikel där de ber en rad namnkunniga förattare själva beskriva genren. Svaren är intressanta i hur de spretar.

Glen Cook har den kanske mest aparta (som är mer av en personlig tolkning än ett försök till definition):

I see Sword & Sorcery as a species of proletarian fiction. The heroes are working class guys, within the context of the story and mores of the time when it was written. They are guys who get stuff done but you would not want them in the drawing room for high tea because they smell bad, break things, and leave bloody messes all over. Despite their class, or lack thereof, they are not much into progressive politics, seeing that sort as easy meat.

Jonathan Strahan:

Still, if forced to define “sword and sorcery” I would say that it refers to adventure fantasy tale sets in an exotic secondary world that focus on the actions of a single heroic figure. The tale must encompass some elements of magic and the supernatural, as well as a lot of hand-to-hand fighting, and will often deal with matters of honor. Sword and sorcery tales will often include elements of romance as well, but the primary focus is the triumph of good over evil by the direct personal intervention of the protagonist.

Scott Lynch, James Enge, Lou Anders och många fler har intressanta tolkningar av genren i artikeln.

?Men som sagt: det spretar.

 

[anth]

Jag tror att ett av problemen är wikipedia.
De har en artikel om S&S: http://en.wikipedia.org/wiki/Sword_and_sorcery
Där det står:

Sword and sorcery (S&S), or heroic fantasy

som kan få en att tro att Heroic Fantasy är ett annat namn på S&S.
Men icke! http://en.wikipedia.org/wiki/Heroic_fantasy

Finns det böcker som är heroic fantasy, men inte S&S?

Vissa böcker är självklara S&S; som Conan, Fafhrd & Grey Mauser och Elric, för termen uppfanns med just dessa i åtanke.
Andra böcker hamnar i en gråzon, som vissa anser vara S&S och andra inte anser vara. Googlar man t.ex. efter S&S-listor dyker t.ex. JRR Martin nästan alltid upp, men ytterst få här skulle säga att han skriver S&S.

När det gäller Vance måste man ha klart för sig att han skrev inom flera olika litterära genres.
Faktum är att många räknar Vance som S&S, men då räknar man med Lyonesse och inte Dying Earth som du syftar på. Dying Earth hävdar man är Science Fantasy eftersom den utspelar sig i jordens avlägsna framtid och därför inte S&S.

 

[nyvinter]

Finns det böcker som är heroic fantasy, men inte S&S?

Det borde göra det men det beror givetvis lite på hur man tolkar de båda. Heroic som jag ser det är mäktiga varelser inom ett svart/vitt-moralparadigm. S6S däremot kan vara gott och ont men samtidigt med en tydlig personlig moral som utgår från huvudpersonerna — mer mänskligt än heroics förklädda gudasagor med välfördelade moraliska fack (och kanske en eller två gråskaliga karaktärer för att det inte ska bli så övertydligt). S&S-huvudpersonerna agerar efter vad de anser är korrekt, men det behöver inte betyda att de är trevliga personer som vill alla väl.

Så till skillnad från wikipedia-artikeln så skulle jag vilja påstå att Jordans böcker är heroic men inte S&S men Martin och Hobb absolut inte ingår i någon men att de är mycket närmare S&S.

 

[Eksem]

Faktum är att många räknar Vance som S&S, men då räknar man med Lyonesse och inte Dying Earth som du syftar på. Dying Earth hävdar man är Science Fantasy eftersom den utspelar sig i jordens avlägsna framtid och därför inte S&S.

Faktum är att många av de referenser till Vance som S&S jag läst avser just Dying Earth, som ju ärligt talat utöver att det utspelar sig i framtiden i allmänhet rör sig inom de flesta S&S-definitionerna, kanske mer än många andra exempel på S&S.

 

[Skarpskytten]

Du anth, du skrev så här i den förra tråden:

Glöm inte att Arthur-sagan räknas som S&S så man kan även läsa T.H.White och Thomas Malory.

Nu är det där två författare som jag har läst, till skillnad från de flesta som nämns här (utom Howard, honom har jag läst) och det har aldrig slagit mig att de skulle vara S&S. Nu säger jag inte att du har fel. Däremot får du gärna utveckla hur du tänker. För det fick mig att studsa till.

 

[anth]

[Glöm inte att Arthur-sagan räknas som S&S så man kan även läsa T.H.White och Thomas Malory.]
Nu är det där två författare som jag har läst, till skillnad från de flesta som nämns här (utom Howard, honom har jag läst) och det har aldrig slagit mig att de skulle vara S&S. Nu säger jag inte att du har fel. Däremot får du gärna utveckla hur du tänker. För det fick mig att studsa till.

S&S, som genre, har inte några exakta gränser. Det finns rejäla gråzoner där alla har olika åsikter om vad som är och inte är S&S.

Här är en lista med påstådd S&S-litteratur
http://www.goodreads.com/list/show/8621.Sword_and_Sorcery
där dessa författare dyker upp.
Och det är inte enda stället där de dyker upp om man söker efter S&S så listan är inte någon freak accident.

 

[DeBracy]

Drag som jag personligen inte håller med om, men som tagits upp i S&S-rollspelstråden är t.ex. att huvudpersonen inte är magikunnig utan att magi på något vis är främmande, att människokulturer står i centrum snarare än Tolkienesque "raser", att fokus är på enskilda personer och inte t.ex. äventyrargäng samt att huvupersonerna inte gör någon typ av hjälteresa utan är kompetenta övermänniskor redan från start.

Eftersom det var jag som förde upp grejen med fokus på enskilda/få huvudpersoner: vad finns det för exempel på äventyrargäng i genren? Om Glen Cook passar in så torde väl Black Company vara ett extremt tydligt exempel.

Kanske är fokuset på avsaknad av äventyrargruppen någon slags efterkonstruktion/överkompensation som delvis grundar sig i att vilja ta avstånd från Tolkiens mall.

 

[NilsK]

Medhåll, det finna inga exakta gränser. Lou Anders skrev föjande i en artikel på IO9.

When it comes to definitions, I prefer to think of subgenres as mountain peaks. We know, at the summit, that Robert E. Howard's Conan is pure sword and sorcery and The Lord of the Rings is epic fantasy, but as we head down the mountain, the boundaries are murky and our slope levels out. What's more, some very exciting work may lie in the valley between two peaks (Glen Cook's Black Company novels, for instance).

 

[anth]

Eftersom det var jag som förde upp grejen med fokus på enskilda/få huvudpersoner: vad finns det för exempel på äventyrargäng i genren? Om Glen Cook passar in så torde väl Black Company vara ett extremt tydligt exempel.

Kanske är fokuset på avsaknad av äventyrargruppen någon slags efterkonstruktion/överkompensation som delvis grundar sig i att vilja ta avstånd från Tolkiens mall.

Men ensamma hjältar eller duo/trio är väl nästan standard inom all äventyrslitteratur?

Hur många större grupper inom litteratur, förutom Tolkiens 9-manna ring-sällskap, kan du räkna upp?

 

[God45]

What's jazz after all? "Man, if you have to ask what jazz is, you'll never know." --- Louis Armstrong

 

[Staffan]

Men ensamma hjältar eller duo/trio är väl nästan standard inom all äventyrslitteratur?

Hur många större grupper inom litteratur, förutom Tolkiens 9-manna ring-sällskap, kan du räkna upp?

Eddings böcker tenderar att ha rätt stora parties. I Belgariad är man som mest uppe i runt ett dussin, och jag tror man är snäppet fler i Malloreon. Antalen är liknande i Elenium och Tamuli.

Thomas Covenant-böckerna har också, av och till, rätt maffiga grupper.

Wheel of Time har jag bara läst början av, men där vill jag minnas att man sprang omkring i grupp, även om gruppen så småningom skingras och man får följa personerna en och en, eller i mindre grupper.

Discworld-böckerna följer också ofta grupper - antingen Stadsvakten, Häxtrion, eller Osynliga Universitetets fakultet.

 

[DeBracy]

Men ensamma hjältar eller duo/trio är väl nästan standard inom all äventyrslitteratur?

Hur många större grupper inom litteratur, förutom Tolkiens 9-manna ring-sällskap, kan du räkna upp?

Mm, jag har nosat på det spåret. Det blir inte ett särdrag för genren eftersom det egentligen (sett till litteratur i stort) är en norm. Till viss del är det kanske rollspelskopplingen som spökar.

 

[Arfert]

I Joe Abercrombies böcker (The First Law-trilogin) är det också ett sällskap som gäller. Bra böcker för övrigt.

 

[Dante]

Jag känner igen sword & sorcery när jag ser det, men det är svårt att göra en exakt definition.

Det sagt: alla definitioner av sword & sorcery som exkluderar Moorcock och Leiber är objektivt fel.

 

[erikt]

Jag känner igen sword & sorcery när jag ser det, men det är svårt att göra en exakt definition.

Det sagt: alla definitioner av sword & sorcery som exkluderar Moorcock och Leiber är objektivt fel.

Kanske det, men det är knappast så att allt som Moorcock och Leiber skrivit kan räknas som sword & sorcery, utan endast vissa av deras verk.

 

[Mogger]

"Man, if you have to ask what jazz is, you'll never know."

Det här är säkert med glimten i ögat, men jag stöter på den här åsikten ibland och den är så förbannat destruktiv. Ofta brukar den slås ihop med åsikten att fenomen X eller Y inte heller går att förstås genom att försöka analysera det. Tydligen ska man ha en slags medfödd känsla för det. Som om Armstrong föddes med en trumpet i handen och redan visste hur den skulle hanteras.

Det är så klart en helt tokig ståndpunkt.

Exempelvis har jag fått en betydligt bättre förståelse för termen S&S genom den här tråden. Jag hade tidigare en närmast estetisk definition av genren, där sådant som "såg ut" som Conan/Elric var S&S medan sådant som "såg ut" som Tolkien var klassisk fantasy. Med "såg ut" menar jag att S&S för mig för tankarna till en form av exotism som tycks mer relaterad till tidig SF medan fantasy mer tycks hämta inspiration från sagor och medeltid.

 

[anth]

Kanske det, men det är knappast så att allt som Moorcock och Leiber skrivit kan räknas som sword & sorcery, utan endast vissa av deras verk.

Ja, de har skrivit saker som inte är S&S.
Men termen uppstod när Moorcook frågade "vad ska vi kalla det vi skriver?" och Leiber svarade "låt oss kalla det Sword and Sorcery."
Så S&S är alltså något som de själva kom på för att beskriva det de själva skrev.