Nekromanti Vad klarar man av?

[Szandor]

Jag funderar på att skriva ihop ett sociorealistiskt minirollspel där man spelar samhällets bottenskrap. Man skall spela fattiga, utslagna, missbrukande (o.s.v.) persone och sedan råka ut för än värre hemskheter för att till sist med stor sannolikhet dö en tragisk död. Tanken är att spelet skall rikta sig till personer som vill spela tragiska och hemska äventyr som man blir deprimerad av.

Frågan är nu: Var ligger balansen mellan total misär och spelbarhet?

 

[Dilandau]

Vid tungt narkotikamissbruk, skulle jag vilja säga. Rollspelet skulle annars bara cirkulera kring: få sin fix, stjäla/hora/råna för att få pengar till nästa fix.

 

[Szandor]

Kan inte det vara ett bra uppslag till ett äventyr? De tre knarkarna upptäcker att de inte får sina pengar från socialen av någon anledning. Pengar de hade behövt för att betala av lite skulder till den lokala dealern.

 

[Ymir]

Re: Ljus i mörkret, 2.0

Alltså, det där är ju totalt individuellt; alla eftersträvar vi helt olika upplevelser med rollspel. Somliga vill inte alls spela obehagliga grejer, och det bör man respektera någotsånär. Personligen, å andra sidan, har jag spelat fruktansvärt tragiska rollpersoner och groteskt ångestladdade kampanjer, och är väl rätt etablerad som forumets ångestentusiast, men någon slags liten strimma av hopp vill jag ändå alltid (nuförtiden) att där ska finnas. Rollpersoner kan lida, plågas, skändas, vämjas och dö, men innan dess bör de både för sin egen skull och för spelarens ha fått känna att all ångest och smärta hade någon liten mening. Ge dem något att kämpa för; om så bara deras egen självrespekt. SLP:er kan man förvisso plåga och förröda helt utan syfte eller mening, bara för att etablera världens ondska, men också där lönar det sig ofta att vara återhållsam med krutet. Vettiga rollspelare har starka känslor för eller med sina rollpersoner och förtjänar någon slags liten bekräftelse för sitt djupdykande i mänskligt lidande; så ge dem en.

Det här inlägget borde förklara vad jag menar mer utförligt. Det här kan kanske också vara intressant i sammanhanget - kampanjen som det där dras en anekdot ur är lugnt det hemskaste och ondaste jag spelat.

- Ymir, ursäkta de slitna referenserna

 

[EchonCique]

Lästips

Ett litet scenario jag och Ymir knåpade ihop kanske du kan få inspiration från. Vissa scener var på gränsen beroende på hur man spelade dem. Även om jag tycker att det scenariot var tämligen oskyldigt, jag har mycket grymmare scener på lager men inte riktigt en spelgrupp som fungerar att spela dem med.

Men annars kan du löpa hela vägen om jag skulle spelat det. Sålänge du är kvar så man kan efterarbeta och reda ut allting som uppstått under scenariot. Vilket nog är vad du borde prioritera mest om du nu verkligen vill försöka skriva ett så hemskt scenario som det låter som.

De utan Hjärtan

 

[EchonCique]

Kan inte det vara ett bra uppslag till ett äventyr? De tre knarkarna upptäcker att de inte får sina pengar från socialen av någon anledning. Pengar de hade behövt för att betala av lite skulder till den lokala dealern.

Det beror helt på hur du tänker när du skriver. Hade jag skrivit på ett liknande scenario hade jag gjort källforskning först och framförallt intervjuat och sökt upp människor som lever i en sådan situation jag vill skriva om. Om man inte gör det är det väldigt svårt att få det trovärdigt och är det inte trovärdigt så faller det platt till marken som plattityder och fördomar. Gör det ordentligt om du skall göra det helt enkelt.

 

[Dilandau]

Till att börja med tror jag inte att socialbidraget ger så mycket pengar. Inte i närheten av vad som behövs för att hålla igång ett tungt narkotikaberoende. Det mesta av soc lär ändå automatiskt skickas till hyresvärdar och liknande.

Men visst kan det vara ett äventyr. Problemet är att det blidet enda äventyret. Tunga missbrukare gör inte mycket annat än att knarka och försöka få ihop pengar till knark.

 

[Eksem]

"Men visst kan det vara ett äventyr. Problemet är att det blidet enda äventyret. Tunga missbrukare gör inte mycket annat än att knarka och försöka få ihop pengar till knark. "

Eller försöker rehabilitera sig och går vilse i byråkratiska apparater. Eller finner kärleken och förlorar den till heroinet. Eller hittar tillbaka till samhället, men dras tillbaka ner i träsket av sina "vänner". Eller blir av med sin bostad/sovplats och försöker få tag på en ny.

Det måste ju finnas en hel del, åtminstone till en hel kampanj (och längre än så tycker jag inte nödvändigtvis att spel måste hålla).

 

[Saxifrage]

Gör en Krille...

Standardfrågan: men vad gör man?

Och visst, det var inte det frågan gällde, men se den frågan som ett svar på din fråga: om det finns en poäng med misären och det leder till intressanta äventyr, go for it. Men om det inte finns något vettigt att göra i världen, well... då är det misär för sakens skull, och dylik klarar jag inte alls av.

 

[Dilandau]

Hm, ja, iofs. Så länge det är ok att allt handlar om att fixa pengar till knark.

 

[Selly]

”Till att börja med tror jag inte att socialbidraget ger så mycket pengar. Inte i närheten av vad som behövs för att hålla igång ett tungt narkotikaberoende.”

Det stämmer. Man kan anse sig ha tur om man hamnar över fastslaget existensminimum (som i sin tur är en fånigt låg summa per månad).

”Det mesta av soc lär ändå automatiskt skickas till hyresvärdar och liknande.”

Njet, sånt där får man fixa själv. Man bör kunna styrka vad det är man skall använda pengarna till när man ansöker om dem, men utbetalningarna får man i regel ta hand om själv i slutändan. Det finns alltså ett visst utrymme för mygel och bedrägeri om man inte har nåt emot att bo under en bro sålänge man får sin fix.