Re: Ljus i mörkret, 2.0
Alltså, det där är ju totalt individuellt; alla eftersträvar vi helt olika upplevelser med rollspel. Somliga vill inte alls spela obehagliga grejer, och det bör man respektera någotsånär. Personligen, å andra sidan, har jag spelat fruktansvärt tragiska rollpersoner och groteskt ångestladdade kampanjer, och är väl rätt etablerad som forumets ångestentusiast, men någon slags liten strimma av hopp vill jag ändå alltid (nuförtiden) att där ska finnas. Rollpersoner kan lida, plågas, skändas, vämjas och dö, men innan dess bör de både för sin egen skull och för spelarens ha fått känna att all ångest och smärta hade någon liten mening. Ge dem
något att kämpa för; om så bara deras egen självrespekt. SLP:er kan man förvisso plåga och förröda helt utan syfte eller mening, bara för att etablera världens ondska, men också där lönar det sig ofta att vara återhållsam med krutet. Vettiga rollspelare har starka känslor för eller med sina rollpersoner och förtjänar någon slags liten bekräftelse för sitt djupdykande i mänskligt lidande; så ge dem en.
Det
här inlägget borde förklara vad jag menar mer utförligt. Det
här kan kanske också vara intressant i sammanhanget - kampanjen som det där dras en anekdot ur är lugnt det hemskaste och ondaste jag spelat.
- Ymir, ursäkta de slitna referenserna