Nekromanti Vad sa päronen om att ni spelade rollspel?

[Gabrielle de Bourg]

Jag började spela rollspel när jag var 19, år 2010, så då sågs det som ganska harmlöst. Mina föräldrar tyckte överlag faktiskt att det var väldigt kul, de gillade kreativiteten de födde och brukade ibland lyssna när vi spelade i köket. Min pappa har varit med och spelat Fiasco med oss ibland till och med.

Deras enda klagomål har mer att göra om vi lät för mycket klockan 4:00 på natten och de ibland kopiösa mängderna chips och läsk vi satte i oss, vilket för att vara ärlig var ganska rimliga klagomål.

 

[Magnamund]

De var väldigt konstruktiva och kom ofta med glada tillrop när jag skulle spela eller skriva spelrelaterade saker, måla figurer eller dylikt. De uppmuntrade mig gärna att spela och visade det på alla sätt och vis även inför mina vänner.

"IDIOT. Gå ut och var som folk. Sitt inte inne som en jävla eremit", "du är tilt i skallen" (och så gjorde morsan fula grimaser, pekade med pekfingret mot tinningen och tittade i kors, insinuerandes att jag var ful, dum i huvudet och vindögd), "sluta sitta med dina jävla gubbar. Var som folk. GÅ UT!!", "ta på dig rustning innan du går upp på arbetsförmedlingen så får du säkert jobb din jävla dåre" hör väl till en av mina favoriter (i samband med mitt intresse för lajv när jag samtidigt var arbetssökande och det var knepigt att ens få en simpel praktikplats), "håll käften jävla ungjävel. Väx upp nån gång, sluta med den där skiten" osv. Ja ni fattar.

Uppmuntrande och förstående som sagt. En helt normal familj som lärde mig vad som är viktigt i livet...

Det fanns dock andra i familjen som var kreativa och uppskattade mitt rollspels och lajvintresse. Mormor (RIP) hjälpte mig med kläder till lajv och en annan kvinnlig släkting (död i överdos för ett år sen. RIP) uppmuntrade mig alltid.

Under min skolgång var det "töntigt" att spela rollspel men det struntade jag fullständigt i. Jag var ju en misslyckad tönt oavsett så varför skulle jag låta bli rollspelen bara för att det ansågs som töntigt?

Jag har aldrig ångrat att jag fastnade för rollspel och figurmålning. Tyvärr hinner jag inte spela så mycket som jag vill. Antingen är jobbet ivägen, eller så mår jag dåligt, har ångest eller något som gör att jag inte orkar umgås. Ibland spelas det dock och då trivs jag alltsomoftast.

Färdiggnällt.

 

[Minimoni]

De var väldigt konstruktiva och kom ofta med glada tillrop när jag skulle spela eller skriva spelrelaterade saker, måla figurer eller dylikt. De uppmuntrade mig gärna att spela och visade det på alla sätt och vis även inför mina vänner.

"IDIOT. Gå ut och var som folk. Sitt inte inne som en jävla eremit", "du är tilt i skallen" (och så gjorde morsan fula grimaser, pekade med pekfingret mot tinningen och tittade i kors, insinuerandes att jag var ful, dum i huvudet och vindögd), "sluta sitta med dina jävla gubbar. Var som folk. GÅ UT!!", "ta på dig rustning innan du går upp på arbetsförmedlingen så får du säkert jobb din jävla dåre" hör väl till en av mina favoriter (i samband med mitt intresse för lajv när jag samtidigt var arbetssökande och det var knepigt att ens få en simpel praktikplats), "håll käften jävla ungjävel. Väx upp nån gång, sluta med den där skiten" osv. Ja ni fattar.

Uppmuntrande och förstående som sagt. En helt normal familj som lärde mig vad som är viktigt i livet...

Det fanns dock andra i familjen som var kreativa och uppskattade mitt rollspels och lajvintresse. Mormor (RIP) hjälpte mig med kläder till lajv och en annan kvinnlig släkting (död i överdos för ett år sen. RIP) uppmuntrade mig alltid.

Under min skolgång var det "töntigt" att spela rollspel men det struntade jag fullständigt i. Jag var ju en misslyckad tönt oavsett så varför skulle jag låta bli rollspelen bara för att det ansågs som töntigt?

Jag har aldrig ångrat att jag fastnade för rollspel och figurmålning. Tyvärr hinner jag inte spela så mycket som jag vill. Antingen är jobbet ivägen, eller så mår jag dåligt, har ångest eller något som gör att jag inte orkar umgås. Ibland spelas det dock och då trivs jag alltsomoftast.

Färdiggnällt.

Jag fick en rejäl dos ångest när jag läste din historia. Vi har alla i livet fått vår del av misär, ondska och ren otur men att behöva höra det du gjorde från dina egna föräldrar, det är något som ärrar en för en lång tid. Jag hoppas verkligen att du idag inte är bitter över vad de gjorde och sade utan har tagit flera steg bort och framåt så du numer äger ditt eget liv. Sen beklagar jag verkligen dödsfallen i din familj och då speciellt din kvinnliga släkting som inte var din mormor, så jag antar att hon gick ur tiden alldeles för tidigt. Jag har själv förlorat flera vänner under min uppväxt och döden har alltid varit jävligt närvarande, så till dem grad att jag själv har diagosnisterats för att ha dödsångest(jag är 37 och lär förhoppningsvis inte dö än på ett tag) och måste ta lugnande för att inte bryts ihop av dödsångest.

Som sagt, hoppas verkligen att allt går så bra som möjligt för dig och att du trots din egen ångest klarar dig så bra det bara går. Du är välkommen att diskutera saken vidare via PM om du någon gång skulle känna att det skulle underlätta.

 

[Mannen i skogen]

Pappa förklarade vad rollspel är när jag var liten, gav mig det första rollspelet, och spelledde några oneshots med mig+syskon+kompisar.
Mammas största behållning är nog att se hur mycket jag gillar rollspel när jag pratar om det.

 

[Mogger]

Jag tror mina föräldrar var ganska oförstående, men glada så länge jag var glad Någon diss var det aldrig tal om. Kan inte minnas att det var någon satanismdiskussion någon gång men de var ju å andra sidan ganska rationella och hade nog inte haft något emot lite satanism heller om det hållits på blygsamma nivåer

 

[Rickard]

Tja, min äldre brorsa spelade sedan 80-talet och jag hängde på intresset in på 90-talet. Farsan var med och spelade en gång, minns jag. Bodde på landet, sportade med fotboll och hockey och cyklade en mil för att spela rollspel (jag ville cykla) och föräldrarna var positiva till att skjutsa också.

Jag fick dock inte spela med mina kusiner för min moster, men det var när det var som mest negativt i media.

 

[Zire]

Mina föräldrar var nog ganska hissande. Jag tror de mest såg det som en komplicerad form av sällskapsspel och tyckte att det verkade mer socialt än att spela TV-spel (och alltså bättre). Men de var själva totalt ointresserade och undrade emellanåt om det verkligen inte gick att hitta på något mer vettigt än att sitta inne och spela rollspel när det var så fint väder ute, men de lät oss hållas. De var mycket mer förstående när jag hade en lajvperiod senare i livet, och hjälpte gärna till med att skjutsa och sy (man var ju trots allt ute i det fina vädret och det verkade ännu mer socialt).

Har verkligen försökt att få med det till mina barn. Alltså inte rollspelandet (eller ja, det också), men att vara förstående för deras intressen, be dem visa mig vad de håller på med och lyssna när de berättar o.s.v. Även om jag inte är lika intresserad av ridning, lego friends, fotboll, balett eller vad man kan bygga av skrotet bakom Linus pappas hus, så är jag ju ändå intresserad av mina barn.

 

[Grisodlar'n]

De var väldigt konstruktiva och kom ofta med glada tillrop när jag skulle spela eller skriva spelrelaterade saker, måla figurer eller dylikt. De uppmuntrade mig gärna att spela och visade det på alla sätt och vis även inför mina vänner.

"IDIOT. Gå ut och var som folk. Sitt inte inne som en jävla eremit", "du är tilt i skallen" (och så gjorde morsan fula grimaser, pekade med pekfingret mot tinningen och tittade i kors, insinuerandes att jag var ful, dum i huvudet och vindögd), "sluta sitta med dina jävla gubbar. Var som folk. GÅ UT!!", "ta på dig rustning innan du går upp på arbetsförmedlingen så får du säkert jobb din jävla dåre" hör väl till en av mina favoriter (i samband med mitt intresse för lajv när jag samtidigt var arbetssökande och det var knepigt att ens få en simpel praktikplats), "håll käften jävla ungjävel. Väx upp nån gång, sluta med den där skiten" osv. Ja ni fattar.

Uppmuntrande och förstående som sagt. En helt normal familj som lärde mig vad som är viktigt i livet...

Det fanns dock andra i familjen som var kreativa och uppskattade mitt rollspels och lajvintresse. Mormor (RIP) hjälpte mig med kläder till lajv och en annan kvinnlig släkting (död i överdos för ett år sen. RIP) uppmuntrade mig alltid.

Under min skolgång var det "töntigt" att spela rollspel men det struntade jag fullständigt i. Jag var ju en misslyckad tönt oavsett så varför skulle jag låta bli rollspelen bara för att det ansågs som töntigt?

Jag har aldrig ångrat att jag fastnade för rollspel och figurmålning. Tyvärr hinner jag inte spela så mycket som jag vill. Antingen är jobbet ivägen, eller så mår jag dåligt, har ångest eller något som gör att jag inte orkar umgås. Ibland spelas det dock och då trivs jag alltsomoftast.

Färdiggnällt.

Jag känner igen mig mycket i din text och är glad att du aldrig gav upp ditt intresse. Det vittnar om en inre styrka som alla inte har.

 

[ÅkeZorkh]

Mor och far har alltid supportat, även om de inte riktigt varit intresserade eller förstått grejen. Jag gissar att de härdats av att tvingas acceptera min korta period som New Kids on the Block-fan, och senare att jag blev punkare och sedermera skinhead. Man kan tänka att rollspelandet därmed framstod som relativt oskyldigt.

 

[Daniel]

Föräldrar, målsman, syskonen och faster Märta, vad tyckte de om att ni spelade rollspel när ni var unga? Hiss eller diss?

"Åh va kul ni verkar ha. Vill ni ha saft?"

 

[skaraborgarn]

Hiss av hela familjen! Dels förstod de snabbt att rollspel knappast var lika dåligt att göra som de saker flesta andra i Värmland höll på med, inavel och förtäring av hembränt. De kanske var lite oroliga över att mina studieresultat skulle falla då jag faktiskt la enormt mycket tid på rollspel, men efter att ha visat att jag kunde fixa högsta betyg i alla ämnen utom matematik så lugnade de ner sig även på den punkten.

Och nu efter närmare 25 års rollspelande så är jag en högutbildad, berest person med en japansk fru som jag träffade då jag studerade i just Japan och vi har nu två barn som betyder allt. Livet kunde inte ha gått bättre på just de fronterna och mycket är faktiskt tack vare rollspel. Jag blev modigare rent socialt tack vare rollspel samt att det gav mig en helt annan läsvana än jag hade tidigare. Just att läsa har jag fortsatt med och läser runt 200 sidor per dag, fast vad jag läser växlar mellan allt från riktigt lätt och ytlig skönlitteratur till rollspel och faktaböcker om allt man kan tänka sig.

Så att mina föräldrar faktiskt valde att inte dissa mitt rollspelande ser jag som en av de saker de lyckats bäst med.

Din fru skrattar gott när hon läser Drakar och Demoner Samuraj?

 

[pingas]

Farsan och hans sambo var lite oroliga efter att ha följt med in i en spelbutik. Svettdoften var nog det de reagerade på mest. Fick välja en bok snabbt. Haha

 

[skaraborgarn]

Farsan och hans sambo var lite oroliga efter att ha följt med in i en spelbutik. Svettdoften var nog det de reagerade på mest. Fick välja en bok snabbt. Haha

Svettdoft?

 

[anth]

Svettdoft?

Rollspelare och andra nördar (speciellt Magic-spelare) är inte kända för sin personliga hygien

 

[skaraborgarn]

Rollspelare och andra nördar (speciellt Magic-spelare) är inte kända för sin personliga hygien

Vad luktar det då i en porrbutik?

 

[Svarte Faraonen]

Vad luktar det då i en porrbutik?

En kombination av ensamhet, desperation och oförmåga att använda internet som vanligt folk.

 

[Mekanurg]

Rollspelare och andra nördar (speciellt Magic-spelare) är inte kända för sin personliga hygien

När jag började med rollspel 1977 var vi välkammade och städade medelklassgrabbar i skjorta och collegetröja. C, som normalt bar jeans och M/59-skjorta, var ett av få undantag, (Prydligast var nog den artige farbrorn i kostym som egentligen var där för att försöka ragga på oss tonåringar. Det hade han dock inget för så han försvann efter ett tag.)

 

[Grisodlar'n]

När jag började med rollspel 1977 var vi välkammade och städade medelklassgrabbar i skjorta och collegetröja. C, som normalt bar jeans och M/59-skjorta, var ett av få undantag, (Prydligast var nog den artige farbrorn i kostym som egentligen var där för att försöka ragga på oss tonåringar. Det hade han dock inget för så han försvann efter ett tag.)

Det där med farbror Kostym lät...spännande.

 

[Grisodlar'n]

Farsan och hans sambo var lite oroliga efter att ha följt med in i en spelbutik. Svettdoften var nog det de reagerade på mest. Fick välja en bok snabbt. Haha

Påminner om mitt första och enda judo-pass där hela gympasalen stank av svett. Min svåger är japan och jag tyckte väl att hans judo-berättelser lät häftiga. Han skjutsade dit mig t o m, ivrig om att jag skulle bli en judoka. Nu är han likadan med sina barnbarn, haha. Nåja, jag tränade i Bujinkan några år iallafall.

 

[IcarusDream]

Pappa förstod nog aldrig riktigt vad det var jag gjorde, men han litade på mig och var glad att jag hittade något jag tyckte om att göra.

Morsan blev vansinnig och trodde jag var med i nån Nazist-Voodoo-Satanist-Knarkar-Mördar-Sexorgie-Svartmagi-Islam-Terrorist-galenskap och ställde till galna scener. Som när hon hysteriskt hade ringt min pappa som skjutsat mig till en Warhammerturnering i slutet på 90-talet utan hennes vetskap (detta var innan man som barn hade mobil).
Eller när jag flera år senare (och flera år efter att jag flyttat hemifrån) är nere på mitt första Gothcon och Morsan ringde mig 10 gånger och skrek hysteriskt och fejkgrät för att få mig att åka hem från den LIVSFARLIGA KRIGSZONEN som Göteborg tydligen var, speciellt när man höll på med SATANISTISKT ROLLSPEL för då kommer Hells Angels eller Al-Queda och DÖDSMÖRDAR en!