Mina föräldrar var nog, som jag minns det, ganska balanserat försiktiga kring det hela.
Å ena sidan så var ju hysterin om inte i full sving så åtminstone närvarande. Jag började ju spela rollspel med Mutant Chronicles nån gång '96 eller så. En i min första spelgrupp fick inte spela rollspel för sin religiösa morsa, så vi fick smyga med det.
Å andra sidan hade jag ju inga kompisar alls. Jag var mobbad, utanför, extremt osocial. Det oroade mina föräldrar, som till exempel tyckte att jag borde "ut och vara social med andra", underförstått ut och festa. Men ja, istället träffade jag det första jag någonsin haft som liknat ett kompisgäng. Trots viss obehaglig stämning ibland och ganska hård jargong som jag inte alls var bekväm i så upplevde jag mig ändå betydligt mer accepterad och medbjuden än jag någonsin varit i mitt liv. Och det hade ju föräldrarna svårt att riktigt vara helt emot.
Det här med att jag skulle "vara som alla andra barn" kan jag väl säga att föräldrarna nog gett upp sedan ganska många år tillbaka.
Övrig släkt vet jag inte. De flesta av dem pratade jag ju inte om det med. Minns inte att någon av dem varit speciellt negativa.
Men jag började ju i tonåren. Det här med att prata med familj eller släkt om grejer jag gjorde, läste eller upplevde var inte riktigt en grej.
(Idag, när jag har ett fast jobb och på det hela taget verkar klara mig hyfsat i livet, så verkar min rollspelshobby ses litegrann så som man ser andra excentriska hobbies man inte förstår eller håller på mig själv, typ frimärkssamling eller så. De frågar ibland artigt saker om mina Gothcoresor som jag gör istället för att fira påsk med familjen, och de verkar lite stolta och imponerade över att jag skriver och ger ut böcker.)
