Re: Ond visir, såklart. Och ett skumt alternativ.
Jag skulle vara en ond, lönnfet powermonger-visir med ett Hermann Göringskt gemyt i någon arabian nights-fantasyvärld, Hyboria, Persien eller Eons västländer. Ursprungligen skulle jag vara en skenbart sympatisk man av folket, som dock haft tur i livet och genom backstabbing, list och sociala färdigheter kommit upp mig ordentligt. Jag skulle hänge mig åt svart magi, intriger och maktmissbruk, och uppvisa folkfientliga och misogyna tendenser och synnerligen perversa böjelser. Merparten av tiden skulle dock tillbringas slackandes på en divan med en opiumpipa i ena handen och en vacker slavinna vid min sida, matandes mig med vindruvor.
Jag skulle gå klädd i svart, givetvis, med en blodröd turban och ha ett skägg precis så kort att jag inte behövde bry mig om att vårda det. Utrustningen skulle inkludera vindruvor, habbelibabbel, kroksabel, boksamling, formelsamling, kedjor, piska, en alvslavinna eller två samt en bunden demon eller två. Livsmålet skulle givetvis vara att usurpera tronen och tvinga prinsessan till giftermål. Vad annars?
I livet därefter skulle jag vara en blind köpmannadotter i Kina under De stridande staternas tid (200 f.vt), söt och god och oskuldsfull och trots allt lycklig över livet. Jag skulle inte ha några egentliga livsmål, men många drömmar om lycka och välgång, tacksam över min lott. Min hela familj skulle avrättas av Qin Shi Huangdi för att vi vägrade låta oss deporteras till Chang'an, föras från våra förfäders grönskande marker vid bergens rötter. Jag skulle ligga spetsad på ett spjut i slättens frodiga sommargräs i timtal innan döden slutligen kom, och mina blinda ögon slöts och fåglarnas sång tystnade. Kanske skulle jag återfå livet, vakna för att vandra Mittens Rike i årtusenden, närd av sorg över det liv som berövats mig och önskan om hämnd på Den förste kejsaren. Förmodligen inte. Förmodligen slutade mitt korta liv där, då mitt livsblod rann ut i gräset och mitt medvetande, allt jag hade varit, alla mina tankar och drömmar, försvann bort i intigheten. Och femtio år senare skulle ingen, ens världsalltet självt, minnas mitt namn.
- Ymir, tårögd tortyrmästare