Nekromanti Vad spelar ni för karaktärer när ni spelar fantasy?

[.113]

Min senaste karaktär var en Bard! Hah. Det funkade bra, jag lurade in gruppen i hjältedåd hela tiden. Typ "Vi flyr ut baksidan ur byn för att undvika strid med rövarna som tänker bränna byn..." sen "Vi borde ju åtminstone gå fram och kolla, menar är det bara 3-4 st så kan vi lika gärna ta dem." sen "Äh, ok, 10+ nånting men de ser rätt veka ut, vi borde klara dem om vi gör ett ambush nu innan de ser oss. Ni är ju bra krigare". Sen vann vi å blev hjältar. Jag kastade tashas hideous laughter på bossen också så vi kunde koncentrera oss på de andra några rundor.

Annars är det väl så att jag brukar ofta köra rogues och wizards, allt från en necromantiker som gick omkring med sin zombie fru (det var hans riktiga fru som han.. hjälpt på traven efter en olycka.. han var inte riktigt hel i huvudet längre), till en gammal senil item creator wizard med enchantment som fokus, mkt sleep och sånt i strid. Hur bra som helst. Och kul.

Jag gillar att få lite sämre än vanliga kombinationer att fungera (t.ex. magiker är ju eldboll rätt självklart som en riktigt bra spell att använda, så den skippar jag gärna).

 

[Conan]

Hur många har spelat nån form av anti-hjälte? Är det kul?

När jag spelat nån skumrasktyp så har jag tyckt det varit ganska befriande att kunna spela utan som helst moraliska skrupler. Men att spela en ond rovriddare eller så skulle jag ha svårt för.

 

[Arntsen]

Det är väldigt sällan jag får vara spelare, men när det väl händer låter jag tärningarna bestämma, senast blev det en halfling bard.
Vad gäller backstory och personlighet brukar jag hålla det till ett minimum från start. Halflingen t.ex. har gått från en ganska intetsägande filur till en de andra rpna håller ett öga på (och ibland försöker mörda) Alla älskar Bodger...

 

[Godzillikles]

Är nästan alltid spelledare, men spelar just nu:

Väldigt flörtig lightfoot halfling charlatan/ficktjuv/trubadur (D&D5-bard). Eftersom vi är från olika länder och därmed spelar på engelska talar hon (hon heter Airlie, men kallas Apple) med Mississippi-dialekt. Hon gillar fina klänningar, guld, mjuka sängar och lyx i allmänhet.

Dvärgbarbaren Nidhogg (Pathfinder nu, blir nog konverterad) med oerhört dåligt sinne för vad som lämpar sig i sociala situationer: Han bjuder på vidrig sprit och illaluktande fisk som han förvarar i fickorna, talar alldeles för högt, och verkar obehagligt aggressiv när han antingen har bråttom eller försöker lugna någon. Efter att under en natt på värdshus (hans första äventyr) blivit bestulen sover han numer aldrig utan att först ha preparerat "alternativa" ingångar med björnsax.

Båda är framslagna med slump. Airlie fick de flesta ability scores grupperade i mitten, så hennes personlighet beror bara på att det är en typ jag velat spela länge. Nidhogg däremot bara dök upp (både namn, karaktär och bakgrundshistoria) efter att jag sett raden: Str 17, Con 18, Dex 16, Int 11, Wis 16, Cha 4.

 

[Godzillikles]

Hur många har spelat nån form av anti-hjälte? Är det kul?

När jag spelat nån skumrasktyp så har jag tyckt det varit ganska befriande att kunna spela utan som helst moraliska skrupler. Men att spela en ond rovriddare eller så skulle jag ha svårt för.

Antihjälte har man nog spelat någon gång, men jag brukar inte tänka i sådana termer. "Ond rovriddare" kan jag spela i ett enda sammanhang, verkar det som. Jag har försökt mig på det i både datorsammanhang och vid bordet, men det klickar inte för mig och jag blir snabbt uttråkad... om det inte är Star Wars.
I ett universum där saker och ting är oerhört övertydliga och där man kan köra fullt ös på "ond utan rim och reson" och dessutom få greppbar belöning för det (om man spelar force user) fungerar alldeles utmärkt för mig.
Klart jag skall strypa inkompetente underhuggaren genom bildtelefonen!
Klart att jag skall använda Jawas som projektiler!
Klart att vi skall tortera fångarna trots att vi redan fått reda på allt vi behövde!
Naturligtvis... Naturligvis skall vi ha en fräsig röd ljussabel (och blanksvart rustning).

 

[Bolongo]

Jag är inte så kinkig, utan fyller gärna roller som ingen annan tagit på sig. Sist blev det en multiklassad Barbarian/Cleric, eftersom ingen annan kunde hela, samtidigt som det var en liten grupp (3 spelare) och alla behövde kunna stå i frontlinjen också.

 

[Twooshort]

Sist blev det en multiklassad Barbarian/Cleric

Intressant, berätta mer. Till vilken gud tillägnar denna krigare sina fallna fienders blod, och hur föredrar hen att förpassa de klentrogna till livet efter detta?

 

[Bolongo]

Intressant, berätta mer. Till vilken gud tillägnar denna krigare sina fallna fienders blod, och hur föredrar hen att förpassa de klentrogna till livet efter detta?

Han var egentligen inte våldsam till sin natur. Han hade Background: Hermit, och tillbad en stormgud genom att vandra ensam genom vildmarken. Äventyrarlivet såg han bara som en tillfällig avstickare, beroende på att guden talat till honom i en åskstorm och pekat ut ett hot mot världens naturliga ordning (ett näste av odöda) som behövde bekämpas. Han pratade inte så mycket över huvud taget.
Nu blev kampanjen ifråga ganska kortlivad, om den fortsatt hade kanske karaktärens motivationer behövt vidareutvecklas.