Något som i min erfarenhet fungerar rätt bra är att börja varje speltillfälle med att bestämma tid och plats för nästa speltillfälle.
Problemet är att de flesta (alla?) de där aktiviteterna fungerar alldeles utmärkt även om en eller ett par personer är frånvarande - och oftast så är det någon eller några som inte är där.Det viktiga är att NÅGON är sammankallande. Och jag anser fortfarande att det är spelledarens uppgift att i sånt fall utse någon ANNAN än sig själv.
Sedan förstår jag inte varför folk har så svårt att planera in sina rollspelsmöten.
Hur gör folk som sjunger i kör en gång i veckan?
Hur gör folk som spelar innebandy en gång i veckan?
Hur gör folk som går någon kurs en gång i veckan?
Hela föreningssverige skulle haverera om folk inte kunde planera - men föreningssverige havererar inte så folk KAN planera.
Men väldigt många rollspelskampanjer havererar för att man inte lyckas hitta speltider som passar.
På rak arm kan jag komma på en kampanj jag har varit inblandad i som inte blev avslutad. Vet inte, kanske det finns någon mer begravd i historiens dimmor, men det är definitivt undantaget, och ett rejält misslyckande. Och det var inte jag som var SL i den kampanjen! Det var heller inte med vår vanliga spelgrupp. Vi bestämmer generellt innan vi börjar kampanjen hur många spelmöten den ska vara, exakt eller på ett ungefär. Åtminstone två spelmöten innan avslut sätter vi också slutdatumet, så att vi kan förbereda oss.Den som aldrig har misslyckats med punkt 6 kan ju kasta första stenen!
I ett mysterielösaräventyr betraktar jag nog helt enkelt uppdragsgivaren och åtminstone dess bevekelsegrunder för att anlita rollpersonerna som del av de viktigare delarna…
Aha! Det var något jag aldrig tänkt på. Tex vem som bokat biljetten till Poirot på Orientexpressen hade jag nog inte lagt så mycket förberedelse på, men jag lär mig! Hoppas på att nå upp till åtminstone medioker nivå någon dag.
Wow! Helt fantastiskt i mina öron, som spenderat mestadelen av livet med att rulla upp karaktärer som sedan aldrig använts… (utom möjligen just i Oskriva Blad, som jag nämnt förut! Men där blev spelandet ofta bara ett tillfälle i varje fall, så inget slut på historien)
Jag vill verkligen inte ge sken av att vara något annat än medioker själv. Jag är en kanske duglig spelförfattare, men att konstruera scenarier som jag själv blir nöjd med och gillar är fortfarande skitsvårt.
Jag utgår nog mest från mina egna högst subjektiva och inte alls representativa känslor för vad jag personligen tycker "känns viktigt". Jag har spenderat de senaste typ 15 åren med att försöka designa tekniker för att förbereda äventyr. De flesta av dem finns i mina spel, se t.ex. Ödesväktarnas eller Rotsystems spelledarkapitel. (Båda finns tillgängliga som gratis-PDF:er). Om nån månad eller så borde jag kunna vara klar med den äventyrsskrivarguide jag jobbar med till Kutulu också. Där kommer det att finnas listor med konkreta saker jag brukar försöka fundera på i förhand och så.
Ja, när jag var ung så rullade vi upp tre rollpersoner för varje som användes, men det var ju inga kampanjer som rann ut i sanden. "Kampanj" spelade vi väldigt sällan, och det betydde i vår värld typ att någon använde samma rollperson två gånger i rad, istället för att rulla fram en ny till varje spelomgång, som man gjorde vanligtvis. Det var aldrig tänkt att speltillfällen på något sätt skulle höra ihop med varandra, så det gick ju knappast att något "rann ut i sanden".
Whoa, vad spelade ni för något? Det där fanns aldrig ens på kartan när jag var liten! Både D&D och DoD utgår ju verkligen från att man kommer att spela sina rollpersoner rätt länge och få upp erfarenhet på dem.
Intressant nog har "men vem är uppdragsgivare egentligen?" varit en stor plot point i både Knives Out och The Glass Onion.
Vi spelade DoD, sedan Eon och Neotech. Någon idé om att spela rollpersonerna länge och få erfarenhet fanns inte, och det var många år innan jag insåg att andra spelade så. Vi tyckte att det var rätt fånigt att spelet hette "Drakar och demoner" när såväl drakar som demoner var helt omöjliga att ha en chans mot i strid.
Jämförelsen haltar. En tv-serie är ju en berättelse vanligtvis medan mycket rollspelande inte är det, eller åtminstone inte nära i form. En berättelse på tv är konstruerad för att räcka en viss tid per avsnitt. Rollspelande involverar ju en massa som en berättelse för tv inte skulle ha med på samma sätt. Inköp av utrustning, långa diskussioner och planerande, utforskande av varje rum i en grotta, och en massa saker som tar sekunder på tv tar minuter i rollspel. Traditionellt i amerikansk tv är att säsonger ligger på ett 20-tal avsnitt. Det finns så många exempel på okrystade långa tv-serier i mina ögon och ett tv-avsnitts handling skulle ta kanske en 4-5 timmar att rollspela förutsatt att man körde med snabba klipp på sätt som exempelvis Star Wars från WEG rekommenderade att man skulle köra.
Det beror ju såklart på spelstil. Allt det där låter som tråkiga saker som vi skippar när vi spelar. Men till viss del är det sant. Även om det absolut går att spela i tverietakt så krävs det lite aktiv ansträngning. Jag skulle säga att för oss är normalt, avslappnat rollspelstempo där man inte skyndar sig, och där man lämnar tid för lite skitsnack mellan scenerna, ungefär 50% av filmtakt. En långfilm på två timmar motsvarar ungefär ett rollspelspass på fyra timmar, inklusive setup och mellansnack. Kör man kampanj behöver man ju bara göra setupen i början, men man behöver ofta ha lite recap och så, och fortfarande mellansnack, så säg 75% av filmtakt. I spel som PTA är det ju explicit ett spelpass = ett avsnitt, men det blir ju ganska långa avsnitt. Mer som en miniserie med filmlånga avsnitt. Fem avsnitt brukar kännas lagom.
Fast... Det där är ju spännande meningar. Slåss mot en orm. Nån har tagit stegen, vem? Är ni fast i mörkret nu utan väg upp? Och stackars Leffe dog i en fälla! Låter som ett trauma tycker jag.
Just det är väl inget problem. Det är bara att spela samma rollperson under flera spelmöten (förutsatt att det är samma spel naturligtvis). Att det inte blir något sammanhang mellan äventyr, eller ens en konsistent spelvärld, är ett separat problem som helt kan ignoreras.
Sant. Men att rulla gubbar var ju en stor del av det roliga, speciellt när Eon kom med alla bakgrundstabeller! Mycket roligare än att spela samma två gånger. Då hade man ju tröttnat på hen, och antagligen suttit med spelledaren en kväll och rullat ihop åtminstone en ny under tiden, kanske två!
Och varför är det här ett Snakes & Ladders-äventyr?!
