Re: Pretentiöst språk
Språket i Liftarens guide överskuggar inte handlingen på något sätt; det framhäver den. Det finns inget i den berättelsen som tyder på att författaren var ointresserad av handlingen och bara ville stapla balla meningar på varandra.
Det beror nog på hur man menar. Liftarens Guide har ju inte mycket handling överhuvudtaget, det är mest glad berättarglädje rakt igenom. Den där rymdvarelsen som skall förolämpa alla personer i universum i bokstavsordning, till exempel, eller den där liraren som i varje inkarnation blir mördad av Arthur Dent, eller de där rymdvarelserna med fyrtio armar som var unika i universum för att de var den enda civilisationen som uppfunnit deoderanten före hjulet. Det kryllar av sådana krumelurer.
Det där sista exemplet nämns blott i förbigående, och det har ingen som helst relevans för handlingen. Men visst, det är inte skrivet med något särskilt anmärkningsvärt språk, så samtidigt kan man ju säga att du har rätt, för skämtet lyfts ju fram av det okonstlade språkbruket.
---
Jag personligen lyssnar nästan hellre på en god berättare än en som har något viktigt att berätta. Men "god berättare" är ju den som använder "rätt" språk till sin berättelse, det har inte alltid med "lätt" eller "svårt" språk att göra.
Allra helst ser jag att det hela tiden finns visst tuggmotstånd i texten. Om motståndet hör till
handlingen (såsom att läsaren måste lägga ihop två och två för att förstå vad rollfigurerna egentligen menar med sina repliker),
språket (såsom att något beskrivs med en snillrik metafor eller liknelse) eller
stämningen (såsom att ett allvarligt parti plötsligt övergår i en galen ordvits (vanligt i "Liftarens guide" och nästan ännu vanligare i Discworldböckerna, där en mening i stil med "solstrålarna sänkte sig ned över dalen som smält guld" kan övergå i en lång utläggning om hur otäckt det vore om det
bokstavligen hade runnit ner smält guld i dalen, och vilka konsekvenser det hade gett på både naturen och landets ekonomi i det långa loppet...)) spelar inte så stor roll för mig, helst ser jag att författaren kan överraska mig på mer än ett sätt.
Men visst, krånglighet som självändamål gör ju ingen glad.